Hoppa till huvudinnehåll

Tomas Jansson: Svenskfinlands fria scenkonst-scen efterlyser strukturer

Debattörerna på Alan's Café.
Teaterträffens Tom Rejström, Hannele Mikaela Taivassalo, Annika Tudeer och Rasmus Slätis diskuterar. Debattörerna på Alan's Café. Bild: YLE / Tomas Jansson Hannele Mikaela Taivassalo,Tom Rejström,Rasmus Slätis,annika tudeer

Hur ska scenkonsten som inte passar in hos de existerande teaterinstitutionerna överleva i Svenskfinland? Bryr sig någon? Tomas Jansson kommenterar årets Teaterträff-debatt.

Det finlandssvenska teaterfältet är inte känt för någon vild offentlig debattglädje, förutom när det gäller teaterkritik.

Därför är det intressant att se vilket tema som Teaterträffen väljer för sin årliga debatt. Träffen bjuder nämligen på en av mycket få årligen återkommande scener för teaterdebatt, och är en viktig mätare för vad som anses vara värt att diskutera, just precis nu.

DET ÄR FREDAG eftermiddag i Hangö. På Alan’s café sitter tre representanter för den såkallade fria scenens såkallade alternativa scenkonst; performancegruppen Oblivias Annika Tudeer, postmoderna gruppen Nya Rampens Rasmus Slätis, och författaren Hannele Mikaela Taivassalo som med en halv fot snurrar med i performancescenen. Tillsammans ska de gräva djupt i det som arrangörerna kallar för ”den progressiva teaterns” verklighet.

Det här är en evighetsdebatt som snurrar på som i en ond cirkel. Vad man än hittar på och föreslår som lösning på problemen, möts man snabbt av återvändsgränder.

Utgångspunkt; det finns för lite pengar, det finns för få som bryr sig, det finns inga strukturer. Hur ska man komma vidare från det?

INTERNATIONELLT SETT har man reagerat på den nya scenkonstens allt mer splittrade verksamhet. Det handlar inte längre om ”teater” på ena sidan, och om ”modern dans” på den andra. Performancegenren och modern-konst-världen har kommit in som viktiga influenser, för att inte tala om den postmoderna teatern, och förstås en stark längtan mot det tvärkonstnärliga där alla gränser mellan olika genrer rivs upp.

I Finland, och speciellt i Svenskfinland, har ingen riktigt reagerat på de nya vindarna. Den finländska scenkonstpolitiken, och det finansiella stödsystemet, lever fortfarande i en värld från ungefär 1990. Internationellt har samtidigt stora produktionshus vuxit upp; teatrar utan egen ensemble men med personal som arrangerar gästspel och samproduktioner.

Har man inte ett eget hem, kan sådana produktionshus-nätverk fungera som ett slags fosterhem. Ett sammanhang där man kan känna sig hemma, och välkommen.

OM MAN PÅ RIKTIGT vill bygga upp en stark fungerande fri-scenkonst-scen i Svenskfinland, är ett sådant finansstarkt hem en nödvändighet.

Det är förstås, kanske, sannolikt, en dröm som aldrig kommer att gå i uppfyllelse. Och då finns det bara ett alternativ; de redan existerande institutionerna.

Finländsk kulturpolitik har redan länge uttalat försökt både locka och tvinga fram samarbeten mellan institutioner och fria grupper.

Orsaken är självklar. Institutionerna har utrymmen och tryggad finansiering, och ingen har riktigt intresse av att finansiera ytterligare utrymmen för fria grupper. Pengar för verksamhet, ja, ibland, men inte för väggar.

Om man ”tvingar” fria grupper att samarbeta med institutioner, borde man kanske då också ”tvinga” institutioner att öppna sina dörrar för fria grupper?

Just nu ser ingen institution ett samarbete med den fria scenen som en del av sitt ansvar, inte så länge bidragsgivarna inte förutsätter ett sådant samarbete. Samtidigt är det få fria aktörer som tror på att man ska kunna samarbeta med en stor institution som en jämställd aktör, vilket förstås är en förutsättning för att ett samarbete ska vara meningsfullt.

Det är synd, för det finns ju teaterrum som inte utnyttjas maximalt. Åbo Svenska Teater sitter på en snygg tillräckligt stor liten scen som förhållandevis sällan utnyttjas för föreställningar. Svenska Teatern har Nicken-scenen. Men just nu verkar intresset för att öppna dörrarna inte så stort, åtminstone inte utan extra finansiering från något utomstående håll.

Hur ska det dödläget öppnas?

HANGÖ TEATERTRÄFF har med sin nya profil i viss mån tagit på sig rollen som produktionshus för en ”progressiv” teater.

Årets festival bjöd på hela sex premiärer, några av dem hade garanterat inte förverkligats utan teaterträffens understöd. Så visar man att också en festival kan fungera som ett, ja, kanske inte hem men åtminstone som ett tillfälligt fosterhem.

Också performancegruppen Oblivia försöker hålla igång en småskalig version av produktionshus-tanke. Deras MadHouse-projekt erbjuder ett minimalt utrymme och en minimal budget och lite byråkratisk hjälp. Det kan vara en början på något, men knappast mera än det. MadHouse har ändå i första hand profilerat sig som ett hem för en mycket specifik scenkonst, den dans/performance-influerade.

Och, ja, längre än så kom man inte under diskussionen på Alan’s, inte längre än till att diskussionen ska fortsätta, kanske redan i höst inom ramen för MadHouse.

Kanske man då också kommer närmare en definition av vad man egentligen menar med ”progressiv teater”. Även om en sådan definition efterlystes av debattpubliken, kom man inte längre än till ett citat ur teaterträffens programblad; ”det oväntade och oförutsägbara”.

I VÄNTAN PÅ DET; ett plock ur debattörernas inlägg.

HM Taivassalo: Grundproblemet är väl att det såkallade progressiva saknar strukturer eftersom det alternativa är strukturbrytande, per definition. Men kanske institutionerna borde kunna skapa nya strukturer som tillåter också vilda kort. Kontinuitet för vilda kort. Det saknas helt och hållet idag.

A Tudeer: Strukturer är bra, jag längtar efter att institutionerna skulle våga öppna sina dörrar, utan att förutsätta att man arbetar på institutionernas villkor. För man behöver något som man kan kalla för ett hem. Alla behöver ett hem.

R Slätis: Finansieringen är ju också ett problem. Och då är frågan, hur ska man få bort ideologier och smak från utdelningen av pengar?

HM Taivassalo: Jag efterlyser också en bredd inom ramen för det alternativa. Det existerar en inre cirkel av teaterutbildade scenkonstnärer, och att hitta sin plats där om man har en annan bakgrund är inte lätt, speciellt i en minoritetskultur där alla känner alla.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje