Hoppa till huvudinnehåll

När Tjernobylbarnen kom till Nykarleby - då ville alla vara med och hjälpa

Tjernobylbarnen på väg på sommarläger i Nykarleby.
Saftpaus på väg till Vitryssland. Tjernobylbarnen på väg på sommarläger i Nykarleby. Bild: Privat foto: Johan Klingenberg. Tjernobyl

Under tre somrar i slutet av 90-talet vistades vitryska barn i Nykarleby. De hade alla blivit sjuka efter kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. Barnen visste inte själva vad som fattades dem, men de hade alla ett ärr i halsgropen. - De behövde en ren miljö, närande mat och omsorg, säger Johan Klingenberg.

Under tre somrar på 90-talet vistades grupper om fyrtio vitryska barn i Nykarleby, så kallade Tjernobylbarn. Då var det ungefär tio år sedan den ödesdigra kärnkraftsolyckan och barnen hade alla insjuknat i sköldkörtelcancer.

- De behövde en ren miljö, ordentlig mat, vänligt bemötande, frisk luft och badmöjligheter, säger Johan Klingenberg.

Det var den svenska hjälporganisationen Hoppets stjärna som hörde sig för om möjligheten att ordna läger för Tjernobylbarnen i Finland. Kristliga folkhögskolan i Nykarleby och dåvarande rektor Johan Klingenberg ville gärna ta emot barnen.

Johan Klingenberg.
Johan Klingenberg. Johan Klingenberg. Bild: Yle/Mikaela Löv Nykarleby

Tjernobylbarnen var stämplade

Johan Klingenberg berättar att Tjernobylbarnen ofta blev mobbade i skolan. En del av barnen hade därför dåligt självförtroende och var skygga. Alla hade de fått sin sköldkörtel bortopererad och ärret fick dem att sticka ut från mängden

- Det som förenade dem alla var ärret i halsgropen. De var annorlunda, liksom stämplade i kamraternas ögon, säger Klingenberg.

Dessutom visste barnen inte själva vad de led av. Det rådde en tystnadskultur kring det som inträffat i Tjernobyl.

- Vuxenvärlden hade beslutat att det var bäst för de här barnen att inte veta. Barnen visste att de hade blivit opererade, men inte att det var fråga om cancer och inte heller att deras sjukdom var kopplad till Tjernobylolyckan.

Barnen som vistades i Nykarleby mådde ändå ganska bra. Johan Klingenberg berättar att de barn som hann bli opererade innan cancern spridits sig hade en rätt god prognos, men måste förstås medicineras med tyroxin livet ut.

- Men vi har inte fått någon uppföljning och vi vet inget om hur det gick för de här barnen och var de finns i dag, säger Klingenberg

Hoppets stjärnas buss.
Hoppets stjärna. Hoppets stjärnas buss. Bild: Privat foto: Johan Klingenberg. Chernobyl,Nykarleby

Spännande utflykter

Barnen var glada att komma till Nykarleby fast de yngsta var åtta år och var åtskilda från sina familjer i en månads tid. De fick nya vänner, de fick bo bra, äta gott och dessutom smaka på godsaker säger Klingenberg. De fick också vara med på spännande utflykter.

- Jag tror faktiskt inte att de kände så stark hemlängtan. Gruppen hade med sig några vuxna som barnen kunde vända sig till för tröst på sitt eget modersmål, om så behövdes.

Barnen besökte Stubbens fyrsamhälle, badstränder och nöjesparker och de fick också springa kring på stan och handla för sina egan små fickpengar. Johan Klingenberg berättar att det här var något alldeles ovanligt för de vitryska barnen, hemma hade de det mycket knarpert.

Tjernobylbarnen på sommaläger i Nykarleby.
Tjernobylbarn på sommarläger i Nykarleby. Tjernobylbarnen på sommaläger i Nykarleby. Bild: Privat foto: Johan Klingenberg. Nykarleby,Tjernobyl

Fastän barnen var stämplade i sitt hemland så betedde de sig likadant som alla andra barn säger Johan Klingenberg. De lekte, klättrade och spelade fotboll.

Genom Nykarleby stads sommarjobbare engagerades också ungdomar som hjälpledare på lägret. Det här ungdomarna var mycket uppskattade av barnen säger Klingenberg.

Det var inte alltid så lätt att kommunicera när man inte har något gemensamt språk, men man kommer långt med att peka och visa säger Johan Klingenberg.

Vitryssland drabbades hårt

De barn som kom till Nykarleby var bosatta i Vitryssland. Tjernobyl ligger i Ukraina och det var ukrainarna som drog nytta av kärnkraftverket, men Vitryssland drabbades värst av det radioaktiva nedfallet.

- Beroende på väder och vind så blev områden olika hårt drabbade. De här barnen kom från det allra mest nersmutsade området, säger Klingenberg.

Klingenberg berättar att människorna i Vitryssland, liksom i övriga länder, först inte fick någon information alls om vad som inträffat. Barnens föräldrar berättade att dagen efter olyckan täcktes vattenpölarna där barnen lekte av en grön hinna.

- Först efteråt förstod de att det konstiga regnet var fyllt av radioaktiv strålning som var jättefarlig för de lekande barnen, säger Klingenberg.

Chernobylbarnen i Nykarleby.
Tjernobylbarnen på Wasalandia. Chernobylbarnen i Nykarleby. Bild: Privat foto: Johan Klingenberg. Chernobyl,Nykarleby

Besök i Tjernobyl

Yle var med på ett hörn och filmade barnens vistelse i Nykarleby för ett magasinprogram. Filmteamet ville gärna åka med för att dokumetera hemresan till Vitryssland. Resan skedde i stort sett nonstop, i trettiosex timmar men tre chaufförer som körde turvis.

Filmteamet som bestod av Leif Östman och Jan-Erik Widjeskog behövde en chaufför till för att också kunna köra i skift. På så sätt blev Johan Klingenberg tillfrågad om att följa med.

Filmteamet hade ansökt om besökstillstånd i Tjernobyl och på så sätt
kom Johan Klingenberg att besöka kärnkraftverket.

- Det var absurt, overkligt och obehagligt. Vi såg sarkofagen kring reaktorn och den röda, förbrända skogen. Vi besökte också staden Pripjat som var en folktom spökstad. Vi såg inte en enda levande människa någonstans, säger Klingenberg.

Det var den fjärde reaktorn som drabbades i olyckan, men de tre övriga var fortfarande i bruk. Arbetskraften bussades in från utsidan av zonen fyrtio kilometer bort. Klingenberg hade turen att få en engelskspråkig guide som dessutom var mycket frispråkig.

Hon berättade om direktören på kärnkraftverket som var mycket mån om att hålla fasaden uppe.

- Han ville gärna framhålla hur frisk miljön är i dag och ville därför att det skulle växa fräscha blommor i rabatterna. Det var bara det att de måste plantera nya varje måndag, men det såg bra ut, säger Klingenberg.

Kärnkraftverket i Chernobyl.
Kärnkraftverket i Chernobyl. Kärnkraftverket i Chernobyl. Bild: Privat foto: Johan Klingenberg. Chernobyl

Att leva med ständig oro

Under besöket i Tjernobyl blev finländarna också bjudna på mat på kärnkraftverket. Johan Klingenberg säger att de tittade lite fundersamt på tomaterna och gurkorna de blev serverade. Direktören lugnade dem och sa att de inte är odlade på området.

På området fanns det Geigermätare som mäter radioaktivitet och de visade hela tiden på låg strålning säger Klingenberg.

- Men vem vet om de visade rätta eller felaktiga värden, säger Klingenberg.

Klingenberg säger att han samtidigt förstår att invånarna strax utanför skyddszonen inte orkar oroa sig hela tiden. En del har också flyttat tillbaka i den avstängda zonen, fastän det är olagligt.

- Man orkar säkert inte leva med det hotet över sig hela tiden, i något skede måste man väl ge efter och tänka att det går som det går, säger Klingenberg.

En stark vilja att hjälpa

Lägren för Tjernobylbarnen finansierades i sin helhet med lokala medel. Privatpersoner och företag i Nykarlebyområdet gick samman och den viljan att hjälpa har etsat sig fast i Johan Klingenbergs minne.

- Det var lätt att hitta stöd sen tanken en gång väckts. Det var uppmuntrande att så många som ville vara med och stöda insamlingen. Det kändes mycket meningsfullt, säger Klingenberg.

Han berättar att människor helt spontant hörde av sig för att fråga hur de bäst kan hjälpa. Alldeles speciellt minns han en liten Nykarlebyflicka.

Liten Nykarlebyflicka köpte godis till alla barnen.
Nykarlebyflickan som plockade blåbär för att kunna bjuda de ryska barnen på godis. Liten Nykarlebyflicka köpte godis till alla barnen. Bild: Privat foto: Johan Klingenberg. Chernobyl,Nykarleby

En godisask till varje barn

Flickan ville veta vad det var för buss som kommit till folkhögskolan. När hennes mamma förklarade varifrån barnen kom så ville den lilla flickan också göra något åt Tjernobylbarnen.

- Hon tyckte så synd om de små barnen som var sjuka och kom så långt bort ifrån och var så fattiga, så hon beslöt sig för att hjälpa.

Eftersom flickan var liten, omkring åtta år gammal, hade hon inga egna pengar. Däför gav hon sig ut för att plocka blåbär som som sedan sålde till sin mamma, väldigt dyrt.

Sen gick hon till butiken och köpte fyrtio små askar med fruktpastiller.

- Vi sa att hon får dela ut dem själv och så gick vi tillsammans från rum till rum. Det är en händelse som stannat kvar i mitt minne, en liten flicka som också ville vara med och hjälpa till, säger Johan Klingenberg.

Läs också

Nyligen publicerat - Österbotten