Hoppa till huvudinnehåll

Någonting oerhört massivt ligger begravt under månens sydpol – forskare: "Består sannolikt av metall"

Månkratern Aitken vid månens sydpol.
Aitken-bassängen är solsystemets största kända nedslagskrater. Månkratern Aitken vid månens sydpol. Bild: Baylor University Månen,Aitken (månkrater)

Djupt nere under månens sydpol, på månens fjärran sida, skyddat från våra nyfikna blickar, ligger någonting stort och massivt. Någonting som sannolikt består av metall.

Vi vet det här tack vare Nasas månsonder GRAIL och Lunar Reconnaissance Orbiter, som har gjort exakta mätningar av variationer i månens gravitation och topografi under de senaste tio årens lopp.

Och månsondernas data säger alltså åt oss att någonting, med en massa ungefär som hos ett berg av metall som täcker en yta dubbelt större än Nylands län, döljer sig under Aitken-kratern på månens bortre sida.

Största kratern i solsystemet

Aitken-kratern, eller Aitken-bassängen, är ett spännande kapitel i sig. Aitken är den största kända bevarade nedslagskratern i hela solsystemet, och redan det borde säga någonting. Aitken är 2500 kilometer i genomskärning och 13 kilometer djup.

Aitken-kratern på månen.
Aitkenkraterns vall fotograferad av Apollo 8 1968. Aitken-kratern på månen. Aitken (månkrater),Månen

Det är dels på grund av att Aitkenbassängen är så djup som det finns mindre kratrar inuti den dit solens strålar aldrig når. Där vet vi idag att det förekommer is. Med andra ord vatten, som framtidens eventuella månkolonister kan utnyttja. Just månens sydpol brukar omnämnas som den starkaste kandidaten för eventuella framtida månbaser.

Vi har känt till Aitken-bassängens existens sedan 1962, då sovjetiska rymdsonder tog de första bilderna av området. Men det är först nu på senare tid då Nasas mest avancerade sonder har haft möjlighet att gå på djupet med Aitken, som forskarna har insett att någonting av enorma dimensioner ligger begravt där nere.

Vikt: drygt två triljoner kilo

Det här någonting som ligger under Aitkenbassängen sträcker sig så djupt ned under månytan som 300 kilometer och har en beräknad vikt på drygt två triljoner kilo. Det är en tvåa följd av aderton nollor.

Så massiv är klumpen i fråga att den med bara med sin egen tyngdkraftspåverkan drar bassängens botten nedåt med åttahundra meter. Och den mest sannolika, egentligen den enda rimliga förklaringen till någonting så massivt men ändå relativt kompakt, är alltså att det som ligger där nere består av metall.

Det här är slutsatsen från en färsk studie från Baylor-universitetet i Texas i USA. Den finns publicerad i tidskriften Geophysical Research Letters.

Det här skulle bland annat förklara några av de magnetiska anomalier som har uppmätts på månen.

Gammal meteorkärna

Det här betyder naturligtvis inte att det är utomjordingar från Sirius som har parkerat sitt moderskepp nere under månens sydpol. Det betyder snarare att vi har att göra med en jättelik asteroid som har slagit ned där som en enorm kosmisk kanonkula i något skede under månens tidiga historia, för omkring fyra miljarder år sedan.

Asteroidi avaruudessa
Konstnärens vision av en asteroid i rymden. Asteroidi avaruudessa Bild: NASA asteroider,rymden

Asteroider är ofta väldigt rika på tunga metaller som järn och nickel, de kan ofta bestå av så gott som solid metall.

Och beräkningarna som forskarna på Baylor-universitetet har gjort tyder på att om förhållandena är de rätta så är det fullt möjligt för en stor asteroid med kärna av nickel och järn att slå ned och förbli begravd strax under månytan, och inte sjunka ned i månens inre.

Det här säger Peter B. James, professor i planetär geofysik vid Baylor-universitetet i ett pressmeddelande.

Ny kunskap om månens inre

Om det här stämmer så har vi lärt oss någonting nytt om månens innandömen, menar James.

- Vi vet i så fall att månens inre är så pass förstelnat att en massiv kropp av den här storleken kan undgå att sjunka ned mot månens mitt dit gravitationen vill dra den.

Om den begravda kroppens massa härstammar från samma nedslag som skapade Aitkenbassängen så tyder det här på att månens inre har haft en maxtemperatur på omkring 1480 grader Celsius under den senare hälften av månens existens, säger professor James.

Som jämförelse kan nämnas att jordens inre och yttre kärna har en beräknad temperatur på hela 6 000 grader Celsius.

Det skulle i så fall betyda att månen har förlorat en väldig mängd termisk energi sedan sin tillblivelse, konstaterar professorn och tillägger att den kinesiska månrovern Yutu2 kanske kan bidra till att belysa det här mysteriet.

Bild tagen av den kinesiska månlandaren Chang'e 4.
Bild tagen av den kinesiska månlandaren Chang'e 4. Bild tagen av den kinesiska månlandaren Chang'e 4. Månen,Chang'e 4

Yutu2 tillhör månlandaren Chang’e 4 som i januari nu i år blev först med att göra en mjuklandning på månens bortre sida. Just nu rullar Yutu2 omkring uttryckligen i Aitken-bassängen, mitt ovanför stället där den kosmiska kanonkulan från tidernas gryning ligger inbäddad.

Vulkaniskt ursprung möjligt

Nå, nu finns det också en möjlighet att det inte handlar om resterna av en jättelik asteroid, det kan i princip också handla om en koncentration av metaller med vulkaniskt ursprung.

Vi vet till exempel att månens mantel är rik på titanoxider som har koncentrerats där när månen har svalnat och stelnat. Det kunde vara en extra stor koncentration av den här sortens metaller som ligger där nere, men forskarna är mera böjda att tro på asteroidförklaringen.

Trots allt så måste ju någonting ha skapat Aitken-kratern, som sagt, hela solsystemets största kända bevarade nedslagskrater.

Jättelika meteorkollisioner av den här sorten, kanske till och med ännu större, kan i och för sig ha ägt rum också här på jorden. Men på grund av att jorden är en seismiskt aktiv planet och är utsatt för stark erosion, så är alla gamla kratrar från planetens tidigaste period bortsuddade från jordens yta för länge sedan.

Hur som helst så menar forskarna från Baylor-universitetet att Aitkenbassängen är ett perfekt naturligt laboratorium för studier av katastrofala meteorkollisioner, en urgammal process som formade alla solsystemets stenplaneter och månar, inklusive Tellus och dess följeslagare, Luna.

Läs också

Vetenskap

Nyligen publicerat - Vetenskap