Hoppa till huvudinnehåll

Kommentar: Klimatkrisen – vad har det med mig att göra – eller hur jag läste någonting som ändrade min syn på världen

Anna Dönsberg kommentarsbild.
Anna Dönsberg kommentarsbild. Kommentar

Jag går omkring med en sorts tinnitus som kommer sig av den skärande skillnaden mellan vad jag vet och vad jag gör. Liksom många andra vill jag resa och se främmande länder, jag vill äta gott och köpa vackra saker även om de skulle vara tillverkade i fjärran land.

Men jag vet att jag som privilegierad västerlänning, med mina vanor, är en belastning för jordklotet.

Kanske det inte är så farligt ändå intalar jag mig. Tids nog hittar mänskligheten på något som löser det här som ett tekniskt problem. För jag vill ju inte ha det här ansvaret.

Sedan läser jag en bok som förändrar mitt sätt att se på världen. Det är inte ofta en bok gör det, kan jag tillägga.

Den amerikanske journalisten David Wallace - Wells hävdar i sin bok The Uninhabitable Earth – A Story of the Future. (En obeboelig jord – en berättelse om framtiden) att situationen är värre, mycket värre än vi tror. Men han ger också ett frö av hopp.

pärmen till David Wallace - Wells: The Uninhabitable Earth
Boken som både skrämmer och inspirerar. pärmen till David Wallace - Wells: The Uninhabitable Earth Bild: yle/Anna Dönsberg Bok,David Wallace - Wells: The Uninhabitable Earth

Han skriver om effekterna av global uppvärmning och vad det kommer att betyda för dig och mig, oss alla.

David Wallace - Wells är inte forskare, han är en stadsbo som, skriver han, aldrig har tältat och som inte själv skulle slakta en ko för att få en hamburgare, men han har heller inte tänkt bli vegan.

Inte hela bilden

För några år sen började han samla artiklar om klimatförändringen och småningom framträdde en bild som inte gick att ignorera. Eftersom han själv inte är forskare så har han ingen egen prestige att förlora eller förstora. Hans bok innehåller 65 sidor noter och referenser, så hans påståenden går att kolla upp.

Varför läsa någonting så dystert, kanske du undrar?

Jo för att vi inte brukar gå in på hela den dystra sanningen. DWW hävdar att forskare av rädsla för att bli anklagade för alarmism eller ”klimatporr” (hos oss kallat “ilmastohysteria”) inte har berättat hur illa det på riktigt är ställt.

— När jag läste det som skrevs i massmedia tyckte jag att det fanns tre missförstånd eller ”fel” i hur man berättade om klimatförändringen, berättar David Wallace – Wells i det youtube - klipp jag söker upp på nätet.

Det som överraskade honom var hur snabb uppvärmningen är. Det är inte ett långsamt fenomen som drabbar våra barnbarn. Nej istället har hälften av alla växthusgaser släppts ut i atmosfären under de senaste 30 åren, alltså under vår tid. “Efter första avsnittet av Seinfeld” som DWW formulerar det.

Det andra som inte kommit fram är hur omfattande förändringen kommer att vara. Det handlar inte bara om höjda vattennivåer där verkningarna skulle drabba främst kustområden.

Istället avslöjar ny forskning att skördarna kommer att minska med cirka hälften. DWW citerar bland annat en artikel i Science om tumregeln att för spannmål odlad i idealiska omständigheter minskar skörden med 10 procent för varje ökad värmegrad. Men den här utvecklingen är inte lineär, så om det blir ännu varmare så kan skörden minska med upp till 50 procent.

missväxt på åker
För mycket värme ger sämre skörd. missväxt på åker Missväxt

Konflikterna kommer att öka vilket betyder flera krig. Det är inte ett lokalt problem, utan globalt. Ekonomin kommer att minska med 20 - 30 procent.

Den tredje aspekten som inte kommit fram tidigare är hur allvarligt hotet är. Forskare har länge talat om två graders uppvärmning som den så kallade tröskeln för katastrof.

Det gör att en lekman som följer massmedia lätt kan få uppfattningen att två grader är ett värsta möjliga scenario, ett tak för hur illa saker kan bli.

Vår takt är för långsam

Men numera är det ett välkänt faktum bland forskare att om vi bara använder konventionella metoder för att ersätta smutsiga, fossila energiformer med rena så är två grader ett bästa möjliga scenario, inte ett tak utan närmast ett golv. Fortsätter vi så här så har temperaturen höjts med över fyra grader till år 2100.

Skillnaden mellan två eller fyra graders uppvärmning har inte förklarats tillräckligt tydligt för allmänheten, menar DWW. Att klimatkrisen verkligen kommer att påverka alla och allting.

Vi ökar mängden koldioxid i atmosfären snabbare än någonsin under den tid människan har funnits på jorden. Idag finns det mera koldioxid i atmosfären än under de senaste 15 miljoner åren. Då fanns inga människor och havsytan låg cirka 30 meter högre än idag.

Ungefär i mitten av The Uninhabitable Earth berömmer Wallace - Wells sina läsare ”if you have made it this far, you are a brave reader”. Innan det har han i tolv kapitel beskrivit vad som händer om jordens temperatur tillåts öka mer eller mindre okontrollerat.

Chockerande läsning

Skogsbränderna kommer att öka, havsnivåerna stiger så att många av världens största städer eller hela stater, som Bangladesh, hamnar under vatten.

Närmare 200 miljoner människor tvingas fly temperaturer som stiger till livsfarliga nivåer. Haven dör, skördarna minskar genom extrem torka, ekonomier kollapsar och epidemier vi inte ens känner till idag skördar liv.

torka och sjöstrand
Lac Hume i Australien vid 2007 års torka torka och sjöstrand torka

Allt detta leder till krig och konflikter i en värld där den ekonomiska tillväxt vi blivit vana vid har stannat och världen blir ett nollsummespel med begränsade tillgångar.

Hur gick det så här frågar sig DWW? Varför har vi undvikit frågan så här länge? Är det för vår egen rädsla eller en rädsla för att orsaka panik. Eller kanske för att vi helt enkelt gillar att köra våra bilar och äta våra biffar och för att vi är så bra på att filtrera bort dåliga nyheter.

Eller var det för att vi tröttnat på den här enahanda berättelsen och innerst inne tänker att vi nog kommer att fortsätta vara vinnare i det här nollsummespelet genom den lottovinst det innebär att vara född i ett rikt industrialiserat land.

Eller vem vet, skriver DWW, kanske vi bara var för upptagna med att stirra på våra nya telefoner…

Jag har helt enkelt tänkt att det jag gör knappast kan ha någon betydelse för helheten. Men börjar inse att det är en usel undanflykt om vi alla tänker så.

Ett stabilt klimat med en global medeltemperatur på omkring 14 grader C har varit förutsättningen för att mänsklig civilisation har kunnat utvecklas. Vi som lever nu och framförallt våra barn och barnbarn är på väg mot ett tillstånd som inga människor före oss har upplevt.

en photoshoppad tornado
En tornados utveckling photoshoppad till samma bild. en photoshoppad tornado Bild: wikimedia Tornado

DWW jämför det med att gå på plankan på ett piratskepp. För vi kan inte längre stoppa processen, bara mildra effekterna genom att minska utsläppen radikalt.

Svårt för film och tv-serier att greppa

Det här är ett faktum som är så omfattande att det är svårt för oss att begripa. Klimatkrisen är en historia som inte låter sig berättas med konventionella medel. Man kunde tro att det skulle göra sig inom katastrof genren men det vi står inför låter sig inte formas enligt de dramaturgiska lagar vi är vana vid.

Filmer handlar nog om naturkatastrofer, men lider av en märklig fantasilöshet och närmast blindhet när det gäller den globala växthuseffekten.

I The Day After Tomorrow hotas New York av en snabbt inrullade istid, I Interstellar är landsplågan att skördarna förstörs av mjöldagg och därför beger sig hjältarna ut för att hitta andra planeter att bebo.

Klimatprofetian i Game of Thrones är ”Winter is coming” - en nog så hotfull slogan, men knappast aktuell för tittarna. Världen i Mad Max är en het öken, men den politiska orsaken till konflikterna är brist på olja.

Sanningen är den att i en värld som värmts upp tre grader är det knappast någon som går opåverkad eller vill se katastrofhistorier på vita duken, när det räcker med att titta ut genom fönstret.

Inga tydliga skurkar eller hjältar

Problemet är också vem som ska spela skurken och vem som får vara hjälte? Nu finns det inte EN person som har hela världens öde i sin hand så där som Dr Strangelove i Stanley Kubricks film. Det moraliska ansvaret för klimatkrisen är mycket grumligare.

De naturliga bovarna skulle vara oljebolagen eller storföretagens girighet, men tanken att ge dem hela ansvaret försvåras av att transport och industri bara står för knappt 40 procent av utsläppen, konstaterar David Wallace – Wells.

Men de här företagens förnekanden och desinformationskampanjer under de senaste decennierna gällande växthusgasernas effekter kommer nog att dömas som bland de värsta konspirationerna under modern tid mot mänskligheten.

Helsingfors i ruiner

Litteraturen, eller ”cli-fi” som genren kallas på engelska, lyckas bättre gestalta det komplexa i utvecklingen.

Ett färskt exempel är Piia Lenos prisvinnande dystopi Taivas där Helsingfors anno 2058 har förvandlats till en sluten stadsstat under en auktoritär regim där befolkningen försöker komma till rätta med det som är kvar efter miljökatastroferna. Enda sättet att fly de gråa ruinerna är en beroendeframkallande virtuell verklighet som sprider apati.

pärmen till Piia Leinos bok Taivas
pärmen till Piia Leinos bok Taivas Bild: Kustantamo S&S romaner,Piia Leino

På samma sätt som vi såg WTC-tornen rasa i New York i september 2001 har man här på tv sett den stora vågen förinta samma stad och spola bor allt. Det här var just innan kommunikationen med världen utanför den egna nationen förbjöds av nationalsocialistiska krafter.

Leinos roman är en skarpsynt vision av konsumtionssamhällets ohållbara val, det politiska kaos som elände för med sig och vårt behov av verklighetsflykt.

Vi kan inte köpa ansvarsfrihet

DWW, som bor i New York, lever i ett land där ett parti förnekar människans skuld till klimatförändringen, det vill säga det republikanska partiet. Det finns inte många helt klimatförnekande partier i Europa, men däremot nog partier som tycker att felet är någon annans och som hävdar att enskilda nationer redan har burit sitt ansvar.

Svaret är att det inte finns någon som kan avsvära sig ansvar. Att anpassa sig till en koldioxidfri framtid kommer dessutom att vara den enda realistiska möjligheten för ett land som vill klara sig i framtidens konkurrens.

DWW beskriver också det självbedrägeri som lurar i den nyliberala lögnen; att "grön" konsumtion kan ersätta politisk aktivitet. Löftet är att marknaden och politiska krafter kan nå ett gemensamt mål som åsidosätter ideologiska skillnader. I väntan på detta blir då medborgarens roll endast att göra medvetna konsumtionsval – att shoppa rätt.

Här möter han kritik av recensenter som hävdar att medvetna hållbara konsumtionsval visst kan inspirera till politisk handling och att DWW inte har talat med aktivister och folk som är engagerade, utan nöjt sig med texter och vetenskapliga artiklar.

Antropocen, "människans tidsålder", drabbar djuren mest

Men å andra sidan kritiserar recensenterna också boken för att fokusera för mycket på en art, nämligen människan. DWW har inte “noterat den lukt av död som redan sprider sig bland alla utrotningshotade djur”.

Men hoppet DWW bjuder är att även om vi inte kan hindra att världen blir mer än två grader varmare så har vi en chans om vi lyckas stabilisera uppvärmningen vid 3 – 3,5 grader Celsius. Det kommer att medföra ett lidande värre än någonting mänskligheten upplevt hittills, men det är bättre än det vi är på väg mot om vi inte gör någonting alls. Det är mänsklighetens enda chans att överleva.

Vi har alla de verktyg vi behöver: koldioxidskatt, ett politiskt beslutsmaskineri vars uppgift det borde vara att aggressivt fasa ut smutsig fossil energi, nya jordbrukspraxis, ett skifte i den globala dieten bort från kött och mjölkprodukter, offentliga investeringar i grön energi, avskiljning av koldioxid och utvecklande av kolsänkor.

Personligen tycker jag att klimatförändringen kan ses som en mycket uppfriskande bild, i det att i sin grymhet smickrar den vår känsla av makt och därigenom kallar den hela världen till enad handling, Åtminstone hoppas jag att den gör det.― David Wallace-Wells

Så vad hände med mig när jag läst boken? Jo, jag insåg att om jag vill ha slut på känslan av att leva splittrat, det jag kallar min “klimat-tinnitus” så måste jag agera även om det kan kännas futtigt. Jag äter växtbaserat och äger ingen bil. Jo, jag vet att det kan inte alla göra, men alla kan försöka ta mera hänsyn till klimatet.

Jag förväntar mig också att Finlands regering lever upp till sina klimatmål. För att inte göra någonting alls kommer att kosta mycket mera.

Egentligen ser jag det som ett sätt att leva långsammare. Vilket betyder att min familj minskar sitt matsvinn, vi använder slut de kläder och prylar vi skaffat och reser långsammare, med tåg. Det kanske inte räddar världen, men å andra sidan är det heller inte särskilt svårt att göra.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje