Hoppa till huvudinnehåll

Lotta Green: Den 27 september 2001 brann jag av kärlek

Collage av gamla texter och bilder, abstrakta kroppar och ordcitat som "jag brinner av kärlek"
"Jag brinner av kärlek" Collage av gamla texter och bilder, abstrakta kroppar och ordcitat som "jag brinner av kärlek" Bild: Lotta Green Lotta Green

Det är när man står mitt i ett ekande rum med flyttlådor omkring sig, som jag tycker att människan i en stiger fram, skriver Lotta Green i den här kolumnen.

Det är då som allting skruvas tillbaka till noll, man kan mäta sig själv i förhållande till den mängd lådor man bär med sig.

Man inser att det bara är det här man är: En simpel människa med armar och ben, en massa papplådor och några otympliga möbler som man släpar från en adress till en annan.

När man flyttar, blottar sig en hel del undanskymda hemligheter. Det enorma hål som man någon gång orsakade i köksväggen när man bankade lite för hårt, gapar mot en när man lyfter undan en tavla.

De skålar som man under förtjusta utrop tog emot någon julafton, och som sedan har stått längst inne i köksskåpet för att de inte ”sparkar joy”, står nu på rad och blänger på en.

Så kan man ge prylarna ett liv efter detta

Jag har utvecklat en härlig kompromiss för grejer jag inte längre vill ha: Jag ställer helt enkelt ut dem på trottoaren nedanför lägenheten. Där har jag ställt tavlor, koppar och efterrättstallrikar, det mesta har försvunnit inom loppet av några timmar.

Tanken på att de här grejerna får en fortsatt tillvaro i andra människors hem, får en nöjd liten låga att pyra inom mig.

Det känns på många sätt bättre att bidra till en del av ett kretslopp i vilket grejer får en fortsättning, än att stjälpa fullt brukbara saker på någon soptipp, bara för att de har fel färg eller årsmodell.

Lotta Green står vid ett båthus, nät hänger på väggen och dimma i bakgrunden
Lotta på Nötö Lotta Green står vid ett båthus, nät hänger på väggen och dimma i bakgrunden Bild: Lotta Green Lotta Green,Nötö

Brännande kärlek from the past

En annan sak som tröstlöst dyker upp medan man flyttar, är de där arma minnena.

I mitt fall betyder det lådor och åter lådor av papper, dagböcker, foton, brev och bråte.

”Jag brinner av kärlek”, har en ung och hopplöst längtande version av mig själv skrivit ner i början av 2000-talet.

När jag ser de spretande bokstäverna minns jag precis hur jag kände mig.

Jag minns den otyglade entusiasmen som jag hade så svårt att rikta, hur det ryckte i fingertopparna, hur less jag var på att världen inte kunde ta emot mig på det sätt som jag hade önskat att den hade gjort.

Jag satt på mitt studerandegolv i Nykarleby och trånade efter en karl som överhuvudtaget inte trånade efter mig, det var sådant som jag slösade bort mina första år som 20-någonting på.

Sida efter sida har jag plitat ner patetiska sångtexter och öppna kärleksförklaringar.

Flyttlådor och en hund i mitten, en gammal stereo
Nedpackade minnen Flyttlådor och en hund i mitten, en gammal stereo Bild: Lotta Green Flyttlådor

Varför gjorde jag inget kreativt istället för att våndas?

När jag möter mitt forna jag i och med mina dagbokstexter, får jag oftast bara lust att bränna upp alltihopa.

Det är smärtsamt att inse att jag har satt ner så mycket tid på att våndas, när jag hade kunnat använda all den där ungdomliga energin och frenesin till att åstadkomma någonting istället.

När jag rotade i mina minneslådor här om veckan, slogs jag av en ganska hisnande tanke. Tänk om jag hör till den sista generationen som lämnar efter mig konkreta saker?

Vad kommer dagens unga att lämna efter sig? Knappast är det fotoalbum. Ej heller är det brev. Inte är det tidningar. Skriver man ens dagbok nuförtiden?

En annan sak som tröstlöst dyker upp medan man flyttar, är de där arma minnena

Å ena sidan är det ju bra att dagens generation inte samlar på sig så mycket bråte. Ju mindre en människa har att bära på, desto mindre avfall genereras ju i slutändan.

Å andra sidan slås jag av en enorm tomhet, när jag tänker på att inte handgripligen kunna känna på och läsa om mina släktingars historia.

Det familjens kvinnor lämnat efter sig

Jag har läst brevväxlingen mellan min farmor och min farfar, jag har smygläst min mammas flickdagbok och konstaterat att hennes handstil var lika oläslig då som nu.

Och jag tänker på hur mycket handstilar berättar om människan i fråga, hur mycket som kan avläsas i den lutande texten, de flygiga g:na och det fjäderlätta eller blytunga anslaget.

Sara Lindströms politiska dagbok under första världskriget.
100 år gammal dagbok Sara Lindströms politiska dagbok under första världskriget. Bild: Saras politiska dagbok finns på Svenska Litteratursällskapet i Helsingfors. dagboksskrivare,politisk

Är det en del av vår mänsklighet som faller i glömska då vi inte längre har att göra med konkreta saker som handskriven text och analoga fotografier?

Varje generation lämnar väl efter sig något slags arv, och kanhända är det numera så att det här arvet inte längre handlar om lådor med bråte.

Kanske handlar det mer om mer utvalda delar av arv, noga utpekade stunder som man väljer att föreviga.

Kanske framtiden innebär digitala arkiv där farmor har laddat upp betydelsefulla texter, bilder och sådant hon tycker att hennes efterlevande kunde få ta del av.

Jag satt på mitt studerandegolv i Nykarleby och trånade efter en karl som överhuvudtaget inte trånade efter mig

Det skulle också ligga i tiden: Bara det bästa är gott nog.

Allt det där vardagliga, betydelselösa, flyktiga tankar som uttrycktes högt en torsdag 27 september år 2001: ”Jag brinner av kärlek” - är ingenting att fästa någon större uppmärksamhet vid.

Text: Lotta Green

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje