Hoppa till huvudinnehåll

Sju sorters – en midsommarnovell av Mia Franck

Ett sällskap äter frukost på Restaurang Kajsaniemi i Helsingfors år 1914.
Ett sällskap äter frukost på Restaurang Kajsaniemi i Helsingfors år 1914. Bild: Helsingfors stadsmuseum/Nils Wasastjerna frukost,restauranger,1914,Kajsaniemi

Det är midsommarafton och Dagmar och Hilma strosar runt i ett tyst och stilla Helsingfors. Har man inte pengar blir det inte roligare än så. Men tillfället gör tjuven och då kan vad som helst hända. Läs Mia Francks midsommarnovell - specialskriven för Svenska Yles läsare.

Staden är annorlunda på Johannes Döpares halshuggningsdag när Dagmar och Hilma går förbi Nikolajkyrkan.

För bara två dagar sedan kantades gatorna av tysta, sorgsna klungor som följde begravningsföljet efter den fruktansvärda tågkatastrofen på Malmslätten i Sverige. Inte ens ångbåten som la till i hamnen lär ha tjutit så högt som den brukar.

Många grät, speciellt när den lille gossen stod där med sitt blomfång för att ta ett sista farväl av mor och far. Andra stod stilla med tomma ögon och hörde vagnarna skramla fram längs Esplanaden på väg till Sandudd.

Vagnarna skramlar alla dagar, men i går var det som om hela färden ville visa hur förgängligt livet är. Kanske som en påminnelse om den här dagen, midsommarafton.

I dag är staden tom. Både fint folk och arbetare har ledigt och är antingen i sina sommarvillor eller på någon av alla de folkfester som arrangeras utanför stadskärnan. De där folkfesterna blir i det trolska halvljuset till blodigt allvar när knivarna åker fram, kanske också de som minne av döparhuvudet.

Dagmar har övertalat Hilma att de ska ta en promenad längs havet och låta försommaren svepa in dem med sina ljusgröna dofter, kanske ska de rent av plocka blommor att lägga under huvudkudden.

Fast så romantiskt lagda är de inte och varken Dagmar eller Hilma vill drömma om sin tillkommande. Utan kanske kan blomsterprakten sia om sådant som ligger och vrider sig närmare hjärtat. För alla medel krävs om de ska komma i väg efter midsommarafton. Tågkatastrofen fick resplanerna att falla i bitar.

”Hur mycket pengar har du?” frågar Hilma.
”Beror på”, svarar Dagmar. ”Om vi inte reser efter helgen då är jag rik som ett troll.”
”Vi ska inte tänka på resan”, säger Hilma.
”Hur ska jag låta bli? Det är hela mitt liv”, säger Dagmar och skrattar för det låter dramatiskt att tala om hela livet när hon är nyss fyllda nitton år och inte ens myndig än. Ändå är det precis så det är, resan via Stockholm och till Paris.

Ja Paris! Som hon drömt om Paris i hela sitt liv, där allt händer och fru Eva Andersson har sagt att just hon, Dagmar, ska få åka när fru Eva själv inte kan. Och nu, en tågolycka som krossar alla drömmar. För visst är det så att drömmarna rämnat?

”Nåja. Vi säger så här. På tisdag ska vi stiga på båten till Stockholm, sedan är det frågan om vårt mod. Om modet sviker då nöjer vi oss och stannar där. Men jag tror att om viljan finns och jag ser på dig att den finns. Råd och dåd, min kära Dagmar. Vi kommer att resa vidare från Stockholm”, säger Hilma.
”Lovar du? Vågar jag?” Det är kärnfrågan, mod i barmen, om det finns eller inte.

Två kvinnor firar Valborg i Helsingfors 1912.
Två kvinnor firar Valborg i Helsingfors 1912. Bild: Helsingfors stadsmuseum/Ivan Timiriasew kvinnor,Helsingfors,Norra Esplanaden,1912,valborgsmässoafton

Hilma stannar och vänder sig mot Dagmar och egentligen behövs det kanske inte ord mellan de käraste väninnorna, det räcker med att se varandra i ögonen för att veta vad som är sant och vad som är löfte.

Inuti Dagmar sprider sig värmen från Hilmas säkerhet, från Hilmas självklarhet, så där som Hilma alltid får det att bli enkelt. Blodet dunkar i tinningen på henne och får det att knipa till i magen.

”Ge mig en bibel och jag svär på den”, säger Hilma.
”Då så”, säger Dagmar. ”Då har jag inte många slantar. De går knappt att vända på.”

För innan de ska resa är det midsommarafton, den drömskaste av nätter. Natten då allting kan hända.

Fast inget kan hända utan pengar, utom en promenad längs havet. Och det är en sorglig tanke att allt denna midsommarafton ska bjuda på är en promenad och kaffe och smörgås i Dagmars och Hilmas delade rum i Kronohagen. Idyllen kommer av sig i det, hur många blommor de än kan tänkas plocka.

De fortsätter gå, viker av och upp bland husen runt Observatoriet, men hinner inte särdeles långt förrän Hilma nyper Dagmar i armen och pekar på ett klädstreck. Dagmar gnuggar armen och är mycket vaken medan hon betraktar herr- och damkläder som hängts ut för vädring. Automatiskt ser sig båda omkring, men det är trots allt midsommarafton och inte en kotte eller själ eller människor för den delen i närheten.

De tar ett steg närmare, är det någon i fönstret på andra våningen? Ett steg till och det är bara en gardin som hänger där och ingen alls som håller uppsikt över klädstrecket. Kläder serverade på streck, bara att gå in på gården och plocka med sig. Det är det väl? Kanske har herrskapet glömt sina kläder ute innan de försvann i väg till den där villan? En trött husjungfru som hade för bråttom med att plocka ihop allt.

För kläder kan man alltid få en slant, inte för att det räcker så värst långt, men fläsk och potatis och en butelj rödvin av mindre fin sort ska de ha. Midsommar kräver att de firar något lite åtminstone. Och verkligen inte tänka på vad som händer nästa vecka. Alternativt inte händer men det tänker de inte heller på.

Precis då slås dörren upp och ut kommer en kvinna. Hon har en korg under armen och går mot klädstrecket. Hon ställer korgen på marken och tar ner herrkavajen, viker den och lägger den i korgen. Hon sträcker sig efter den fina damklänningen och viker ihop även den.

Dagmar och Hilma andas ut samtidigt, spänningen som klättrat in i kroppen, vaksamheten som fått dem att inte andas försvinner med de hopvikta kläderna i kvinnans korg.

När hon plockat klart, vänder hon sig om, får syn på dem.

”God dag”, säger hon. ”Jag trodde alla människor flytt staden i dag.”
”De klokaste har det”, säger Hilma. ”Vi andra passar på att utöka vårt revir.”

Kvinnan skrattar medan hon lyfter upp korgen.

”Var försiktiga flickor”, säger kvinnan. ”Johanniruset är som värre än annat supande sa alltid far min.” Hon vinkar åt dem och återvänder in i huset.

”Det där kunde ha slutat illa”, säger Dagmar.

Hilma svarar inte, hon har redan skuffat undan händelsen och vill hitta något annat de kan ha nytta av. Till slut ger också Hilma upp och de vänder om och går hemåt igen. Och det är precis när de är nästan hemma som de passerar ett öppet fönster. Ur fönstret ryker det.

”Någon som gjort tidig midsommarbrasa”, säger Hilma.

Hela gatan luktar av röken och om det inte var midsommar skulle det vimla av små slynglar som ska hålla rök och eld under uppsikt. Men nu är alla slynglar skjutsade till folkfest och de enda som går förbi är Dagmar och Hilma.

Dagmar håller för näsan medan de passerar fönstret och gör som man gör och kastar en blick in för att vagt urskilja en köksspis, antagligen den som rykt in och ett bord. Röken skingras. På bordet ligger sedeln.

Hilma har också vänt sig mot fönstret och innan någon av dem hinner ångra sig eller komma på bättre tankar har Hilma sträckt in handen och rycker åt sig sedeln. Glaset, som håller pengen på plats för att inte fladdra i vinden, ramlar.

Sedan springer de.

Gång på gång medan de springer hör Dagmar glaset krascha i golvet, som om hon också sprids med bitarna, samtidigt sedelägarens olycka, de ramlar allihop i en gemensam uselhet.

Tusentals skärvor av lycka för den som tagit sedeln från bordet. En sedel som flyger, fladdrar iväg i vinden i Hilmas knutna näve, vinden som viner kring öronen på dem när de springer för allt vad kjoltygen håller och tillfället har verkligen visat sitt rätta tjuvansikte.

De flyger fram längs de sista gatsträckorna och stannar inte förrän de är innanför dörren och står där och flåsar, river av sig kappor, sliter och drar i ärmar som klibbat fast i skjortor, kastar hattarna på golvet och skosnören är sladdriga mellan fingrarna innan de med lättnadens suck får dem att lossna.

Språngmarschen har gjort det hett, svetten rinner över ryggen och mellan brösten. Dagmars hjärta bultar i halsen och hon stryker svetten ur pannan.

Sedan sitter de på varsin säng i rummet och båda glor på sedeln som ligger på Hilmas nattygsbord, baksidan uppåt.

Fyrtio mark i Helsingfors en midsommarkväll nittonhundratolv är pengar som heter duga för två flickor, den ena kvinnlig redaktör numera och den andra fullfjädrad modist, ändå aldrig så rika som just nu i denna stund. För de har fått en oväntad bonus, ett tillskott i kvinnokassan som ger midsommarmagin nytt hopp.

Tjuvar är de av värsta sort som egentligen skulle ha plockat på sig kläder men kläderna snuvades precis framför näsan på dem och nu har de tagit bättre upp, reda pengar. Den reda pengen ligger och bränner på nattygsbordet.

Hilma lyfter upp sedeln och tittar på den, framsidan, baksidan.

”Är den riktig”, frågar Dagmar. Hon sträcker ut handen och Hilma låter henne granska pengen.
”En sedel är det i alla fall”, svarar Hilma. ”Om den går att använda … bara ett sätt att ta reda på det.”
”Vi hade inget val", säger Dagmar. Hilma nickar.

Kvinnor promenerar på Norra Esplanaden i Helsingfors 1910-tal.
Kvinnor promenerar på Norra Esplanaden i Helsingfors 1910-tal. Bild: Helsingfors stadsmuseum kvinnor,Norra Esplanaden,Helsingfors

Med ens blir det fart på dem. De tittar inte längre på sedeln, snart nog ska den, hoppas Dagmar, önskar Dagmar, längtar Dagmar, sätta sprätt på kvällen. Och kanske ska de inte ens göra sig av med hela pengen utan ha kvar något efteråt.

Faran är förstås att det är ett feltryck, i så fall är de lika fattiga som innan. Hur kunde någon vara så idiotisk att låta pengen ligga framme för att landa i andra, flinkare händer?

De gör sig i ordning. Det är inte första gången, det ser man tydligt när kläder åker av och andra kläder åker på. För nu ska flickorna på restaurang.

Och till restaurang kan inte flickor gå. Inte flickor som Dagmar och Hilma i alla fall.

Kvinnliga redaktörer och modister sitter inte bland karlar och sådana kvinnor som kan hittas på restaurang, inte utan manligt sällskap och det manliga sällskapet är alldeles otroligt frånvarande.

Alltså måste flickorna röjas ur vägen.

Från galgen tar de skjorta och krage och kostymerna, de som Hilma hittat på ett helt annat klädstreck och som Dagmar sytt om så att de sitter rätt och snyggt, hattarna har Dagmar i smyg piffat till under sena kvällar på Modemagasinet när fru Eva redan gått hem. Skorna är hederligt inköpta av en ryssjude på Narinken. Han såg så nöjd ut att han säkert lurade dem mer än de honom och halvsulas måste skorna ändå efter köpet.

De skalar av sig sina vardagliga kläder, sin Dagmar Nyholm och sin Hilma Holmström och klär på sig Romeo Nyholm och Hjalmar Holmström. Herrar på väg att gå på helkväll. Herrar på väg ut i den tunga och syndiga midsommarnatten.

När de bytt om står de och granskar varandra. De ser väl ut som om de har rätt att dricka midsommargrogg ihop? Det är väl verkligen en Romeo och en Hjalmar? Inget som sticker ut och säger annat?

”Vi går till Kapellet”, säger Hilma-Hjalmar. ”Det är ju ändå Johanni.” Dagmar-Romeo nickar för rösten bär inte riktigt utan är liten och rädd.

Det är en sak att gå ut på mörka kyffen, men Kapellet?

Där är ljust med alla fönster. Det har varit annat att sitta på en källarkrog i dunklet. Dessutom Kapellet av alla platser, kanske undantaget Kämp är hankönets högborg, där sitter gärna konstnärerna för brödraskapets skull och studenterna för närheten till universitets skull och redaktörerna för variationens skull och andra som gör anspråk på att vara något förmer för den delens skull.

Vad händer om någon tittar så nära där i ljuset på dem när de sitter och tuggar i sig fläskkorv eller stekt gös med kantareller? Ska deras huvud rulla likt Johannes Döpares?

”Man lever bara en gång”, säger de i mun på varandra. ”Vi måste våga.” Så det är vad de gör, de vågar sig rakt in i maskuliniteten.

Vy över Havis Amanda från Esplanadparken, ca 1913-1915.
Vy över Havis Amanda från Esplanadparken, ca 1913-1915. Bild: Helsingfors stadsmuseum Esplanadparken,Havis Amanda,1913

Utanför huset buffar Hjalmar till Dagmar.

”Du måste gå som en karl.” Hjalmar tar långa bestämda steg.

Dagmar härmar och tar långa breda kliv och efter ett stund sätter sig karlatagen i kroppen på dem båda och Romeo skrattar högre än Dagmar brukar.

Det här är deras stad, manlighetens, om så bara i kväll, de slipper glåporden från kadetter och andra karlar för Romeo är karl för sin hatt. Ja det är han, hatten är egenhändigt skapad. Med de här händerna har jag skapat, skulle Romeo säga om det sades högt och har kanske också någon gång sagts med myndig stämma. För tusan, de här händerna kan!

Nu sitter hattarna så käckt på deras huvuden när de går mellan borden utanför Kapellet, platsen är övergiven, blottad på människor, för så varmt är det inte att någon vill sitta ute och frysa.

”Man är väl kavaljer”, säger Hjalmar och tar tag i dörrhandtaget.

I den stunden vill Romeo avbryta färden, för med ens är kylan inuti så isande och vissheten om att de endast är utspökade och genast ska alla herrarna där innanför vända sig om och skratta, kasta ut dem och fråga vad i hela fridens namn två ärbara kvinnor, nej ärbara ska de aldrig kalla dem, fula ord ska de kasta över Hilma och Dagmar och de får springa gatlopp hela vägen ut ur staden ända till Sankt Petersburg där de skickas norrut mot Sibirien och vatten och bröd, mest vatten och inte så mycket av det heller.

Men Romeo sväljer och hindrar inte Hjalmar och dörren går upp och någon vänder sig visserligen mot dem men tittar bort igen. En kyparfrack skyndar fram:

”Mina herrar, den här vägen”, säger kyparen och vänder om och leder dem mot ett ledigt bord.

Det är inte fullsatt här inne heller, Romeo följer efter Hjalmars kostymrygg och det är som om allt som finns att andas är moln av rök från alla herrarnas bonjonglos och cigarrer.

Så tungt ligger smogen att fönstren på Kapellet inte förmår bringa så värst stark belysning över någons ansiktsdrag att herre skulle avslöjas som dam. Romeo drar in den trygga röken.

Kyparens hand gör en mjuk gest som ber dem sätta sig.

Båda herrarna, Romeo och Hjalmar, vill äta stekt flundra och dricka vin till. Kyparen nickar och försvinner.

”Vi är här”, säger Romeo.
”Skål för midsommaren”, säger Hjalmar.
”För oss", svarar Romeo.

Maten anländer och de skålar igen. Bara för att, och allra mest för att här sitter de och flundran smälter på tungan. Och de är bara två ungherrar bland andra.

De har precis ätit klart och skålar igen då en annan herre närmar sig deras bord med glaset i högsta hugg och höjer det med deras skål.

”Får jag slå mig ner?” frågar han och Romeo pekar på stolen, nickar även om det inte går att prata och svara vettigt när klumpen av flundra hickat upp i halsen och gör att det är så torrt att lusten att svepa hela innehållet i vinglaset blir nästan övermäktig.

Men för mycket är farligt och är man Romeo så måste man vakta på hur runda fötter man kan stå stadigt på.

”Min herre”, säger Hjalmar och håller rösten låg. ”Det är midsommar och här sitter vi för att samla våra sju sorters att lägga under huvudkudden i natt.”
”Frans Bovall är namnet”, svarar Frans. ”Trevligt att råkas en kväll som den här när alla andra flytt ut på landsbygd och de enda som är kvar är sorgliga stackare som vi.”

Frans Bovall sitter så nära dem, betraktar dem med sina pigga ögon, ögon som ser allt. Romeo möter de där ögonen och tvingar sig att inte vika undan med blicken. Det är Frans som ser bort först och Romeo undertrycker ett leende.

Han är en rolig karl, Frans. Jo det är han, men kanske inte på ett alltigenom vänligt vis, han har en ironi som drabbar hela klientelet på Kapellet. Han går igenom dem som sitter där, först nickar han mot gänget borta i hörnet, unga högljudda studenter som tror de är tupparna i hönsgården. Speciellt den där ena med håret på ända, säkert en av dem som läser juridik och redan insett att det är ett eländes slit att försöka bli klar. Och torrt är lagarbetet, lika bra då att spendera tiden på roligare sätt.

”Se bara”, säger Frans och tittar på sin klocka, ”timmen är slagen.” Och precis då ramlar studenten med håret på ända, rumlar rent av. ”Den ska sen läsa lusen av en när man är i klammeri.” Frans skakar på huvudet.

"Och där sen”, säger Frans, ”konstnärerna. Tror mer på sig och sin konst än vad någon konstköpare någonsin kommer att göra. För att inte tala om författaren i bordet bredvid dem, fast där är det tvärtom, alldeles för inställsamma recensioner av, ja det är min åsikt, medioker debut, ni har väl läst, vad den nu heter, något om medmänniskor var det i titeln. Han tror han vet mer än alla andra, som nu alla dessa författare, ett besserwisserpack är de.”

Festande män på Restaurang Kämp ca 1914.
Festande män på Restaurang Kämp ca 1914. Bild: Helsingfors stadsmuseum Fest,alkoholdrycker,Hotell Kämp,män,restauranger

I ett annat bord sitter två äldre herrar som Frans menar att vägrat följa med till någon gudsförgäten ö, inte för att de hellre vill stanna i staden, utan för att de föredrar varandras sällskap framom bittra fruar. Och att de är bittra, menar Frans, det kan man förstå, de där herrarna är inte riktigt som herrar borde med varandra. De sitter för nära varandra, hävdar Frans.

När han säger det blinkar han mot Romeo, som får bråttom att peta på servettringen, för att rodnaden som kryper längs kinderna ska lugna sig. För det är tydligt vad Frans menar. Samtidigt den där blinkningen, det är som om den kryper under huden och antydningen får en annan betydelse, börjar handla om dem också.

Är det så märkligt när två män föredrar varandras sällskap, av vilken orsak det än må vara? Och hur är det med Romeo själv? Kommer Gud att fördöma när det visar sig att maskuliniteten endast tycker om att klä sig som man och inte är en? Men är den mannen fortfarande kvinna, en riktig kvinna, när kjolen åker på imorgon igen?

Frans lutar sig nära Romeo och Hjalmar.

”Snart får vi sällskap”, säger Frans. ”Den rödrosiga herrn och hans sällskap, de vet var det är roligast och bäst av allt, de kommer att betala för sig.”

Fler män ansluter sig till deras bord. De kommer med håvor. Kakor och ädla drycker och rykande, feta cigarrer placeras på bordet i en aldrig sinande ström.

Alla känner Frans Bovall och han presenterar och skämtar. Så kommer ändå samtalet in på den gångna veckan, Malmslätten och allt som stått i tidningarna om tåget och skulden och de lemlästade.

”Jag ser den där armen de skrev om framför mig”, säger den rödrosiga. Han ryser och skrynklar ihop ansiktet.
”Tala inte om det", säger Frans. ”Den store mannen som lyfte bråte och sedan la av, det kunde varit vem som helst av oss.”
”Och vi ska åka tåg genom Sverige”, säger Hjalmar. ”Om det nu går något.”
”Vad säger du, åka tåg, nej, som det stått i tidningen kommer de att få dra om hela banan, inte kan man åka förbi där, det skulle vara att utmana ödet”, säger en herre som ideligen snyter sig.

En annan av herrarna skrattar åt det och alla stämmer in.
”Så säger du för att det är midsommar, magin har stigit dig åt huvudet”, säger herrn som skrattat. ”Själv arbetar jag på järnvägskontoret. Alltihop är upprätt inom en vecka. Sen är det bara nervösa kärringar som ingenstans reser.”
”Kallar du mig kärring?” frågar den snorande.
”Kvinnor ska inte resa”, säger Hjalmar. ”De ska stanna hemma.”

Till det skålar alla. Och Romeo och Hjalmar med högre stämma än de andra för det är märkligt att sitta där med herrar som inte ser vem de har framför sig, som om de inte hör att Hjalmar inte menar ett ord. De vill inte se.

”Nåt förbenat kjoltyg är jag inte.” Den snorande ställer ner glaset med en smäll.
”Näe, inte med det där i mustaschen”, säger Hjalmar och pekar mot den snorades rejäla, välansade och fullständigt felfria näsborste. Inte ett dammkorn i den.
”Vad?” säger han och börjar peta sig i mustaschen, reser sig och går för att hitta en spegel.

Frans skrattar och dunkar Hjalmar i ryggen.
”Ytterst elegant”, säger Frans. ”Nästan som om jag sagt det själv."

Samtalet löper vidare och drycker fylls på. En fickplunta smusslas också omkring för att hålla nere kostnaderna. För vad gör man en kväll som denna, om inte försöker skapa sin egen magi.

Alla sitter så nära att lukten från dem, den sura, syrliga lukten av ångest tränger sig på och Romeo ser att Hjalmar tänder en bonjonglo och önskar nästan en själv men låter rökdimmorna från de andra dämpa fladdret i den egna halsen.

Så fulla, inte bara av drycker, än mer av sig själv, av demonerna inuti att de inte förmår se de andra vid bordet, annat än som män att fördriva undan ensamheten med.

Inget lägger herrarna vid bordet märke till, inte Romeos och Hjalmars utväxlade blickar, de tysta frågor och kommentarer och till och med skratt de låter tala mellan sig om vad allt som inte uppdagas.

Hjalmar lägger undan sin tändsticksask och den rödglansiga torkar sig i pannan med en servett. Från köket till hörs en smäll och vid borden vänder folk sig om men olyckan har skett bakom stängda dörrar och kyparen sticker bara ut huvudet och kallar på en annan.

Det sticker till i Romeos ena finger och något vasst har gjort ett litet sår, men sådana är en hattmakare van vid och fingret åker in i munnen för att suga bort blodet.

Med ens är det för varmt inomhus, det är nödvändigt att hitta svalka och Romeo reser sig, ursäktar sig, går ut och står bland de tomma borden, i luften som är ren och inifrån hörs skrålandet och ute ropar måsarna medan de seglar genom luften. Träden rör sig inte och luften är sval mot huden.

Johannes Döpares dag och klockan är nästan midnatt, det går runt i huvudet på Romeo. Händerna så stadiga nyss darrar.

Dörren öppnas och de är två där ute och utan att vända sig om vet Romeo att det inte är Hjalmar utan Frans, att Hjalmar sitter kvar där inne med alla dem som under kvällen samlats vid deras bord.

Varför har de ens dragits dit? Till just deras bord, alla dessa män. Så många män och hela tiden någon som bjudit. De har knappt betalt för något, bara för maten och vinet, efter det har det flödat och världen vill inte riktigt vara stilla längre för Romeo.

Vin, öl, whisky, annat vin, champagne, vin igen och lyckligtvis också vatten att skölja ner allting med, allting snurrar och helst skulle skallen önska ligga och vila på kudden hemma i sängen, drömlöst sova.

”Hur mår du?” frågar Frans bredvid Romeo.

Ett skratt undslipper Romeo. Ett kort litet skratt. Samtidigt doften av Frans, cigarr och något annat, varm kanel ungefär. Borde inte en man som jobbar på posten lukta mer papper? Men det gör han inte. Frans lägger en hand på Romeos axel.

”Kom”, säger Frans och de går och sätter sig vid ett av borden, ett av dem som finns under trädens lummiga grenar. Ingen av dem säger något, Romeo drar in doften av kanel.

”Vilken kväll”, säger Frans.

Romeo betraktar kolonnerna vid Kapellets ingång, de står där så stadigt och rundningen vid taket är som en välvd hatt och med ens är det som om kolonnerna såg tillbaka på Romeo och de är inte nådiga, även om något roade.

Frans lägger sin hand på Romeos axel igen och så glider handen längs armen, tar tag i handen. Det går så fort allting. Eller har de suttit här länge? Romeo vet inte längre, kvällen glider omkring bland champagnen och kolonnerna skakar vemodigt på sig och ser sedan bort.

”Vackra händer”, säger Frans. ”En vacker gosses sköna händer.”

Romeo öppnar munnen och ska säga att det där med gosse är tvivelaktigt, men då är Frans tätt intill och ögonen är inte längre pigga utan simmiga, nästan som om han inte var riktigt där.

”Hur mår du?” frågar Romeo och vill dra åt sig handen men Frans håller i.

Så lutar Frans sig tätt intill Romeos ansikte och kaneldoften är försvunnen, i stället är det whisky som dunstar ut, inte bara genom munnen utan också från porerna, hela karln är gjord av whisky. Och så släpper Frans taget om Romeos hand.

”En vacker gosse”, säger Frans igen och lutar sig ännu närmare. Så snabbt går det när munnar möts att tänder krockar och Frans faller över Romeo. Båda ramlar och ligger på marken under trädet och stolar och bord. Romeo skrattar.

”Du skrattar åt mig din djävul”, säger Frans. ”Fast jag ser vad du är. En sådan gosse som du.”
”Verkligen”, säger Romeo. ”Vem kysste vem?”

När orden kommer är ångern där, Romeo borde säga något om det där med gossaktigheten, avslöja femininiteten, inte låta anklagelser hagla. Ändå, samtidigt är Romeo road, skrattet är äkta när det kommer en andra gång.

För visst är det lustigt att Frans är oroad över sin manlighet, det vittnar de hopdragna ögonbrynen om. Och maskulinitet, vet Romeo, kan man klä på sig och klä av sig. Vad är då en äkta man och en riktig kvinna?

Skrattet avbryts när Frans som satt sig upp spottar bredvid Romeos ansikte och trycker upp sin näve under hakan på Romeo. Knogarna pressar bakhuvudet ner i gruset. Ansiktena så nära varandra igen, andningen svavelosande.

”Nu skrattar du inte längre.” Spottet väser fram mellan Frans tänder och prickar Romeo som sluter ögonen. Romeo lyfter en ledig arm, vill knuffa bort Frans, ska resa sig upp och reda upp alla missförstånd.

Då är det någon som drar bort Frans.
”Vad händer här”, säger Hjalmar.
”Slagsmål minsann”, säger den rödflammiga.
”På tiden”, säger snorande mustaschen.

Det är som om Johanni själv väntat på detta, ingen frågar vad slagsmålet handlar om utan armar börjar vifta och försöker träffa sitt mål. Fler sluter upp, kommer inramlande från Esplanaden, ivriga och hungriga. Bord välts och svordomar fälls och en näsa spricker upp och färgar skjortan röd och så är det än mer blodigt allvar för någon av de tillströmmande slagskämparna har dragit fram kniven.

Kyparfrackar försöker på avstånd mana till lugn och sans, förgäves, för ingen lyssnar. Johanniruset regerar i Kapellets trädgård.

Romeo och Hjalmar står kvar under trädet och ser på spektaklet.

”Är det nog?” frågar Romeo. Hjalmar nickar och de cirklar runt handgemänget. Ibland sträcker någon av dem ut en hand eller fot när slagsbultarna kommer för nära.

Hjalmar böjer sig undan en näve som försöker träffa hakan, för vanan med bröderna sitter i och då lär man sig väja.

Ägaren till näven, Frans, har lagt all tyngd bakom och ramlar raklång i gruset, ansiktet repas i röda ränder. Varken Romeo eller Hjalmar väntar på att han ska resa sig, de går de sista stegen ut från Kapellets område. Långt bortifrån hör de visselpipan, polisen är på väg.

Esplanadparken i Helsingfors 1910-talet.
Esplanadparken i Helsingfors 1910-talet. Bild: Helsingfors stadsmuseum Esplanadparken,Helsingfors,1910-talet

De går fort, sedan springer de. Som språngmarschen tidigare och Romeo hör glaset falla igen, marken krasar som skärvor över allt där de far fram. Än en gång tillfället som gjort dem.

”Förlåt” viskar Romeo.

Ända hem springer de, samma procedur med kavajärm och skjortkrage och hattar på golvet i en hög, skorna sparkar de bara av sig. De sitter inte lika bredbent längre, sjunker åtminstone halvvägs tillbaka in i Dagmar och Hilma.

”Ska vi räkna?” frågar Dagmar-Romeo.

Båda drar till sig sina kavajer och gräver i fickorna.

Händerna som en bricka för Johannes Döpares huvud, offergåvor bestående av tre klockor i Hilma-Hjalmars hand, en fyrtiomarks och en hundramarks sedel med lite blod på från ett sår på fingret är del av Dagmar-Romeos rov, fyra cigarrer varav en något rökt också i Hilma-Hjalmars händer, två något smulade småkakor varav den ena en hallongrotta och den andra en drömkaka, en fickplunta, en servettring och en gyllene ask med ingraverade initialer FB har Dagmar-Romeo fiskat med sina fingrar. Frans Bovall förlorade rätten till sitt etui då han klämde upp en näve under hakan på Romeo.

”Nu är vi tjuvar också i kostym”, säger Dagmar-Romeo.
”Det bådar gott för Paris”, säger Hilma-Hjalmar.

”Bäst vi packar med kostymerna”, säger Dagmar, ”för med de här händerna, de här flinka fingrarna fiskar mer än sju sorters kakor.”

Och så skrattar hon men inte lika högt som Romeo skulle ha gjort.

Text: Mia Franck

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje