Hoppa till huvudinnehåll

The Hellacopters skällde ut ordningsvakterna på Tuska

Hellacopters på Tuska 2019.
The Hellacopters åter på finsk mark! Hellacopters på Tuska 2019. Bild: Yle/Björn Karlsson Tuska Open Air,The Hellacopters,Tuska 2019

De som besökte Tuska i år på både lördag och söndag fick bevittna både ett stort avsked och en efterlängtad comeback.

En av hårdrockens allra största och vackraste diamanter - Slayer, tackade för sig när deras avskedsturné nådde finsk mark för andra och sista gången.

Och det gjorde de med besked, i den bästa tänkbara inramningen som headliner för slutsålda Tuska på lördagen.

Kerry King på scenen med sin gitarr.
Kerry King i Slayer. Kerry King på scenen med sin gitarr. Bild: Yle/Björn Karlsson Tuska Open Air,Slayer,Kerry King,Tuska 2019

Söndagen är alltid en lugnare dag, men det var en ypperlig tidpunkt för Sveriges actionrock-kungar The Hellacopters att avsluta årets Tuska.

Men någonting fick sångaren/gitarristen Nicke Andersson att tappa nerverna.

Nicke Andersson på scenen med Hellacopters på Tuska 2019.
Nicke Andersson på Tuska 2019. Nicke Andersson på scenen med Hellacopters på Tuska 2019. Bild: Yle/Björn Karlsson Tuska Open Air,The Hellacopters,Nicke Andersson,Tuska 2019

Visste ni förresten att The Hellacopters har den kanske coolaste bandloggan genom tiderna? Jo jo.

Jag dreglade redan på lördagen efter en T-skjorta (“man kan aldrig ha för många svarta band-T-shirts...”), men köerna var för långa så jag väntade till söndagen.

Som ni säkert gissade var alla tröjor av rätt storlek redan slut. Istället för att köpa en i tältstorlek fick jag nöja mig med det nästbästa alternativet; den med blixten, utan bandloggan.

Tre Hellacopters-fans på Tuska 2019. Två tjejer med Hellacopters-tröjor och en kille i mitten.
Hellacopters-fansen var nöjda med spelningen. Tre Hellacopters-fans på Tuska 2019. Två tjejer med Hellacopters-tröjor och en kille i mitten. Bild: Svenska Yle / Lasse Grönroos Tuska Open Air,The Hellacopters

Om ni ännu låter mig orda en stund om kläder innan vi går till saken så vill jag lyfta upp vikten av coola huvudbonader i The Hellacopters.

På 90-talet körde Nicke Andersson med en MC5-traktorkeps - ett statement i sig.

Generalshattar är en av hörnstenarna när det gäller rock n’ roll-mössor och Nicke bär sin med den pondus som sig bör. Han är ju något av ett musikaliskt geni, den karln.

Dregen på gitarr drabbades av håravfallssjukdomen alopecia för några år sedan, men han ser lika cool ut i sin bandana/mössa-combo.

Dregen i The Hellacopters spelar gitarr och sparkar med foten framåt på Tuska 2019.
Dregen in action. Dregen i The Hellacopters spelar gitarr och sparkar med foten framåt på Tuska 2019. Bild: © 2019 Jesse Kämäräinen, all rights reserved. The Hellacopters,Dregen,Tuska Open Air

Pianisten Boba Fett hade sin kännspaka röda mössa han med, så vi som vill att allting ska vara som förr kunde vara nöjda.

Som ni märker handlar denna text långt om nostalgi. Vi ska strax fundera litet vidare på det.

Vill ni veta mer om vad Nicke Andersson ställt till med kan ni läsa denna notis som kanske ger en ytlig bild av vad det handlade om.

Ingen tycker om en surpuppa

Alla var dock inte på lika gott humör som alla vi med Hellacopters-tröjor och tygmärken som ville ha action, nu genast!

- This is not okay, sade Nicke Andersson och avbröt giget för en stund.

Jag trodde redan att han skulle förebrå publiken för att de inte var lika rabiata som på Slayers gig kvällen innan, men Nickes ilska riktade sig tydligen mot ordningsvakterna i diket mellan bandet och publiken.

- Gänget har kommit hit för att ha roligt. Ni behöver inte vara så våldsamma! fortsatte Nicke (på engelska) och giget kunde fortsätta.

Exakt vad som skedde där framme vet jag inte, men tydligen fick man inte ha för roligt enligt väktarna med gul väst.

Hellacopters på Tuska 2019.
Bandet spelade låtar från hela katalogen. Hellacopters på Tuska 2019. Bild: Yle/Björn Karlsson Tuska Open Air,The Hellacopters,Tuska 2019

Men med en setlista som The Hellacopters körde med på Tuska kan man inte annat än vara glad och nöjd. Vilken låtskatt!

Det kom låtar från hela katalogen. Från Hopeless case of a kid in denial via Carry me home, Born broke och Toys and flavours till No song unheard och som avslutning de givna By the grace of God och naturligtvis Gotta get some action now!

Och däremellan en massa andra låtar med endast ett par litet slöare passager i setet.

Fällan med svettig rock n’ roll av det här slaget är att det blir litet jämntjockt i längden om man inte har tillräckligt med variation och tillräckligt bra singalong-refränger.

Det här bandet har aldrig haft det problemet.

Eller okej, deras nästsista skiva Rock & Roll is Dead var faktiskt ganska kass. Men nästan allt annat de gjorde var bra. Bandet glänser också i sina tolkningar av andras låtar.

Nyligen hädangångna psykedelirockveteranen Roky Erickson fick en eloge när Hellacopters spelade hans gamla örhänge Night of the vampire.

Hur relevanta är comebackar?

Vad ska man då tro om all denna nostalgi? Jag är själv jävig, för jag kliver gång på gång på det tåget och låter mig luras.

Jag far till Karibien för att se Ace Frehley jamma med Paul, Gene och Bruce Kulick och jag köper en dyr Guns n' Roses- eller Rolling Stones-tröja när jag ser dem live.

Till skillnad från många andra så ser jag däremot nog att band släpper nya skivor eller nya låtar.

Jag orkar inte ännu en gång höra samma repertoar av Metallica där de vältrar sig i de fem första albumens låtskatt.

Det blir för mycket i längden. Klassikerna lyser klarare om man först har fått genomlida någonting från rysliga St. Anger.

Måsbajs i håret

Tuska brukar ha noll ingripanden av polisen. I år sket en mås dock i håret på min polare, vilket förstås lade sordin på stämningen.

Slayer hade förbjudit all försäljning av glasflaskor på området på lördagen. Hellacopters var inte rädda för att få glasflaskor i huvudet på söndagen.

Tom Araya på scenen med Slayer. I bakgrunden är det stora eldsflammor från pyrotekniken.
Slayer för sista gången i Finland. Tom Araya på scenen med Slayer. I bakgrunden är det stora eldsflammor från pyrotekniken. Bild: Yle/Björn Karlsson Tuska Open Air,Slayer,Tom Araya,Tuska 2019

Det är väldigt många avsked nu

Sedan har vi det här med avskesturnéer och comebackar.

Det gamla gardets giganter börjar lägga av eller flytta upp till den himmelska jamsessionen med Elvis och Lemmy.

Kiss är ute på sin sista världsturné just nu. Lynyrd Skynyrd likaså. Ozzy avbröt sin avskedsturné på doktorns order och fortsätter nästa år med den. Black Sabbath, Twisted Sister och Mötley Crüe lade redan av. HIM och Kent lade av.

Rolling Stones lägger inte av så länge som Keef kan tända en cigg själv och Sir Mick ger oanständiga blickar åt kvinnor på backstagen.

Jag äter upp min hatt om inte både HIM och Kent gör comeback om några år. Suede har redan hunnit ge ut tre ganska bra comebackplattor.

Hellakoptrarna meddelade 2007 att de lägger av. Nio år senare återförenades bandet och de spelar nu sporadiskt när de har lust. Samma sak gjorde Twisted Sister i flera år och den enda “nya” skivan de gjorde var den där julskivan.

Dregen på scen med Hellacopters på Tuska 2019.
Dregen spelade bara på de första skivorna med bandet. Dregen på scen med Hellacopters på Tuska 2019. Bild: Yle/Björn Karlsson Tuska Open Air,The Hellacopters,Dregen,Tuska 2019

Det känns som en helt okej lösning att inte kasta sig fullt in i ekorrhjulet igen.

Tiderna har definitivt förändrats på alla möjliga sätt och det är inte direkt lönsamt för gamla band att ge ut nya skivor med ny musik.

Jag är nöjd så här, att få se Hellacopters med fler på en festival och dricka ur nostalgibägaren.

Lzzy Hale på scenen på Tuska 2019.
Halestorm övertygade på Tuska. Även om de grundades redan 1997 får de nog klassas som ett ganska nytt band för debuten kom först 2009. Lzzy Hale på scenen på Tuska 2019. Bild: Yle/Björn Karlsson Tuska Open Air,Halestorm,Lzzy Hale,Tuska 2019

Man behöver inte heller göra ett helt album, man kan ge ut ny singel eller ep också. Ghost har ju med fördel varvat album med kortare utgåvor.

Tiden börjar tryta för återföreningar av den trio av de största vars återföreningar skulle vara de ekonomiskt allra lukrativaste. Jag talar om Led Zeppelin, ABBA och Pink Floyd.

Jag tror inte det kommer att ske, men skulle jag vara tvungen att satsa pengar på någon av dem så skulle det vara Pink Floyd om Waters och Gilmour skulle få fiilisen på.

Men finns det alls en framtid för nyare rockband?

De stora pojkarna och flickorna med läderväst börjar ju nästan kasta in handduken redan när en massa skitband som saknar både karisma, energi och låtar diggas av kidsen. “Oliko tää tässä?” som finnen säger.

Som tur kan jag vittna om att norska Kvelertak på lördagen och amerikanska Halestorm på söndagen gav absolut fantastiska spelningar.

Lzzy Hale är en modern Joan Jett och hennes brorsa trummisen Arejay Hale är en riktigt rolig showman. Efter Tuska-giget förstår jag varför de är så populära. De sparkar ju röv live.

Kvelertak är om möjligt ännu bättre med nya sångaren Ivar Nikolaisen med alla sina Iggy Pop-tricks. Det här var kanske den bästa spelningen jag sett med dem.

Norska bandet Kvelertaks sångare Ivar med en stor flagga på scenen på Tuska 2019.
Norska Kvelertak. Norska bandet Kvelertaks sångare Ivar med en stor flagga på scenen på Tuska 2019. Bild: © 2019 Jesse Kämäräinen, all rights reserved. Tuska Open Air,Kvelertak

Det finns ännu hopp, och nu talar jag inte om hip hop. Gotta get some action now.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje