Hoppa till huvudinnehåll

”Det viskades bara bakom min rygg”

Ingen vågade fråga badmintonspelaren Mathilda Lindholm om ätstörningen

Om man byggt hela sitt liv på prestationer – och varit en mästare sedan barnsben, vad gör man då när man inte längre kan prestera? Den flerfaldiga finländska mästaren Mathilda Lindholm berättar öppet om resan där hon, utan hjälp från det förbund som lovat att ta hand om henne, pusslade ihop den spegelbild som ätstörningen krossat.

Det är i slutet av november 2011. I ankomsthallen på Helsingfors-Vanda flygplats står en grupp människor med blickarna fästa på dörrarna. Snart kan de få en skymt av de nya europeiska juniormästarna i badminton.

Snart nog kommer Ilkka Heino och Mathilda Lindholm gående med väskorna framför sig på varsin vagn. De ser trötta men nöjda ut när de omfamnas av vänner, familj och badmintonfolk. De verkar kunna njuta trots resan hem från Portugal – med rätta, guldet är deras största merit hittills.

Mathilda Lindholm lyser. Hon är 17 år och trots att hon har samlat på sig hundratals medaljer sedan hon första gången blev finländsk mästare som 11-åring är det något speciellt med den här meriten.

– Det är en helt otrolig känsla som man inte kan beskriva, du får så mycket adrenalin i din kropp. Jag kan förstå att det är den här känslan som elitidrottare strävar efter, säger Lindholm.

Fram tills dess hade Helsingforsflickan varit ett av Finlands största badmintonhopp. Själv drömde hon om att göra karriär och spela i VM.

Men så blev det inte.

Livet blev plötsligt tomt

Fyra år senare, vintern 2015, orkar Lindholm knappt gå upp på morgonen.

Det är inget hon reagerar på, det har blivit vardag.

Hon skippar den egna träningen, men ska iväg till hallen för att titta på en badmintonmatch. Hennes mamma ger henne en smoothie och en karelsk pirog att ta med. Lindholm promenerar och i en soptunna på vägen lämnar hon smoothien. Den är fortfarande full.

När mor och dotter sedan möts i hallen har Lindholm fortfarande den karelska pirogen i handen. Mamman frågar varför och Lindholm svarar att hon blivit mätt av smoothien.

Några timmar senare står hon i köket och förbereder köttbullar inför julfirandet. Plötsligt svartnar det för ögonen och när hon kan se igen ligger hon på golvet.

Jag hade innan VM fått höra av tränare att det kanske är bra om jag går ned i vikt. Och när jag inte åt gick jag ned i vikt snabbt, 10 kilo på två månader― Mathilda Lindholm

Den trötta och tomma vardagen har hon levt i sedan hon kom hem från VM i Jakarta samma år i augusti. Debuten i senior-VM byttes ut mot en aggressiv magbakterie och sjukhusvård, därefter väntade en fotoperation och en lång återhämtningsprocess när Lindholm kom hem till Finland igen.

– Jag märkte att det blev hemskt tomt i mitt liv. Planen var att börja spela i Danmark och Sverige, men det och många andra saker som jag ville göra blev ogjorda, säger hon.

Att äta så lite som möjligt blev ett sätt att tävla mot sig själv

Även om Lindholms tillstånd förbättrades, så hade hon fortfarande problem med magen och för att slippa smärtan började hon begränsa sitt matintag.

– Jag hade innan VM fått höra av tränare att det kanske är bra om jag går ned i vikt. Och när jag inte åt gick jag ned i vikt snabbt, 10 kilo på två månader. Det blev som en boost och jag började vilja kontrollera det, även om det först var på en sund nivå, säger Lindholm.

Jag njöt inte av att vara hungrig, men jag njöt av att uppnå det jag ville uppnå. Det var inte så att jag var missnöjd med min kropp, jag har inte stått på vågen eller tittat mig i spegeln. Det handlade om att jag klarade de kraven som jag ställde på mig själv

Magproblemen blev snart mer en ursäkt än en sanning. När Lindholm inte längre kunde tävla mot andra började hon att tävla mot sig själv.

Ju mindre hon åt, desto nöjdare blev hon.

– Jag njöt inte av att vara hungrig, men jag njöt av att uppnå det jag ville uppnå. Det var inte så att jag var missnöjd med min kropp, jag har inte stått på vågen eller tittat mig i spegeln. Det handlade om att jag klarade de kraven som jag ställde på mig själv.

Lindholm började undvika sammanhang där mat serverades och det hon väl åt blev mindre och mindre.

– Jag var inne i min egen värld. Jag var inte medvetet elak mot någon, men det enda jag tänkte på var nästa måltid och jag kunde bli hysterisk av småsaker.

När foten läkt efter operationen tog Lindholm kontakt med en personlig tränare på ett gym för att få hjälp med att komma igång med träningen igen.

Mathilda Lindholm vid ett träd i Munksnäs.
Mathilda Lindholm gick ner mycket i vikt – snabbt. Mathilda Lindholm vid ett träd i Munksnäs. Bild: Yle/Mikael Oivo Mathilda Lindholm

Tränaren Joonas Järvinen designade ett kostschema utifrån hennes behov, ett kostschema som hon hade väldigt svårt att följa.

– Det kändes som hemskt mycket mat, men jag försökte att följa det. Jag ljög aldrig för honom, utan skickade hela tiden nya matdagböcker med exakt det jag åt. Men det var alltid för lite.

Var som sjukast – blev finländsk mästare

För att ha någon ork att träna ökade hon sitt intag en gnutta. Efter ett tag började hon träna lite badminton igen. Och i slutet av 2016 blev hon finländsk mästare ännu en gång.

– Jag var i hemskt dåligt skick då. Jag var pinnsmal och hade ingen kraft. Det började viskas om mig, om jag hade något eller var sjuk, men ingen konfronterade mig direkt. Ingen hjälpte mig, ingen badmintontränare tog mig under sina vingar och såg till att jag fick hjälp.

På egen hand försökte Lindholm och Järvinen under en lång tid att få rätsida på hennes matvanor.

– Det var svårt. Jag ville egentligen inte, jag tyckte inte att jag var sjuk och jag ville inte bli frisk. Jag tyckte inte att det var något fel på mig, så även om jag försökte göra rätt så gick det inte.

När Lindholm inte blev bättre tog Järvinen modet till sig att kontakta hennes familj.

– Det var känsligt. Tänk om han skulle haft fel, han kände inte min familj så bra. Hur skulle vi alla reagera? Men som tur gjorde han det.

Mathilda Lindholm i ett blommigt Munksnäs.
Mathilda Lindholm började igen hitta rätt i livet efter att hon började få hjälp. Mathilda Lindholm i ett blommigt Munksnäs. Bild: Yle/Mikael Oivo Mathilda Lindholm

Då hade det blivit tidig vårvinter 2017. I ett halvår försökte Järvinen, Lindholm och hennes familj att ta tag i ätbeteendet. Men när Lindholm försökte äta mer började hon få ångestattacker.

Lindholm minns ett tillfälle då hon var på sin kusins födelsedagsfest. Hon hade precis ätit klart huvudrätten och bestämde sig för att också äta efterrätt.

– Jag tog min första portion, gick till bordet, åt den och det kändes bra. Så tänkte jag att jag tar en portion till, jag passar på. Men när jag ätit hälften märkte jag att nu kommer det.

För att hantera känslan gick hon ut på gården och textade Järvinen för att få hjälp.

– Det var som en sten i mitt bröst och en nervös känsla i magen, som att ha ett helt zoo i magen. Jag kunde inte sitta stilla för det kittlade i hela kroppen.

Mitt liv hade blivit hemskt mycket mindre. Om man ser det som en bred motorväg så gick jag nu på en liten skogsstig

Järvinen svarade snabbt och det lugnade ned Lindholm tillräckligt mycket för att hon skulle orka gå in och säga åt sin familj att hon behövde åka hem.

– Så småningom började känslan avta, men jag grät hela bilresan hem.

Tiden gick. Ångestattackerna kom oftare och Lindholm opererades två gånger till – för ett magbråck och i höften. Återhämtningen tog allt längre tid men hon repade sig fysiskt.

Mentalt mådde hon sämre än någonsin och viljan att inte äta gick över till en rädsla för att få stark ångest.

– Mitt liv hade blivit hemskt mycket mindre. Om man ser det som en bred motorväg så gick jag nu på en liten skogsstig. Det fanns inga sidovägar och jag hade inga valmöjligheter. Allt hade blivit så smått.

Hjärtat blev svagare

Sommaren 2017, två år efter VM, sökte hon hjälp och diagnostiserades med anorexia nervosa. Det var först vid hälsotesterna vid ätstörningskliniken som Lindholm själv förstod allvaret.

Då syntes det att Lindholms hjärta inte längre var starkt och att hennes immunförsvar försämrats.

– Att se att det verkligen påverkat min kropp blev kanske det sista droppen för mig. Då förstod jag att nu är det på riktigt, det är inte mera en lek. Nu måste jag göra något, gör jag inget åt saken så går det illa på riktigt.

Behandlingen påbörjades snabbt, men Lindholm var skeptisk till en del av behandlingen och till en del av personalen.

– Jag hade jättesvårt att gå hos psykolog. Jag tyckte inte att jag var sjuk och jag tyckte inte att jag behövde medicinering. En fysioterapeut till mig sa att jag aldrig mer kommer att kunna spela badminton på hög nivå igen och då tänkte jag att bullshit, vad vet hon? Jag kanske har ätit lite för lite, men so what?

Mathilda Lindholm under en period då hon var sjuk.
En sällsynt bild på Lindholm under sjukdomsperioden. Mathilda Lindholm under en period då hon var sjuk. Bild: Privat/ur Mathilda Lindholms album Mathilda Lindholm

Men med fyra behandlingstillfällen i veckan, med bland annat sjuksköterskor, läkare, fysioterapeuter och en psykolog som Lindholm till sist tyckte om, så blev hon bättre.

En viktig pusselbit var relationen med Järvinen.

– Jag kunde prata avslappnat med honom, han vet överlägset mest om mig. Han har gått igenom hela den här resan med mig, varje millimeter, utan att någonsin titta bort. Jag skulle inte ha klarat det här utan honom.

"Ingen frågade mig hur jag mådde"

Att bli frisk är en lång process och julen 2017 blev otroligt tung. Kort därpå kom ännu en motgång – Lindholm blev tvungen att operera bicepssenan. När hon sedan till slut mådde lite bättre sommaren 2018 började hon att träna med landslaget igen.

– Jag hade varit borta i tre år och mitt utseende hade förändrats ganska mycket, men ingen frågade mig rakt ut hur jag mådde. Det viskades bara bakom min rygg.

Den nuvarande landslagstränaren Anu Nieminen såg tidigt att allt inte stod rätt till med Lindholm. 2016 hade hon flyttat tillbaka till Finland efter 20 år i Danmark, och hon minns att Lindholm var väldigt smal jämfört med tidigare.

Jag kan inte komma ihåg ett enda tillfälle under mina kurser till coach där vi skulle ha pratat om vad man ska göra för att hantera ätstörningar, mobbning eller mental ohälsa.― Anu Nieminen

Nieminen kan inte säga exakt när hon frågade Lindholm och hennes mamma om saken, men hon minns att Lindholm då redan hade påbörjat sin behandling vid ätstörningsenheten. Att ingen från badmintonen fångade upp Lindholm när det var som värst förvånar henne inte.

– Det är en tuff värld på ett sätt. Jag vet själv att om man till exempel blir skadad och är borta i ett halvår, så kan människorna som du är vän med och som brukar vara runt dig, glömma bort dig.

Anu Nieminen ler i snön.
Anu Nieminen var tidigare en toppspelare i badminton. Här fotograferad 2010. Anu Nieminen ler i snön. Bild: Markku Ojala / All Over Press Anu Nieminen

Fyrtio procent av elitidrottarna upplever psykisk ohälsa under sin karriär, men väldigt få pratar om det. De som väljer att öppna upp som sin mentala hälsa, gör det oftast när idrottskarriären är över.

Nieminen berättar att det finländska landslaget inte har någon policy, eller ett system, för hur man hanterar spelarnas mentala hälsa.

– Vi pratar inte så mycket om mental hälsa och jag kan inte komma ihåg ett enda tillfälle under mina kurser till coach där vi skulle ha pratat om vad man ska göra för att hantera ätstörningar, mobbning eller mental ohälsa. Jag känner att det inte är något som det pratas om så mycket inom idrotten.

I och med att hon tog över rollen som huvudtränare i början av 2018 var Nieminen inte ansvarig över Lindholm under den perioden när hon mådde som allra sämst. Även om Nieminen inte vill kritisera de tidigare tränarna eller förbundet, önskar hon att situationen sett annorlunda ut.

När man som spelare ger sitt allt till en sport, tycker jag att idrottsvärlden har ett stort ansvar att också ta hand om dig. Inte bara för idrottskarriären, utan också för livet― Anu Nieminen

– Hon var så smal att man inte kunde missa det. Det gick inte att inte se. Så det är svårt för mig att säga något för jag vet inte vad som pågått i deras huvuden, men eftersom att hon själv har sagt att hon känt sig väldigt ensam och som att ingen hjälpte henne, så tycker jag att vi borde ha gjort mer för henne.

Förbundet ser över verksamheten

Att ingen agerat tror Anu Nieminen kan bero på okunskap och rädsla.

– Om man inte har fått verktygen för att hantera saker som dessa, så kanske man inte vågar göra något alls för att man är rädd för att göra fel. Men när man som spelare ger sitt allt till en sport, tycker jag att idrottsvärlden har ett stort ansvar att också ta hand om dig. Inte bara för idrottskarriären, utan också för livet.

Badmintonförbundets verksamhetsledare Mika Heinonen beklagar det inträffade och säger att det var väldigt ledsamt att Lindholm insjuknade.

– Det är viktigt att hon berättat om saken och bristen av stöd. Badmintonförbundet analyserar sitt nuvarande system så att vi i framtiden ska kunna undvika motsvarande fall, skriver Heinonen i ett mejlsvar till Yle Sporten.

Han fortsätter:

– Förbundet har i åratal försökt ta hand om elitspelarna i bred bemärkelse. Spelarna har tillgång till bland annat mental träning, fysioterapi och läkare. Tyvärr lyckades vi inte stöda Mathilda så att hon upplevde att det var tillräckligt.

Gjorde rosad comeback – men kroppen höll inte

Lindholm började fylla sitt liv med annat, studier, träning och mer tid med vänner. Vid årsskiftet 2018/2019 tycker Lindholm själv att hon blev frisk.

I februari 2019 gjorde hon sin officiella comeback på en internationell tävling i Estland. Hon och partnern Jenny Nyström tog sig till kvartsfinal.

Yle Sporten skrev då: ”Mathilda Lindholm var utan tvekan tävlingarnas gladaste finländare” om comebacken.

Mathilda Lindholm och Jenny Nyström 4.8.2015.
Mathilda Lindholm och Jenny Nyström har spelat mycket tillsammans. Här är paret 2015. Mathilda Lindholm och Jenny Nyström 4.8.2015. Bild: Yle/Janne Karinkanta Mathilda Lindholm,jenny nyström

Men riktigt så positivt blev det inte. Några veckor senare spelade duon ännu en turnering – 16 matcher på en helg.

– I de fem sista matcherna kunde jag inte ens andas, det tog hemskt ont men jag har ganska hög smärttröskel så jag spelade igenom tävlingen.

Skip Instagram post

Efteråt uppsökte hon först en fysioterapeut, sedan en läkare. Hon röntgades och man kunde konstatera ett brutet revben.

– Läkaren frågade vad som hänt och jag sa att inte har något egentligen hänt, jag har spelat badminton. Då sa han att han aldrig sett något liknande tidigare.

Lindholm sa inte så mycket då, utan lämnade sjukhuset.

– Jag visste genast att det beror på det som fysion på kliniken sa, att min kropp tagit så mycket skada av att vara undernärd att det påverkat mina leder, ligament och mina ben. Att allt blir så mycket skörare när man inte får tillräckligt mycket energi.

Mathilda Lindholm ser in i kameran.
En frisk Lindholm i maj 2019. Mathilda Lindholm ser in i kameran. Bild: Hilda Djupenström Mathilda Lindholm

– Jag blev arg och samtidigt ledsen. Jag var frustrerad över att jag gjort det här åt mig själv. Samtidigt som jag ser tillbaka på de här åren och inser att jag lärt mig hemskt mycket om mig själv och vuxit som människa, så hade jag gärna sett att de skulle ha sett annorlunda ut.

I nuläget tränar 23-åriga Lindholm ingen badminton på grund av skadan, men hon coachar juniorer.

– Jag märker att det finns annat än badminton. Jag har mycket potential inom andra områden och det känns inte längre som att badmintonen måste vara hela min identitet. Det är någonting som jag tycker om ännu också, men jag vet inte om jag vill att det ska vara min prioritet.

Hilda Djupenström

Läs mera:

Sandra Eriksson pratar ut om sin ångest, känslorna som försvann – och den långa vägen tillbaka: ”Jag gick runt som en zombie”

Det lönar sig att söka hjälp, säger Sandra Eriksson. I en öppenhjärtig intervju för Sportliv berättar hinderlöparen om sina åtta tyngsta månader i livet, lyftet som följdes av ett nytt fall – och den slutliga vändningen mot det bättre.

Läs mera:

Stavhoppare i luften.

40 procent av idrottarna upplever psykisk ohälsa – rädsla hindrar från att prata: ”Du skäms och känner dig misslyckad på grund av dina känslor”

Cirka 40 procent av idrottarna upplever psykisk ohälsa under karriären. Men ämnet är stigmatiserat och tröskeln att söka hjälp hög. Idrottare är rädda för att bli stämplade och riskerar fortfarande i värsta fall förlora pengar och uppskattning om de talar ut, säger idrottspsykologer.