Som en del av Svenska Yles satsning på hemvården följde Yle Huvudstadsregionen med en kommunalt anställd hemvårdare en förmiddag. Kyrkslättklienterna har olika syner på hur hemvården fungerar.
Hemvårdsbiträdet Gunn Eriksson har jobbat med hemvård i snart tolv år. Att jobba i den branchen var inte till en början planen, men med facit på hand skulle hon inte byta jobb.
– Jag kom in för en veckas jobb på hemvården, och nu är jag på mitt tolfte år. Men jag gillar mitt jobb, så jag ser inget skäl att byta heller, säger Eriksson. Kartan baserar sig på kommunernas svar på frågorna:
Så granskade vi hemvården i Svenskfinland
Eriksson är en av få hemvårdare i Kyrkslätt som kan betjäna klienter på svenska. Det här ser hon som ett plus, men medger att personalen inte räcker till.
– Vi är några som har svenska som modersmål, men vi kan inte betjäna alla patienter. Dessutom jobbar vi ju inte dygnet runt, sju dagar i veckan, konstaterar Eriksson.
Jag försöker alltid göra mitt bästa, men vi är alla bara människor, och ibland gör man misstag
“De har ofta så bråttom”
En av klienterna vi träffar berättar att hon tycker att hemvårdarna som besöker henne flera gånger per dag är trevliga, och att hon tycker det är roligt att de besöker henne. Men helt nöjd är hon ändå inte.
– De borde ha lite mera tid, så att det inte skulle bli så skyndsamt, förklarar hon.
Även språkbarriärer har satt käppar i hjulet.
– Ibland har jag problem jag inte klarar av att förklara på finska, och då blir det svårt om de inte förstår mig på svenska, säger hon.
Men hon har ändå förståelse för hemvårdarna.
– Men det är ju inte ert fel, säger hon åt Eriksson och fortsätter.
– Jag förstår att det är kommunen som bestämmer och att ni har andra klienter att gå till, men jag tycker att jag har rätt att be om hjälp med något om det behövs, säger hon.
Ibland har jag problem jag inte klarar av att förklara på finska, och då blir det svårt om de inte förstår mig på svenska
Svag svenska eller svag finska?
En annan av klienterna vi träffar konstaterar att det är lättare för henne att lära sig finska än att kämpa på med svenskan.
– De flesta hemvårdarna kan bara finska då de kommer hit, så jag har lärt mig lite finska, berättar hon.
På frågan om ifall det ofta händer att det kommer någon som inte kan svenska är svaret lätt.
– Jo, det händer mycket ofta. Men jag kan ju finska, säger hon och skrattar.
Att flytta bort hemifrån till ett servicehem som kan erbjuda hjälp dygnet runt har hon funderat på, men tvekar ändå.
– Jag trivs jättebra i mitt lilla hem, med mina plastblommor. Dessutom har mina vårdare lovat att vi ska fira stort min 100-års dag, förklarar hon, och tillägger att hon i år fyller 98.

Hemvården en viktig instans
Den sista klienten vi besöker på förmiddagen har en annan åsikt än de två andra vi träffat.
– Jag får ungefär lika ofta service på finska och på svenska. Men det är inget problem för mig, jag talar lika bra båda språken. Dessutom är de alltid trevliga och hinner oftast sitta och diskutera med mig en stund, säger hon.
Hon anser också att hemvården fyller en mycket viktig uppgift.
– Jag tycker hemvården är jätteviktig som koncept. I det skedet av livet då du inte klarar av att vara hemma ensam längre, så är det för vissa en guldvärd möjlighet att få stanna hemma, men ändå få den hjälp du behöver, konstaterar hon.
Eriksson nickar instämmande.
– Och vi vårdare gör ju vårt jobb för klienterna. Därför är det synd att det kommer in så mycket klagomål, säger Eriksson och fortsätter.
– Jag försöker alltid göra mitt bästa, men vi är alla bara människor, och ibland gör man misstag. Så jag hoppas verkligen att klagomålen reder ut saker, och att det kommer in färre klagomål nästa år, konstaterar Eriksson.