Hoppa till huvudinnehåll

Historien om världens nästäldsta rockfestival – nu firas Ruisrock nummer 50

Ruisrocks publikhav 1971,
Ruisrocks publikhav 1971. Ruisrocks publikhav 1971, Bild: YLE / Mauri Aalto. Ruisrock

Åbofestivalen Ruisrock var 1970 något alldeles speciellt i Europa. Sedan dess har rockfestivaler blivit vardag under sommarveckosluten. En snabbspolning från då till nu.

Festivaler är en flykt från vardagen, en resa till en alldeles speciell egen värld som har byggts upp för en kort tid och sedan aldrig mera kommer att finnas.

Drömmen om Rockfestivalen är stora musikaliska upplevelser, men lika mycket en känsla av gemenskap, att tillsammans med tiotusentals andra kunna sjunga med i en refräng, dansa omgiven av varma kroppar som älskar samma musik, som andas samma känslor.

Ruisrock
Magisk stämning. Ruisrock Bild: Janita Autio Ruisrock

När Ruisrock föddes fanns Rockfestivalen inte på kartan i Europa, idag finns det faktiskt bara en enda festival som är äldre; holländska Pink Pop. Därför var det så sensationellt för dem som hittade till Runsala det där augustiveckoslutet 1970.

Men mera om det senare då ett par röster som var med i början av 1970-talet får berätta.

1969-70

En grupp unga kräver att också ”populärmusik” skall noteras under Åbo Musikfestspel, som hade grundats 1960 med enbart klassisk musik på menyn. I augusti 1970 är det sedan dags för historiens första ”Turku International Pop ja Rock Festivaalit”. En endagsbiljett kostar futtiga 6 mark - motsvarar 9 euro i dagens pengar.
På scenen bland andra; Pugh Rogefeldt, Tasavallan Presidentti, Colosseum, Argent och festivalhistoriens mest otippade artist; Konsta Jylhä & Kaustisen Purppuripelimannit.

Festivalens inträdesbiljett 1970.
Festivalens inträdesbiljett 1970. Bild: YLE / Tomas Jansson. Ruisrock

Idag är det inte längre något exklusivt alls med en rockfestival, sommarveckosluten är fyllda av dem. Men den mest mytomspunna och överlägset största i Finland är fortfarande Ruisrock.

Det är resan ut till festivalområdet, den långa cykelturen eller promenaden längs Runsalas stränder, Via Dolorosa i folkmun. Det är det oslagbart vackra festivalområdet med havsstrand, ett område som dessutom är tillräckligt stort. Här är det möjligt att flanera, och hitta platser där man kan dra efter andan utan att musik från flera scener krockar i ens medvetande.

Och så är det den legendariska strandscenen, den ursprungliga, som stått på samma plats ända sedan festivalen flyttade till sin nuvarande plats 1972.

Ungerska bandet Locomotiv GT på Ruisrock 1974.
Strandscenen på 1970-talet. Scenbygget då såg väldigt mycket enklare ut än det gör idag. På bilden uppträder ungerska Locomotiv GT, 1974. Ungerska bandet Locomotiv GT på Ruisrock 1974. Bild: YLE / Arja Lento. Ruisrock
Publik på Ruisrock 1976.
Strandscenens publik, 1976. Publik på Ruisrock 1976. Bild: YLE / Antero Tenhunen. Ruisrock

Strandscenen, den talar alla artister om i den färska tv-dokumentären. Inte bara för att den är festivalens hjärta, utan också för att havet finns där intill, med Sverigebåtarna som glider förbi så nära att det nästan känns som om man kunde röra vid dem.

Dem kommer artisterna ihåg, också de utländska. Själv har jag hört Chrissie Hynde (Pretenders) och Jarvis Cocker (Pulp) från scenen berätta anekdoter om båtarna, när de återvänt till festivalen en andra gång. Var det inte också någon som till och med avbröt en låt för att beundra båtarna? Och The Nationals Matt Berninger, var det inte så att han kostymklädd vandrade ut i havet under November-låten? Och den i allmänhet så sura Mike Scott från Waterboys, var han inte på oerhört gott humör då 1989, då bandet dessutom stod för en av de absolut bästa spelningarna under Ruisrocks 80-tal?

Waterboys på Ruisrock.
Mike Scott från Waterboys, Ruisrock 1989. Waterboys på Ruisrock. Bild: Privat foto. The Waterboys

1971

Av någon anledning tackar Ruisrock nej till Pink Floyds bud på futtiga 500 pund (knappa 10.000 euro i dag) för en spelning. Då man skriver brev till Rolling Stones får man, per brev, svar att inga beslut kan fattas eftersom ”Mick Jagger firar semester”. Året därpå bestämmer myndigheterna att festivalen måste krympa, tre festivaldagar skärs ner till en enda. Först 1983 blir Ruisrock en tvådagars festival, från 2005 igen regelbundet en tre dagars.
På scenen 1971 bland andra; The Kinks, Canned Heat, Tasavallan Presidentti, Fairport Convention och Jeff Beck Group.

Själv har jag hunnit med 37 Ruisrock sedan jag första gången kände mig tillräckligt gammal för en rockfestival, som 15-åring 1977. Ibland har det varit tråkigt, ibland har allt regnat bort, ibland har publiken varit så liten att den hade rymts in i en rockklubb. Men det har också varit stor fest, man har sett favoritartister som man annars aldrig hade fått se. Och alltid har det varit speciellt att återvända till festivalområdet där rockhistoria finns liksom inristad i miljön.

Ruisrockpublik 1977.
Ruisrock 1977, artikelförfattarens första festivalbesök. Publiken tackar Wigwam, som gjorde sin (första) avskedsspelning på Ruisrock. Ruisrockpublik 1977. Bild: YLE / Antero Tenhunen. Ruisrock

Sedan 1977 har festivalen förändrats många gånger, och skulle någon på 2000-talet född Ruisrock-vän flyttas med en tidsmaskin till just 77, skulle den tro att någon skämtar med en.

1977 fanns ännu ett 2-3 meter högt stängsel mellan publiken och scenen.

1977 fanns det inte mycket annat än korvförsäljning på området. Festivalen fick mellanölsrättigheter först 1989, innan det försökte många på de mest fantasifulla sätt smuggla in alkohol, eller så tömde man sin Koskenkorva-flaska utanför ingången. Vilket förstås ledde till att det aldrig har varit så mycket fylla och småbråk som när alkoholförsäljningen var förbjuden.

1977 skulle musiken sluta senast klockan 21, för att inte störa Åbos invånare. Inte en enda artist fick spela omgiven av den magiska sommarnatten.

1977 fanns det bara en scen, med sex artister på programmet. Mellan varje konsert fick man alltså vänta i minst en halv timme på att nästa band skulle rouda fram sin utrustning, på ett område som inte erbjöd någon form av pausprogram. 2019 finns det gott om barer och extraprogram på området, det finns sex scener och sammanlagt 98 artister.

1977 drog festivalen knappa 8.000 åskådare, 2019 blir det igen slutsålt, 35.000 per dag, sammanlagt över 100.000.

Ruisrockpublik 1977.
Stängslet framför scenen, och publiken. Ruisrock 1977. Ruisrockpublik 1977. Bild: YLE / Antero Tenhunen. Ruisrock

1979

The Clash spelar in London Calling i USA, men då Ruisrock på kort varsel behöver en ersättare för Johnny Winter som inhiberat, väljer Clash att avbryta skivinspelningarna och flyger till Europa för en enda spelning – Ruisrock. En viss Ismo Alanko sägs lyssna på konserten inlåst i polisens festivalhäkte.
Förutom Clash uppträder också bland andra Pelle Miljoona & 1980, Steel Pulse och Graham Parker & The Rumour.

The Selecter, 1980.
The Selecter hämtade ska till Ruisrock, den heta skasommaren 1980. The Selecter, 1980. Bild: Rex Features Ltd 2012/All Over Press The Selecter

1980

Första året med två scener. Festivalen avslutas med något som kallats för "alla tiders finländska festivalupplopp". Både The Jam och Eppu Normaali har (via olika agenter) blivit lovade att få avsluta festivalen som sista band. Det hela slutar med att Eppus konsert inhiberas, vilket får publiken att löpa amok och erövra scenen där man skuffar de massiva högtalarkonstruktionerna ner på stranden.
Förutom Jam uppträdde också bland andra Rockpile, The Selecter och The Tourists - med en viss Annie Lennox som vokalist.

En sak som alltid dyker upp när jag talar med Ruisrock-veteraner är hur alldeles unikt det kändes, att stiga in i en värld så långt från vardagens byråkratiska strikta Kekkonen-Finland där rockalternativen var få. Istället för rockfestivaler handlade det om... tja, dansbanor på landsbygden.

Och så, plötsligt, fanns den där; Ruisrock, en rockfestival, i tre hela dagar.

En som var med det allra första året 1970 var Vöråpojken Bertel Lindell, som fortfarande 49 år senare har många minnen från den speciella resan ner till Åbo.

- Vörå då var svensktoppen och islandströjor på danserna. Var man en långhårig pojke som lyssnade på Rolling Stones och klädde sig i ormbyxor och läderrock med lång fransar, så hängde smockan ofta i luften.

- Men så kom 1970, Woodstock fanns i gott minne, och då jag i musiktidningen Suosikki såg att något liknande skulle arrangeras i Åbo så bestämde jag och en vän oss för att lifta ner. Och det jag minns så bra var att komma fram till festivalområdet. Det fick en att känna att man var en del av stora världen.

Just det. Plötsligt kunde en kille från Vörå bli en del av den stora mytomspunna Rockvärlden, i Åbo!

1982

En ung irländsk kvartett som kallar sig U2 gör sin första spelning i Finland, och en ung Åbojournalist lyckas trolla fram en privatintervju med vokalisten Bono.
Mötet med Bono.
Dessutom uppträdde också bland andra Au Pairs, Paul Oxley's Unit och Liikkuvat Lapset.

Bono backsteg och på scenen, Ruisrock 1982.
Bono backstage och på scenen, Ruisrock 1982. Bono backsteg och på scenen, Ruisrock 1982. Bild: Tomas Jansson / Bo Strandén. Bono
Carlos Santana på presskonferens i Åbo tillsammans med artikelförfattaren, 1989.
Artikelförfattaren, längst uppe till höger, på Carlos Santanas presskonferens i Åbo inför Ruisrock-spelningen 1989. Carlos Santana på presskonferens i Åbo tillsammans med artikelförfattaren, 1989. Bild: Bo Strandén. Carlos Santana

1988

Katastrofår. Festivalen får ynkliga 4.500 åskådare, på två dagar. På söndagen när svenska Imperiet (Thåström) gör sin avskedsspelning, är mindre än 1.000 personer på plats. Den dagen hade hela Ruisrockpubliken rymts in på Kåren.
På scenen dessutom bland andra; The Stranglers, Tuomari Nurmio, Havana Blacks, Hothouse Flowers och Hasse Walli.

Första året drog Ruisrock sammanlagt 38.000 åskådare under tre dagar, men det var året därpå som blev legendariskt. Året då Ruisrock slog ett rekord som verkar oslagbart, då lördagen lockade uppskattningsvis 50.000 åskådare.

En av dem var min storebror, Henrik Jansson.

- De som var där då minns det garanterat hela livet, berättar han.

- Det var ju ett slags oskuldens tid. Hela festivalen var som ett positivt kaos, med flytande arrangemang, det kom så många människor att ingen riktigt verkade ha någon koll. Men det var aldrig hotfullt.

- Det speciella då var också att något liknande inte fanns på kartan, som 16-åring kände man sig omgiven av en total frihet. Då var det ju totalförbjudet att dricka alkohol offentligt i Finland, men Ruisrockområdet var verkligen som en annan värld, där var det inget problem.

Ruisrock-festivaalin yleisöä vuonna 1971. Kuva Ruisrock-dokumenttielokuvasta.
Ruisrockpublik, 1971. Ruisrock-festivaalin yleisöä vuonna 1971. Kuva Ruisrock-dokumenttielokuvasta. Bild: Mauri Aalto Ruisrock,1971,rockfestivaler

1971 var Ruisrock en av Europas absolut största festivaler, kanske den största, och kunde därför också locka många av den tidens absolut bästa band till Åbo. Och musikpress, också stora brittiska New Musical Express (NME) hade en reporter på plats.

- Själv kommer jag bäst ihåg brittiska Kinks, berättar Henrik, och hur frontfiguren Ray Davies retades med publiken. Lola var en jättehit då, så han drog introt till den flera gånger, väntade på att publiken skulle jubla, och tog sedan en annan låt.

Det ”positiva kaos” som Henrik minns, betraktade myndigheterna som enbart kaos. Problemet då var att arrangörerna inte var förberedda på en sådan publikrusch, speciellt som staket runt festivalområdet drogs ner och nyfikna kunde ta sig in utan att betala. Följden var väldiga toalettköer, avfall, trängsel, det sägs att Röda Korsets flagga stals, en hel del småbekymmer. Och istället för att låta arrangörerna lära sig av misstaget, bestämde sig myndigheterna för att närapå strypa festivalen 1972.

Det minns Henrik för all del inte som någon katastrof.

- Det fanns ju ingenting annat liknande då, så för en tonåring kändes det häftigt i alla fall. Antiklimaxen kom först senare, då man insåg att det kunde ha skötts på något annat sätt.

1992

Ruisrockhistoriens farligaste spelning. Nirvana gästar festivalen, och publikreaktionen är milt sagt vild.
Minnet av Nirvana.
På scenen dessutom bland andra; Bryan Adams, Teenage Fanclub, Violent Femmes, Good Evening Manchester, Burning Spear och Dreadline.

Nirvana, Ruisrock 1992.
Nirvana på Ruisrock, 1992. Nirvana, Ruisrock 1992. Bild: Mikaela Weurlander rivet ur mitt arkiv
Ciàran O'Reilly i Good Evening Manchester.
Ciàran O'Reilly från åländska-åboländska Good Evening Manchester, på Ruisrocks huvudscen 1992. Ciàran O'Reilly i Good Evening Manchester. Bild: Privat foto. Good Evening Manchester

1996

Ett av historiens bästa festivalår, inte bara för att man för första gången ges undantagstillstånd att hålla en konsert efter att mörkret fallit. Programmet bjuder bland annat på Neil Young, Blur, Pulp (gör alla fenomenala spelningar), ZZ Top, Red Hot Chili Peppers, Rage Against the Machine, Grant Lee Buffalo... Nu hittar också svenska Kent för första gången till Finland, förstås via Åbo.

En av rockfestivaljournalistikens största diskussionsämnen under hela 2000-talet har varit nischad festival vs smörgåsbord. Vissa säger att festivaler måste rikta sig till ett enskilt specifikt publiksegment för att överleva, samtidigt som långlivade jättar som Roskilde eller Glastonbury håller sig till smörgåsbordet; någonting för de flesta.

Ruisrock hörde länge till smörgårdsbord-förespråkarna, också när man på 2000-talet småningom allt mer riktade in sig på en yngre partypublik hade man något av en indiesöndag som bonus. Idag när de stora rock- och indiegästerna är mer eller mindre bortfejdade, är Ruisrock istället en festival för EDM (Elektronisk dansmusik) och rapmusik, blandat med finländsk pop och några få utländska indieartister.

Tiden då en Neil Young eller Patti Smith kunde uppträda på festivalen är förbi, kanske också tiden då namn som Editors eller Florence & The Machine kunde göra tidiga Finlandsspelningar just på Ruisrock.

Det har förstås väckt kritik, det finns många som pekar på festivalens traditioner och på ordet ”rock” i festivaltiteln. Samtidigt talar publiksiffrorna för sig. 2017 såldes för första gången alla biljetter till det förstorade festivalområdet – 35.000 per dag. Också 2019 har alla biljetter sålts på förhand, för tredje året i rad.

Ruisrock 2014
Ruisrock 2014. Den nya guldåldern. Ruisrock 2014 Bild: ruisrock.fi

Hur kommer det sig?

Eftersom dagens Ruisrock inte längre är ”min” festival, frågar jag Noora Fleen, som varit på plats de senaste sex åren.

- Det är den fungerande helheten, kombinationen av en ypperlig plats och bra musik och positiv atmosfär, berättar hon.

- Man kan sätta sig ner tillsammans med nya människor, andra kommer fram och talar med en vilket är rätt sällsynt i vardagen här. Och så bara känns det som att de flesta är där av samma orsak, att ha roligt och njuta av den finska sommaren när den är som bäst, och lyssna på bra musik.

- Och eftersom Runsala ligger lite utanför Åbo har också resan dit blivit en del av upplevelsen, man hinner träffa mycket glatt festivalfolk och bygga upp stämningen. Det hela känns som en sommarutflykt till en väldigt stor utomhusfest

2001

Under 1990-talet satsar Ruisrock på stora rockstjärnor som dragplåster, men då rockfestival-industrin expanderar i Mellaneuropa får Ruisrock problem med att betala de allt dyrare gagen. När Oasis dyker upp utan Noel Gallagher (2000) och publiken håller sig borta, är katastrofen ett faktum. Efter 29 år som en kommunal festival, bestämmer sig Åbo stad för att sälja festivalen till Juhani Merimaas Vantaan Festivaalit. Han börjar med att ge inhemska namn huvudrollen, och publiken ger tummen upp. Ruisrocks vandring mot en ny guldålder har inletts.
På scenen bland andra; HIM, Nightwish, Hellacopters, Ultra Bra, Boomfunk MC's, Stratovarius, Ismo Alanko Säätiö, The Rasmus och Paleface.

Juhani Merimaa på Ruisrock 2007.
Juhani Merimaa på Runsala, 2007. Juhani Merimaa på Ruisrock 2007. Bild: OHO / Mari Lahti Juhani Merimaa,Ruisrock

Själv har jag hållit en Ruisrockpaus i ett par år nu, men ett jubileum är omöjligt att missa. Jag har hunnit med så många oförglömliga ögonblick att jag för 38e gången liksom måste ta mig till festivalområdet. Trots att inte en enda favoritartist finns på programmet, trots att det knappast kommer att kännas på samma sätt som för dagens kärnpublik.

Den har för all del mycket att se fram emot. Rapporter från Stockholm hävdar att Ruisrocks största namn, den amerikanska "hiphophybriden" Travis Scott, är i bra form, och att hans blandning av "autotunad sång, rap och elektroniska slingor och beats gör sig utmärkt live" (citat Svenska Dagbladet).

Travis Scott och Lykke Li.
Amerikanska Travis Scott och svenska Lykke Li, två av årets Ruisrock-artister. Travis Scott och Lykke Li. Bild: Ruisrock. Ruisrock

Kanske kommer jag ändå att översvämmas av minnen, och någonstans känna av den där drömmen om Festivalen som en alldeles egen värld som existerar bara över ett veckoslut, en värld där känslorna är stora och vackra.

Om inte annat kommer näsduken ännu en gång att färgas svart då jag snyter mig på söndagen. Det är liksom det som kommer på köpet, när storpubliken dansar upp återkommande dammoln.

Ett tält på festivalområdet.
Ett tält på festivalområdet. Bild: Yle/Ylva Perera Ruisrock,ruisrock 2016

På lördagskvällen fick arrangörerna beskedet att Travis Scott inhiberat sin spelning på Ruisrock "av logistiska skäl".

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje