Hoppa till huvudinnehåll

Då den östnyländska skärgården blomstrade - i år är det 100 år sedan förbudslagen trädde i kraft i Finland

Spritkanistrar som myndigheterna omhändertagit ska fraktas till Helsingfors. Åren 1919-1929.
Spritkanistrar som myndigheterna omhändertagit ska fraktas till Helsingfors. Spritkanistrar som myndigheterna omhändertagit ska fraktas till Helsingfors. Åren 1919-1929. Bild: A. Rönnberg, Helsingin kaupunginmuseo smuggling,brännvin

Förbudslagen trädde i kraft den första juni 1919 och var i kraft till 1932. Under de åren blomstrade spritsmugglingen i Östnyland.

Byn Kabböle kallades Kanisterböle, staden Lovisas omsättning var småpotatis jämfört med smuggelintäkterna och Borgå var en av de städer där det såldes mest apotekssprit i hela Finland.

Avsikten med förbudslagen var att finländarna skulle bli hälsosammare, mindre våldsamma och nyktra - men så gick det inte riktigt.

Såväl alkoholkonsumtionen som våldsbrotten ökade under förbudstiden. Tänk dig en fest där deltagarna bara dricker starksprit. Det slutar illa, om inte katastrofalt.

En av landets stora smuggelkanaler började i Lovisa

Många känner säkert till smugglarkungen Algoth Niska som först smugglade sprit och sedan hjälpte judar undan tyska nazister.

Men den här artikeln handlar inte om honom, utan om hur det gick till då det smugglades sprit i Östnyland.

Mot slutet av förbudstiden hade två stora smuggelkanaler för billig sprit bildats i Finland, det här enligt Raimo Pullat, pensionerad professor i historia vid Universitet i Tallinn.

En av dem startade i Östnyland, i Lovisa, och gick sedan vidare till Jyväskylä.

Hela regionen var inblandad

På små skogsvägar genom Strömfors och Lappträsk vandrade karavaner av människor som bar sprit på kroppen.

Svartviken vid Pörtö fylldes av båtar som tullen hade konfiskerat, bara 1931 uppgick antalet konfiskerade båtar till 303 stycken.

Borgå hör till de städer där det såldes mest apotekssprit i Finland under förbudstiden och Kabböleborna smugglade så mycket att byn i folkmun kallades Kanisterböle.

Keth Strömdahl presenterar sin faktabok om spritsmuggling i östra Nyland "Vilda Östern är ej som förut"
Keth Strömdahl har skrivit en bok om spritsmuggling i Östnyland. Keth Strömdahl presenterar sin faktabok om spritsmuggling i östra Nyland "Vilda Östern är ej som förut" Bild: Yle/Sune Bergström faktabok

På Pellinge i Borgå lekte barnen tullare och smugglare. Lindroosarna var tullare och Eklundarna smugglare.

Ett av barnen fick vara Eklund och sprang undan de andra och gömde något och de andra barnen var Lindroosar och försökte hitta det som Eklund hade gömt.

Om det här skriver Keth Strömdahl i sin bok Vilda östern är ej som förut.

Också tullarna besökte spritskutorna

I början av förbudstiden var de flesta smugglare fiskare och skärgårdsbor som hade båt.

Från fastlandet tog man båten tre mil ut på havet, till internationellt vatten, där spriten väntade i estniska, polska eller tyska spritskutor.

Så här gick det till när man smugglade

Till fots: Ofta bar man spriten i potatissäckar på kroppen. På natten gick man till fots i karavan på små skogsvägar, flera män samtidigt. En riktigt stark bärare kunde bära fyra kanistrar, det vill säga 20 liter sprit på magen och 20 liter på ryggen. Kanistrarna trädde man in i en potatissäck med hål i mitten. Säcken drog man över huvudet och så gick man.

Med bil: Man gömde spriten i bilen, körde och hoppades att inte bli stannad av polisen. Om polisen misstänkte att en spritleverans var på väg lade de spikmattor på vägen. Bilen stannade inom hundra meter och det var vanligt att föraren flydde till skogs i mån av möjlighet.

Med båt: Spriten fanns i spritskutor tre mil ute på havet på internationellt vatten. Under förbudslagens första år hämtade smugglarna spriten med helt vanliga fiskebåtar, men med tiden blev smugglingen mer avancerad. I regel kunde en snabb båt, som exempelvis var utrustad med flygplansmotor, köra undan tullen och sjöbevakningen medan en långsam båt måste använda torped.

Med torped: Smugglarna byggde torpeder, en slags undervattenssläpvagn för båtar. Torpeden släppte man loss och lät falla ner på botten om sjöbevakningen eller tullen kom emot. En torped som var fullastad med tioliters kanistrar kunde rymma upp till tusen liter sprit. En aktertung båt som plötsligt lyfte på rumpan hade antagligen lossat sin torped.

Slängde man spriten i havet, den var ju mycket värd?
Nej, man kom och hämtade den senare. I torpeden, eller i kanistern som man gömde i vassen, fäste man flöten och vid flötena knöt man saltpåsar. Sen löstes saltet upp efter en tid och flötet steg till ytan och smugglarna kunde hitta sina skatter.

Ännu länge efteråt kunde man hitta gömd sprit i havet. Till exempel på Emsalö, söder om Borgå, flöt det på 1960-talet upp så mycket sprit att det sägs att hela Boviken glänste av kanistrar.

Vad kostade spriten: Ju längre in i landet spriten transporterades, desto dyrare blev den eftersom risken att bli fast ökade. Om den till havs kostade 3-4 mark per liter hade priset stigit till 20-30 mark när den kom i land och till 50 mark när den nådde Lahtis.

Det var som att gå till butiken, säger Ragnar Rosenborg, en av dem som smugglade under förbudstiden.

I en radiointervju 1988 berättar han att det inte bara var smugglare som besökte spritskutorna, utan också tullen:

"Rosenborg: De kom för att äta och dricka och när vi lastade spriten i båten så vinkade de och sa morjens. Det var allmänt.

Intervjuare: Så egentligen fanns det ingen kontroll alls under de åren (förbudstiden)?

Rosenborg: De fick lite ersättning av spritkungen, fickpengar. Pojkarna (tullmännen) satt på däcket och drack när vi åkte iväg."

Rosenborg, från Skomarböle i Mörskom, jobbade som spritdräng.

Det betydde att han smugglade för sin arbetsgivare, spritkungen, eller i det här fallet spritbonden - Rosenborgs arbetsgivare var ursprungligen bonde.

Ragnar Rosenborg intervjuades av Johnny Holmberg 1988.

Spritförbud också i andra nordiska länder

Smugglingen förändrades under den 13 år långa förbudstiden. Från att ha varit en bisyssla för fiskare och bönder blev den med tiden mer organiserad och utvecklades till professionell brottslighet.

Finland var inte det enda landet där man ville begränsa alkoholkonsumtionen. Också Sverige, Norge, Island, Ryssland och USA förbjöd eller begränsade försäljningen av alkohol under 10-, 20- och 30-talet.

I USA fick den organiserade brottsligheten fotfäste i landet under förbudstiden.

Tullen kom efter i segelbåt

Förbudstiden var en lönsam tid för den som inte åkte fast och många smugglare använde en del av vinsten till att rusta upp sina arbetsredskap.

I Kabböle och Pyttis var smugglarna så avancerade att de köpte riktiga flygplansmotorer som de monterade fast på båtarna. Med en sådan kunde båten komma upp i hastigheter på över 30 knop.

Polisen och tullen hade ingen chans att få fast så här snabba båtar. De var både underbemannade och hade föråldrade farkoster.

Spriikanistereita laiturilla Helsingin Pohjoissatamassa.
Spritkanistrar som tullen beslagtagit. Spriikanistereita laiturilla Helsingin Pohjoissatamassa. Bild: Rönnberg / Helsingin kaupunginmuseo Förbudet mot alkohol i Finland

I början av 20-talet, innan myndigheten hade råd och möjlighet att uppdatera sina båtar, använde tullen rodd- och segelbåtar.

Jonna Pulkkinen skriver i boken Kieltolaki att det dröjde ända till 1924 innan tullen fick budgetmedel för att köpa snabbare båtar.

Smugglarna köpte billigt tillbaka sina bilar och båtar

Den som blev gripen av polisen för att ha smugglat sprit straffades med böter eller fick sin båt konfiskerad. I värsta fall fick man bo på Skatudden, där man satt i fängelse på vatten- och bröddiet.

Båtarna som polisen tog hand om såldes på auktion, men det var ofta smugglarna själva som köpte tillbaka sina egna båtar.

Smugglarna skickade bulvaner till polisens auktioner för att köpa tillbaka båtarna och bilarna till ett förmånligt pris. Om det här skriver Raimo Pullat i boken Viinameri.

Vene täynnä spriikanistereita.
Konfiskerade spritkanistrar i norra hamnen i Helsingfors. Vene täynnä spriikanistereita. Bild: Helsingin Kaupunginmuseo CC BY 4.0 Förbudet mot alkohol i Finland

I de små städerna och byarna visste man vem båtarna och bilarna tillhörde, men ingen vågade komma med motbud eftersom man hade blivit hotad eller var rädd för att bli utsatt för våld.

1928 beslagtogs 343 motorbåtar, 18 segelbåtar, 125 roddbåtar och 247 bilar i Finland.

Visste du detta om förbudstiden?

Fick någon överhuvudtaget hantera sprit?
Jo, för medicinska, vetenskapliga och tekniska ändamål fick man ha att göra med alkohol och i kyrkan bjöds det förstås på nattvard. Men tillverkningen och importen av sprit skötte det statliga monopolet om.

Spritbränneri i Borgå
På Kiala gård i Borgå brändes laglig sprit. År 1880 grundade Carl Axel Levin en brännvinsfabrik som fortfarande var i full gång under förbudstiden.

Svinen mådde bra
Man kunde få köpa sprit lagligt för vissa ändamål, till exempel för sjuka djur. Och en epidemi måste ha dragit genom Finland under förbudstiden, för många bondgårdar hade ett sjukt svin som behövde brännvin. Ofta skämtades det om att det sjuka svinet kanske gick på två ben och inte på fyra. Om det här skriver Keth Strömdahl i boken Vilda östern är ej som förut.

Läkarna var faktiskt så förtjusta i att sälja sprit på recept att staten i mitten av förbudstiden, år 1928, begränsade läkarnas rätt att skriva ut laglig sprit.

Förbudstiden lade grunden för östnyländska bussbolag
Det sägs att många av våra östnyländska bussbolag kom till under förbudstiden. Smugglarna skapade kontakter inåt landet och fortsatte med sin verksamhet efter förbudstiden. Keth Strömdahl skriver i sin bok Vilda östern är ej som förut att många smugglare blev transportföretagare och skrothandlare när förbudstiden var över.

Fängelserna skulle bli skolor och kyrkor

Man trodde att förbudstiden skulle bli en lönsam affär för staten. Nykterheten skulle leda till välfärd. Flera skulle jobba och betala skatt.

Under förbudstiden fick staten inga intäkter för försäljning av alkohol, men det gjorde inget, för nu skulle man ha färre löner att betala ut.

Det skulle nämligen inte behövas så många poliser och fångvaktare längre, nu då det finska folket var nyktert och kunde bete sig anständigt.

Arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen drömde om den nya framtiden.

Man skulle vara tvungen att hitta nya jobb åt de anställda på alkoholisthemmen, för de skulle stå tomma då ingen längre drack. Och fängelserna, de skulle bli skolor och kyrkor.

Allt det här skriver Jonna Pulkkinen i Kieltolaki.

Men, det gick ju som det gick, folk slogs och söp mer än innan förbudslagen trädde i kraft.

Tullen uppskattar att tullen och polisen i Finland beslagtog bara tio procent av all den sprit som kom in i landet under förbudstiden.

Spritsmugglingen var den mest lönsamma företagsamheten i Lovisa

Olle Sirén, som har skrivit Lovisa stads historia, berättar att spritsmugglingen i Lovisa var den mest lönsamma företagsamheten om man räknar till omsättningen.

Om man räknar med att en liter sprit kostade 30 mark och att cirka 680 000 liter sprit fördes in i Lovisa med omnejd varje år blir det en årlig summa på 18 miljoner mark.

Lovisa stads kommunala budget var 4 miljoner mark kring 1930.

Förbudslagen gav utkomst åt väldigt många människor

Med förbudslagen ville staten motarbeta fattigdomen, och den delen av förbudslagen lyckades man med, åtminstone i skärgården. Det sägs att skärgården blomstrade under förbudstiden.

Mellan åren 1919 och 1932 fick, enligt Raimo Pullat i boken Viinameri, minst 100 000 personer, och enligt andra källor 160 000 personer, sin utkomst genom att smuggla sprit.

Polisen jobbade på måfå

Men nog visste väl polisen, tullen och sjöbevakningen vem som sålde och smugglade? Varför tog man inte fast de olydiga medborgarna?

Det fanns många orsaker till det. Dels drack ju en del myndighetspersoner alkohol, och vem skulle de få köpa knorr av om de tog fast alla smugglare och försäljare?

Dessutom var polisen, tullen och sjöbevakningen underbemannade och hade inte tillräckligt bra utrustning för att bekämpa smugglarna.

Poliser som poserar bredvid kanistrar som de beslagtagit under förbudstiden.
Poliser som poserar bredvid kanistrar som de beslagtagit under förbudstiden. Poliser som poserar bredvid kanistrar som de beslagtagit under förbudstiden. Bild: Museovirasto CC BY 4.0 Förbudet mot alkohol i Finland

Lennart Tallberg jobbade som polis i Pernå i början av 1930-talet. Så här säger han om polisens svåra uppdrag:

- Smugglarna såg nog till att vi inte fick reda på var spriten fanns. Vi fick knappt några anmälningar, vi fick bara fara på måfå.

Han berättar också att motorbåten som Pernåpolisen hade till sitt förfogande gick 7 knop, medan båtarna fullastade med sprit körde undan i 12-13 knop. Erik Gestrin intervjuade Tallberg 1976.

Både smugglare och tullare dog

Förbudstiden var inte bara romantik, spänning och snabba båtar. Det var också en mycket sorglig tid. Den outspädda spriten, ofta 96-procentig, som människorna drack, ledde till ett våldsamt fylleri.

Hamnarna fylldes av hemlösa alkoholister och dessutom miste både tullare och smugglare livet i strider på havet och vägarna.

I Borgåbladet den fjärde september 1924 kan man läsa om tulltjänstemän som får syn på en smugglarbåt.

Från båten lösgör sig en liten roddbåt. När roddaren trots upprepade uppmaningar och varningsskott inte stannar, avfyrar tullen sina pistoler mot båten.

Tulltjänstemännen hittar sedan roddbåten i vassen och i båten ligger den döda roddaren, skjuten med flera skott i huvudet.

Ombord på båten finns en last bestående av 23 stycken tioliters spritkanistrar.

Den kända sifferserien 543210

För smugglarna hade den tretton år långa förbudstiden varit en lönsam affär och till exempel i Norge stödde smugglarna nykterhetsrörelsen med pengar för att den norska förbudslagen inte skulle upphävas (1916-1927).

Men i Finland blev det fattiga tider i början av 1930-talet och staten behövde mera skattemedel. Dessutom var många vanliga medborgare trötta på förbudslagen.

Efter en namninsamling på gräsrotsnivå, som samlade över 100 000 namn (majoriteten av dem kvinnor), ordnades i slutet av 1931 en folkomröstning där 70 procent av de röstberättigade röstade för att lägga ner förbudslagen.

Ihmisiä jonottamassa Alkoholiliikkeen edessä 1932.
Människor köar utanför Alkoholiliike ab när förbudstiden tog slut 1932. Ihmisiä jonottamassa Alkoholiliikkeen edessä 1932. Bild: Pietinen / Museovirasto Förbudet mot alkohol i Finland

Den 5 april 1932 upphävdes förbudslagen i Finland. Klockan 10 samma dag öppnade de första Alkobutikerna sina dörrar.


Läs också

Nyligen publicerat - Östnyland