Hoppa till huvudinnehåll

Robinson Crusoes äventyr har fascinerat i 300 år, men Daniel Defoes eget liv var minst lika spännande

En handkolorerad litografi som föeställer Robinson Crusoe och Fredag, ca 1874.
En handkolorerad litografi som föeställer Robinson Crusoe och Fredag, ca 1874. Bild: All Over Press Robinson Crusoe,Daniel Defoe,litografi,färglitografi

300 år har gått sedan Robinson Crusoe publicerades, men boken är fortfarande populär och hör till de levande klassiker som ständigt når nya generationer läsare. Efter Bibeln är Daniel Defoes roman den mest spridda boken i världen.

Den första september 1651 går en ung man ombord på ett skepp i staden Hull i England. Trotsande sina föräldrars vilja lämnar han en trygg tillvaro med goda framtidsutsikter för att söka sin lycka till sjöss.

Det går förstås på tok. Efter många strapatser kommer den unge mannen till Sydamerikas kust, där han lider skeppsbrott och spolas i land på en öde ö som enda överlevande.

Hans 28 år på ön blir en skola i överlevnadskonst och en tid av självrannsakan. Den unge mannen får använda alla sina inneboende resurser för att klara livhanken och skapa sig en dräglig tillvaro.

Livskraftig klassiker

Det här kunde ha varit verklighet men är det ändå inte. Den unge mannen heter Robinson Crusoe och är huvudpersonen i en av världslitteraturens mest berömda klassiker.

De flesta av oss har läst boken eller känner till berättelsen.

Robinsons strapatser på den öde ön är bekanta för oss alla. Han hör till det kollektiva västerländska medvetandet och har gjort det redan i 300 år.

The Life and Strange Surprizing Adventures of Robinson Crusoe of York, Mariner publicerades första gången den 25 april 1719.

Boken gjorde snabb succé och trycktes i fyra upplagor redan första året. De två första gavs ut anonymt: "Written by Himself" står det på titelbladet.

Första upplagan av Daniel Defoes bok "Robinson Crusoe" från år 1719.
Första upplagan av Daniel Defoes bok "Robinson Crusoe" från år 1719. Bild: ullstein bild - ullstein bild/ All Over Press Robinson Crusoe,Daniel Defoe,böcker,Klassiker,1719

Avsikten var förstås att ge berättelsen ett sken av autenticitet. Men från första början var det klart att författaren var den välkände Daniel Defoe.

Affärsman och journalist

Defoe skrev Robinson Crusoe och sina övriga skönlitterära verk rätt sent i livet. Han var född 1659 eller 1660 och var omkring 60 år gammal då Robinson Crusoe, hans första roman, kom ut.

Vid det laget var han redan en mycket känd skriftställare – journalist skulle vi ha kallat honom i dag.

Under sin livstid gav Defoe ut flera hundra skrifter och pamfletter i ekonomiska, religiösa och politiska ämnen, ja i snart sagt alla tänkbara journalistiska genrer. Han grundade också The Review, en av Englands första regelbundet utkommande tidskrifter.

Den företagsamme Defoe ägnade sig dessutom åt affärsverksamhet, fastän inte alltid så framgångsrikt.

Han drev sin egen strump- och underklädsmanufaktur men var ofta svårt skuldsatt och tvingades tidvis sitta i häkte för den sakens skull – något han för övrigt har gemensamt med sin något senare svenska författarkollega Bellman.

I sin samtid var Daniel Defoe mest känd som politisk påverkare och opinionsbildare. I ungdomen var hans politiska aktivitet nära att kosta honom livet. Senare i livet var han en hyrd penna, som lånade sin stilistiska förmåga till dem som var beredda att betala för den.

Frikyrklig bakgrund

Daniel Defoe föddes i London som Daniel Foe. Förleden De lade han själv till i 30-årsåldern, förmodligen för att ge namnet en lite förnämare klang sedan han börjat klättra på den sociala stegen.

Författaren och journalisten Daniel Defoe.
Daniel Defoe ca 1660-1731. Författaren och journalisten Daniel Defoe. Bild: ullstein bild - ullstein bild/ All Over Press Daniel Defoe

Fadern var en välbärgad talghandlare, och den unge Daniel fick en god utbildning, om också inte på högsta nivå.

Familjen var presbyteriansk, och hörde därmed till en av de frikyrkliga rörelser som ställde sig utanför den anglikanska kyrkan. Föräldrarnas önskan var att Daniel skulle bli präst, och han placerades i ett presbyterianskt seminarium.

Affärslivet lockar

Sin religiösa inriktning till trots erbjöd många av de separatistiska seminarierna en modernare utbildning än dåtidens brittiska universitet, där medeltida discipliner som klassiska språk, logik och retorik fortfarande stod högt i kurs.

På akademin i Newington fick Daniel Defoe bland annat läsa moderna språk, samtida litteratur, matematik och navigation, ämnen som var till betydligt större nytta i det begynnande brittiska imperiebyggets tidevarv. De förberedde också den unge Daniel för hans framtid som journalist och affärsman.

Tankarna på prästyrket övergav han snabbt. Det var affärslivet som lockade, och med energisk framåtanda etablerade sig Daniel Defoe som köpman. Till en början lyckades han ganska bra.

Hans politiska engagemang var ändå nära att sätta punkt för alltihop i ett händelseförlopp som kunde ha kostat honom livet.

Politiska förvecklingar

1600-talet var en turbulent period i den brittiska historien med täta maktskiften och många dramatiska vändningar. Ett av dem var det så kallade Monmouthupproret, där den unge Daniel Defoe var delaktig.

Upproret startades av James Scott, hertig av Monmouth, i avsikt att avsätta Jakob II som hade bestigit den engelska tronen i februari 1685 efter brodern Karl II:s död. Monmouth ansåg att han som illegitim son till Karl hade större rätt till tronen.

Porträtt av kung Jakob II av England, konstnär John Riley.
Jakob II av England, porträtt utfört av konstnären John Riley på 1660-talet. Porträtt av kung Jakob II av England, konstnär John Riley. Bild: Wikimedia commons porträtt,målningar,Jakob II av England,John Riley

Många av deltagarna i upproret såg ändå det hela mer som en fråga om religion än om tronföljd.

Jakob II var katolik, och många i det protestantiska England var rädda för en ny våg av katolisering och förföljelse av protestanter. Till dem hörde också den puritanske Daniel Defoe.

Kungens spion

Monmouthupproret misslyckades, och i det blodiga efterspelet blev flera hundra upprorsmakare dömda till döden och avrättade. Men Daniel Defoe benådades och klarade sig med blotta förskräckelsen.

Jakob II blev inte långvarig på tronen. Efter bara tre år blev han avsatt och tvingad i landsflykt i det som i brittisk historia går under namnet ”The Glorious Revolution”.

Nu sattes äntligen punkt för den 200-åriga kampen mellan katolskt och protestantiskt i England. Samtidigt avgjordes den ännu längre kampen mellan enväldig kungamakt och parlamentariskt styre till parlamentets fördel.

Tronen bestegs 1688 av den protestantiske Vilhelm av Oranien, som regerade under namnet Vilhelm III. Nu blev tiderna bättre både för England och för Daniel Defoe.

Defoe blev en av den nya regentens trognaste supportrar, och han fungerade till och med som kungens spion under täckmantel av sina affärsresor på den europeiska kontinenten och i Skottland.

Under Vilhelm III:s regeringstid inledde Daniel Defoe också sin karriär som publicist.

Många av hans tidiga artiklar och pamfletter försvarar kungens politik, och den mest berömda av dem, The True-Born Englishman (1701), går med satiren som medel till angrepp mot de av kungens motståndare som inte ville se en ”utlänning” på den engelska tronen.

Skampåle och fängelse

Men allt har sin tid och snart skulle Daniel Defoes lycka vända igen.

År 1702 dog Vilhelm III och efterträddes av Jakob II:s dotter Anna, i den brittiska historien känd som Queen Anne.

Drottning Anna av England, målning av Mikael Dahl ca 1705.
Queen Anne, eller drottning Anna av Storbritannien. Målningen utförd av Mikael Dahl ca 1705. Drottning Anna av England, målning av Mikael Dahl ca 1705. Bild: Wikimedia commons/National Portrait Gallery, London Anna av Storbritannien,Mikael Dahl

Anna var visserligen protestant men en hängiven anhängare av den anglikanska kyrkan. För de frikyrkliga oliktänkarna blev tiderna än en gång hårdare.

Satiren The Shortest-Way with the Dissenters (1702), som gick till låtsasangrepp mot de religiösa oliktänkarna, applåderades till en början av makthavarna, men när det efter hand gick upp för dem att Defoes skrift var en blodig satir drabbades han av deras vrede.

Defoe dömdes till fängelse och fick börja med att stå vid skampålen i London i tre dagar.

Det berättas att folkmassan kastade blommor på honom vid pålen, inte stenar och ruttna grönsaker, vilket var det brukliga. Historien får tas med en nypa salt, men den visar hur stor Defoes popularitet hade hunnit bli.

Målningen "Daniel Defoe" av James Charles Armytage.
Daniel Defoe i skampålen. Gravyr av James Charles Armytage. Målningen "Daniel Defoe" av James Charles Armytage. Bild: Wikimedia commons Daniel Defoe,James Charles Armytage

Fängelsevistelsen blev inte särskilt lång – Defoe frigavs efter fem månader – men den förändrade honom i grunden.

Motgångarna hade gett honom insikten att det lönade sig att stå på makthavarnas sida, och det här kom i fortsättningen att prägla hans verksamhet som skriftställare.

Politisk opportunist

Det parlamentariska livet i England, som blommat upp under Vilhelm III:s tid, fortsatte att blomstra under drottning Anna, och partisystemet utvecklades vidare. Nu formades det brittiska parlamentariska system som har stått modell för parlamentsväsendet i de flesta andra länder.

Daniel Defoe deltog ivrigt i det politiska livet och blev en av tidens främsta samhällsdebattörer. Han skrev hundratals inlägg och pamfletter, till en början för Torypartiet men senare också för Whigpartiet och snart sagt vem som helst som var beredd att betala för hans tjänster.

En karikatyrteckning av James Gillray över engelsk 1700-talspolitik.
En karikatyrteckning av James Gillray över engelsk 1700-talspolitik. Bild: Wikimedia commons England,politik,1700-talet,karikatyrer,James Gillray

För att samtidigt kunna argumentera för en mängd olika åsikter skapade Defoe ett stort antal pseudonymer för sina debattinlägg. Forskningen har i dag lyckats identifiera närmare 200 stycken.

Defoe debatterade till och med mot sig själv under olika täcknamn. Huvudsaken vid det här laget var inte alltid sakfrågorna utan att lyckas sälja så många tidningar och pamfletter som möjligt.

Daniel Defoe kan beskyllas för politisk opportunism, men för honom själv var det hela en ekonomisk överlevnadsfråga. Genom hela livet var han nästan konstant skuldsatt, och det gällde att vara uppfinningsrik för att klara livhanken.

Roman med verklighetsbakgrund

Förmodligen var det också ekonomiska nödvändigheter som fick Defoe att skriva sin första roman, Robinson Crusoe.

Med den erfarna journalistens goda näsa för en bra story hade han fångat upp berättelsen om Alexander Selkirk, en ung skotsk sjöman som tillbringat fyra år på en öde ö.

Selkirk seglade som förste styrman på buckanjärfartyget Cinque Ports, som patrullerade utanför Sydamerikas Stillahavskust på jakt efter spanska och portugisiska skepp att plundra.

En staty som föreställer Alexander Selkirk.
En staty som föreställer Alexander Selkirk utanför hans hem i Skottland. En staty som föreställer Alexander Selkirk. Bild: Wikimedia commons/SylviaStanley statyer,Alexander Selkirk

Efter en konflikt med fartygets kapten, Thomas Stradling, krävde Selkirk att bli ilandsatt med hela sin utrustning på ön Juan Fernández utanför Chiles kust.

Så skedde, men när fartyget var på väg att lämna ön ångrade sig Selkirk och bad att få komma ombord igen. Men kapten Stradling hade beslutat ge Selkirk en läxa och vände inte om.

Fyra år av ensamhet

Året var 1704, och Alexander Selkirk kom att tillbringa drygt fyra år ensam på ön.

Fullständigt utlämnad åt naturen var han ändå inte.

Juan Fernández fungerade som tillfällig mellanhamn för fartyg av olika nationaliteter, och trots att ön för tillfället var obebodd fanns där hyddor, små odlingar och förvildade getter, som kom att bli Selkirks huvudsakliga föda under vistelsen.

Fiskebåt på Cumerland Bay utanför Juan Fernández Island.
Nattlig vy över Juan Fernández-arkipelagen. Fiskebåt på Cumerland Bay utanför Juan Fernández Island. Robinson Crusoe,Chile,Juan Fernández-öarna

Selkirk räddades den 2 februari 1709 av det brittiska fartyget The Duke, vars kapten Woodes Rogers skrev en kort redogörelse över Selkirks vistelse på ön. Berättelsen inkluderades i en större reseskildring, A Cruising Voyage Round the World, som Rogers gav ut i tryck år 1712.

En längre och mer utbroderad version av Selkirks upplevelser publicerades året därpå i tidskriften The Englishman. Artikeln var skriven av den kända tidningsmannen och författaren Richard Steele, som sökt upp Selkirk i London och intervjuat honom utförligt.

Den förnuftiga människan

Utan tvekan måste Selkirks berättelse ha varit bekant för Daniel Defoe då han skrev Robinson Crusoe. Många små detaljer i texten vittnar om att Selkirks äventyr varit inspirationskällan.

Puben Llangdoer Trow i Bristol där Daniel Defoe påstås ha träffat sjömannen Alexander Selkirk som blev förebilden till Robinson Crusoe.
Det sägs att Daniel Defoe råkade Alexander Selkirk på denna pub i Bristol. Puben Llangdoer Trow i Bristol där Daniel Defoe påstås ha träffat sjömannen Alexander Selkirk som blev förebilden till Robinson Crusoe. Bild: Copyright Rex Features Ltd 2012/All Over Press Robinson Crusoe,pub,Bristol,Daniel Defoe,Alexander Selkirk

Ändå har Defoe gjort berättelsen till sin egen. Robinson Crusoe är mycket mer än bara en äventyrsroman. Den kan läsas som ett uttryck för upplysningstidens människoideal: den förnuftiga människan som styr sitt eget öde.

Mönstret är tydligt. Då Robinson Crusoe handlar oförnuftigt – vilket han gör åtskilliga gånger i romanen – går det illa, men då han handlar förnuftigt, med rationell eftertanke, lyckas han reparera skadan och efter hand skapa sig en bättre tillvaro.

Det här är egentligen upplysningsfilosofin i ett nötskal. Människan är en förnuftig varelse som med den rätta kunskapen och tillräckliga friheter kan forma sin värld och förändra den till det bättre.

Ett synsätt som för övrigt går igen i vår egen tids nyliberala syn på individen som sin egen lyckas smed.

Religiösa grubblerier

Ibland har man också velat läsa Robinson Crusoe som en religiös allegori. Den tolkningen ser Robinsons motgångar som ett straff för hans synder, medan hans framgångar är belöningen för hans goda gärningar och ett bevis för att högre makter styr våra öden.

Den här tolkningen härstammar ursprungligen från Daniel Defoe själv. Han inleder sin roman med ett fiktivt ”utgivarens förord” där han förklarar att berättelsen publiceras i religiös avsikt, till lärdom och vägledning för läsaren och för att visa hur Försynen griper in i alla skeenden.

Illustration av Robinson Crusoe ur en fransk upplaga, okänd konstnär.
Illustration av Robinson Crusoe ur en fransk upplaga, okänd konstnär. Bild: Copyright Rex Features Ltd 2012/All Over Press Robinson Crusoe,illustration,Daniel Defoe

Det här resonemanget framstår ändå som en efterhandskonstruktion. Defoe hade nämligen fått kritik för att han diktade upp historier, något som strängare puritaner såg som lögn och synd. Avsikten med förordet var därför att ge boken legitimitet också i puritanska kretsar.

Men visst ordas det mycket om Försynen i Daniel Defoes roman. Handlingen avbryts regelbundet av Robinsons religiösa och filosofiska funderingar kring sina synder och Försynens makt.

Varje gång Robinson drabbas av svåra motgångar försjunker han i religiösa grubblerier. Han ångrar sina synder och lovar göra bot och bättring. Men så snart hans lycka vänder glömmer han allt det religiösa.

Det här mycket mänskliga sättet att reagera skildras på ett underhållande sätt och bidrar starkt till att ge berättelsen psykologisk trovärdighet.

Kritiserad i samtiden

Robinson Crusoe är skriven på en torr, sakligt beskrivande tidningsprosa.

Men Defoes litterära stil är trots det ganska originell, med ovanligt långa meningar, ibland nästan ett tankeflöde, uppdelat bara med kommatecken och semikolon. Ändå är texten förvånansvärt lättläst.

Av sin samtid kritiserades Defoe för sin konstlösa litterära stil. Enligt tidens sed gick en del kritiker till direkt personangrepp. Defoe var inte en ”gentleman”, och hur skulle en kalsonghandlare och tidningsmurvel kunna skriva något av litterärt värde?

En teckning från år 1874 som föreställer Robinson Crusoe och hans husdjur.
En teckning från år 1874 som föreställer Robinson Crusoe och hans husdjur. Bild: Wikimedia commons Robinson Crusoe,Daniel Defoe

Defoes enkla, sakliga prosa är givetvis ett bevis på hans journalistiska bakgrund. Men samtidigt är den ett medvetet stilgrepp som ger berättelsen trovärdighet. Den jordnära och föga bildade Robinson Crusoes berättelse måste berättas med hans egen röst.

Stympad och bearbetad

Robinson Crusoe är boken som de flesta har läst. Men få har läst den i sin helhet.

Under seklernas lopp har romanen getts ut i otaliga upplagor, ofta förkortad och bearbetad till oigenkännlighet. Redan samma år boken kom ut publicerades piratutgåvor med förkortat innehåll och ”korrigerat” språk.

Under de senaste hundra åren har Robinson Crusoe allt mer börjat betraktas som en ungdomsroman.

En ung kille läser "Robinson Crusoe".
En ung kille läser "Robinson Crusoe". Bild: ullstein bild - ullstein bild/ All Over Press Robinson Crusoe,Daniel Defoe,läsning,böcker,pojkar,Klassiker

På svenska har den funnits tillgänglig i ett stort antal förkortade och tillrättalagda versioner. Någon fullständig översättning till svenska har inte gjorts på snart hundra år.

På originalspråket finns Robinson Crusoe däremot tillgänglig i flera oavkortade pocketutgåvor.

Dynamisk samhällsutveckling

I fullständig version är Robinson Crusoe på många sätt en intressant exposé över sin samtid. Varje litterärt verk speglar förstås i någon mån sin tid, men Robinson Crusoe gör det i högre grad än många andra.

Daniel Defoe skrev sin roman i en tid då hans hemland befann sig i ett skede av ovanligt dynamisk samhällsutveckling.

Den ärorika revolutionen (för övrigt ett helt oblodigt händelseförlopp) hade gjort slut på det kungliga enväldet och banat väg för en parlamentarisk demokrati. De religiösa förföljelsernas tid var förbi. Den politiska, religiösa och ekonomiska frihetens tidevarv hade börjat.

Marinmålning av den brittiska målaren Charles Brooking.
De brittiska fartygen utforskade världshaven. Målning av Charles Brooking (1723-59). Marinmålning av den brittiska målaren Charles Brooking. Bild: Copyright Rex Features Ltd 2012/All Over Press skepp,fartyg,marinmåleri,bildkonst,1700-talet,marinmåleri,Charles Brooking

Pressfrihet hade man också, och tidningsväsendet utvecklades snabbt. Det parlamentariska livet var vitalt, och Daniel Defoe hörde till de tidiga publicister som bidrog till att föra ut den politiska debatten i offentligheten.

Upplysningsfilosoferna hade skapat en ny världsbild. Man levde i förnuftets och nyttotänkandets tidevarv. Naturvetenskaperna befann sig i snabb utveckling, och runt hörnet väntade redan den industriella revolutionen.

England var vid den här tiden en stark sjömakt. De brittiska fartygen seglade på upptäcktsfärder över hela jordklotet. Man kartlade nya kontinenter och grundade kolonier. Det brittiska imperiet hade börjat expandera, och kolonialismens tidevarv var på väg att inledas.

Romankonsten utvecklas

Också på kulturens område blåste nya vindar.

Handeln, sjöfarten och den begynnande industrialismen hade skapat en växande välbärgad medelklass, som önskade sig underhållning av ett annat slag än den gamla aristokratiska kulturen kunde erbjuda.

Romanen som litterär form är en produkt av den här tidsperioden, och borgerskapet är den sociala klass som gjorde den möjlig. Borgerskapet är också den målgrupp Daniel Defoe skrev för.

En affisch som föreställer Robinson Crusoe.
En affisch som föreställer Robinson Crusoe. Bild: Copyright Rex Features Ltd 2012/All Over Press Robinson Crusoe

Robinson Crusoe har kallats den första romanen på engelska. Det är en sanning med modifikation. Någon genomarbetad roman i modern mening är boken inte – för det är innehållet alltför löst komponerat och sammanfogat.

Vem eller vad som är först är dessutom vanskligt att säga då vi talar om en konstform som befinner sig i kontinuerlig utveckling.

Banbrytande populärkultur

En av romanformens utgångspunkter är reseskildringen, som var mycket populär i det tidiga 1700-talets England. Robinson Crusoe är mer än något annat en fiktiv reseskildring,

Att samtiden ännu inte var riktigt van vid fiktion visar den kritik Daniel Defoe fick ta emot av puritaner striktare än han själv. Man beskyllde honom för lögn och för att ha fantiserat ihop osanna berättelser.

En bild ur Georges Méliès filmatisering av Robinson Crusoe från år 1902.
År 1902 spelade Georges Méliès in stumfilmen "Les aventures de Robinson Crusoë" med sig själv i huvudrollen. En bild ur Georges Méliès filmatisering av Robinson Crusoe från år 1902. Bild: Wikimedia commons Robinson Crusoe,filmer,Georges Méliès

Den breda läsekretsen tog ändå emot boken med uppskattning, och den trycktes i ett stort antal upplagor redan under Defoes livstid.

Robinson Crusoe är ett av de tidigaste exemplen på framgångsrik populärkultur. Det här är säkert en av orsakerna till att boken har bevarat sin popularitet i 300 år.

Det ultimata äventyret

Hur kan vi då läsa Robinson Crusoe i dag?

Vår tid har ännu inte tappat tron på vetenskapens, förnuftets och den mänskliga fantasins förmåga att lösa de allt större problem mänskligheten ställs inför. I den meningen fungerar Robinson fortfarande som prototyp för den problemlösande människan.

Vi fascineras än i dag av Robinsons uppfinningsrikedom och sega uthållighet då han med målmedveten energi går in för att överleva och förbättra sina livsvillkor i en till synes hopplös situation.

Vår upplevelseorienterade tid uppskattar äventyret och utmaningarna, och det är ingen slump att den svenska tv-serie som blivit förebild för otaliga tävlings- och överlevnadsinriktade realityshower kallades just för “Expedition Robinson”.

Historia och ekonomi

För den historiskt intresserade är Robinson Crusoe givande läsning, men då ska man helst läsa boken i originalutförande.

Den lite pratiga stilen bjuder på intressanta insikter i 1600- och 1700-talstänkande och ger en bild av hur världen såg ut och hur man såg på den då.

Affisch för filmatisering av Robinson Crusoe från år 1954.
Affisch för filmatisering av Robinson Crusoe från år 1954. Bild: Everett Collection / Everett Collection/All Over Press Robinson Crusoe,Daniel Defoe,Dan O'Herlihy,filmer,1954

Tidens nyttotänkande avspeglar sig i långa beskrivningar av Robinsons odlingar på ön och hans ekonomiska affärer och transaktioner före och efter vistelsen där.

En intressant insikt som Robinson gör är att pengar inte har något värde om man inte kan använda dem. Guldpengarna han bärgat från det förlista skeppet är värdelösare än stenarna på stranden.

Men när Robinson blivit räddad från ön koncentrerar han sina ansträngningar på att ordna upp sin ekonomi, och när boken slutar är han en förmögen man.

Kolonialism och slaveri

Robinson Crusoe har också kallats den förste kolonialisten. Det var irländaren James Joyce som myntade uttrycket, inte utan en viss fientlighet mot allt brittiskt.

Och visst kan man se Robinsons odlingar, hans boskapsskötsel och hans enkla byggnadsverk som ett sätt att kolonisera ön. När han efter 28 år blir räddad presenterar han sig faktiskt som öns ”guvernör” för sina räddare.

Men så länge ön är obebodd är Robinsons verksamhet ändå en fråga om nödvändighet och överlevnad.

Robinson Crusoe och Fredag, målning av den tyske konstnären Carl Offterdinger.
Robinson Crusoe och Fredag, målning av den tyske konstnären Carl Offterdinger. Bild: Wikimedia commons Robinson Crusoe,Carl Offterdinger

Kolonisatör är han faktiskt i högre grad innan han strandar på sin öde ö.

Under sina tidigare äventyr kommer Robinson till Brasilien, där han grundar en liten farm som småningom växer till en hel plantage.

Här kunde han ha stannat och njutit av ett behagligt liv. Men Robinsons äventyrslystnad och girighet driver honom ut på ännu en sjöresa, den som ska bli hans öde.

Robinson har fått höra om den begynnande, lönsamma handeln med afrikanska slavar och vill ha sin andel av kakan. Han utrustar ett skepp för att hämta slavar från Afrika, men fartyget driver ur kurs i en storm och förliser i Karibiska havet. Robinson är den enda som överlever.

Rasism eller inte?

Man kan självfallet inte kräva modern politisk korrekthet av en bok som är skriven för 300 år sedan. Ändå finns det saker som sticker en modern läsare i ögonen. Värst är nog den ogenerade synen på slaveriet.

I början av boken blir Robinson själv såld som slav till en morisk hövding i Marocko. Han tillbringar två år i fångenskap innan han lyckas fly i en segelbåt tillsammans med en ung pojke. Men då rymlingarna plockas upp av ett större fartyg säljer Robinson pojken utan att blinka för att finansiera sin resa över till Brasilien.

Också annorstädes i romanen förhåller sig Robinson till slavhandeln som till normal affärsverksamhet.

Det här sker ändå utan några som helst rasistiska övertoner.

Under sina resor möter Robinson många folkslag, allt från morer och afrikaner till karibiska urinvånare. Men ingenstans i romanen hittar man några åsikter om att det ena folkslaget vore bättre eller sämre än det andra.

Robinson klandrar inte ens kannibalerna som tidvis besöker hans ö för att kalasa på krigsfångar ur andra stammar. Enligt Robinson kan de inte dömas för att de gör något som inte är fel i deras egen kultur.

Rasismen har djupa rötter i mänsklighetens historia, men i huvudsak är den ändå en 1800-talskonstruktion. På Daniel Defoes tid fanns rasismen inte ännu i sin nuvarande form, och det återspeglar sig tydligt i Robinson Crusoe.

Den ädle vilden

Men Fredag då? Är inte han en symbol för hur den vite mannen förslavar alla andra folkslag? Så har man ibland velat läsa Robinson Crusoe, men för det synsättet finns inte många belägg i texten.

Fredag är en karibisk indian som Robinson räddar ur händerna på fientligt sinnade kannibaler. Sitt namn får han för att händelsen inträffar på en fredag.

William Takaku och Pierce Brosnan i en filmatisering av "Robinson Crusoe" från år 1997.
En filmatisering av "Robinson Crusoe" från år 1997 med William Takaku som Fredag och Pierce Brosnan som Robinson Crusoe. William Takaku och Pierce Brosnan i en filmatisering av "Robinson Crusoe" från år 1997. Bild: Miramax/courtesy Everett / Everett Collection/All Over Press Robinson Crusoe,Pierce Brosnan,filmer,william takaku

Robinson gör ändå inte Fredag till sin slav eller tjänare. Fredag är ett länge efterlängtat sällskap och blir Robinsons kompanjon och ständiga följeslagare under resten av romanen.

Då Fredag efter hand lär sig engelska för Robinson filosofiska och religiösa samtal med honom och får lov att konstatera att Fredag egentligen är en moraliskt högre stående individ än han själv.

Fredag blir här en representant för ”den ädle vilden”, ett begrepp som präglades under upplysningstiden, då man betraktade ursprungsfolken som oförstörda och okorrumperade med ädlare karaktärsegenskaper än européernas.

Fredag må vara kannibal, men han är inte underlägsen Robinson Crusoe, snarare motsatsen.

Den kannibalism som skildras i Robinson Crusoe är för övrigt inte heller en missuppfattning eller ett påhitt av Daniel Defoe.

På 1600-talet, då bokens händelser utspelar sig, hade de massiva slavtransporterna från Afrika till Nya världen knappt börjat. Karibien befolkades ännu av sina urinvånare, de karibiska indianerna, bland vilka kannibalismen var utbredd.

Själva ordet kannibal kommer från spanskans caríbal, vilket betyder karibisk invånare.

Männens värld

Robinson Crusoe utspelar sig i en värld helt och hållet befolkad av män.

Robinsons mor nämns på romanens första sidor, och i slutet av boken framgår i en bisats att Robinson gifter sig och bildar familj. I övrigt har kvinnorna ingen plats i romanen.

Det beror kanske på att kvinnorna inte heller hade någon plats ombord på de stora fartygen under segelsjöfartens glansdagar. Robinson Crusoe är sjöman, och han lever i en värld där det inte finns stort utrymme för kvinnor.

Bild från filmatiseringen av "Robinson Crusoe" 1932.
I filmerna om Robinson Crusoe finns ofta ett kärlekstema, som i filmatiseringen från år 1932 med Douglas Fairbanks och Maria Alba. Bild från filmatiseringen av "Robinson Crusoe" 1932. Bild: Courtesy Everett Collection/All Over Press Robinson Crusoe,Maria Alba,filmer,1932,Douglas Fairbanks, Sr.

En viktigare orsak är ändå bokens centrala ensamhetstema. Hela berättelsen bygger på att Robinson är ensam och utlämnad åt sig själv.

Redan Alexander Selkirk talade om ensamheten som det svåraste att bära men också som den största välsignelsen under hans fyraåriga vistelse på sin öde ö.

Temat går igen i Robinson Crusoe, men Robinsons tid av total ensamhet är mycket längre, långt över 20 år.

I en sådan fullständigt avskalad tillvaro är det svårt att passa in romantisk kärlek eller tvåsamhet.

Att föreställa sig en kvinna vid Robinsons sida är ett intressant tankeexperiment, men det hade i så fall blivit en helt annan berättelse.

Kvinnligt perspektiv

En kvinnas värld skildrar Daniel Defoe i stället i sin andra stora roman, Moll Flanders, som kom ut år 1722, tre år efter Robinson Crusoe.

Moll Flanders är en mustig berättelse som följer sin skrupelfria men sympatiska hjältinna från vaggan till graven.

Som roman är Moll Flanders gedignare och mer genomkomponerad än Robinson Crusoe, och många kritiker anser den vara Daniel Defoes främsta verk.

En illustration av Moll Flanders ur en utgåva från 1700-talet.
En illustration av Moll Flanders från en tidig utgåva av verket. En illustration av Moll Flanders ur en utgåva från 1700-talet. Bild: Wikimedia commons Daniel Defoe,illustration,Moll Flanders

Boken är läsvärd och mycket underhållande, men Robinson Crusoe har fortfarande högre klassikerstatus.

Utöver dessa två romaner är det inte många av Daniel Defoes verk som har överlevt.

Romanen Roxana (1724) läses fortfarande, likaså dokumentärromanen A Journal of the Plague Year (1722).

En handfull pamfletter har ännu historiskt intresse, men resten av Daniel Defoes enorma produktion har mer eller mindre fallit i glömska. Det gäller bland annat de två onödiga fortsättningsdelar till Robinson Crusoe som Defoe skrev bara för kassaflödets skull.

Slutet på historien

Till skillnad från sin förste och störste romanhjälte, dog Daniel Defoe utblottad, på flykt undan sina kreditorer. Året var 1731 och Defoe var drygt 70 år gammal.

Dödsorsaken uppgavs ha varit ”letargi”. Exakt vad som menades med det vet man inte i dag, men forskningen gissar på stroke eller något därmed jämförbart.

Daniel Defoe blev inte rik på sina böcker, men hans främsta verk har levat kvar och bevarat sin popularitet genom seklerna.

Teckning från år 1887 av Carl Offerdinger som föreställer Robinson Crusoe.
Teckning från år 1887 av Carl Offerdinger som föreställer Robinson Crusoe. Bild: Wikimedia commons Robinson Crusoe,Daniel Defoe,carl offerdinger

Robinson Crusoe, prototypen för alla äventyrsromaner, har inspirerat otaliga andra böcker och på senare år också filmer och tv-serier. Någon riktigt bra filmatisering av Defoes roman har ändå aldrig blivit gjord.

Här finns en uppenbar beställning. Vem vill göra en seriös, texttrogen och historiskt korrekt storfilm om Robinson Crusoe? Detta som ett gratis tips till Hollywood, 300-årsjubileet till ära.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje