Hoppa till huvudinnehåll

Tomas Jansson: Nu har jag sett tusen olika teaterföreställningar - och det kan fortfarande kännas magiskt!

Tomas Jansson firar 1000 teaterbesök.
Det var under Hangö Teaterträff som Svenska Yles kulturredaktör Tomas Jansson spräckte sin teaterdrömgräns. Tomas Jansson firar 1000 teaterbesök. Bild: YLE / Vanessa Forstén. Tomas Jansson

Nu är min drömgräns spräckt. För att fira det svarar jag på teaterfrågor som jag fått på sociala medier. Och ja, det finns en lista på några oförglömliga teaterbesök. Det här är en lovsång till teaterkonsten.

Allt var inte bättre förr, men det var definitivt annorlunda.

Går vi 35 år tillbaka i tiden var fria grupper ett rätt obekant begrepp. Det revolutionära handlade istället om att i ett slags postpunkanda söka sig ut ur teaterhusen och skapa teater i gamla halvt eller helt övergivna byggnader. Också teaterkritiken såg annorlunda ut.

Mera om det senare. Allra först ska det handla om min relation till teatern, och till mina 1.000 teaterbesök.

Att teatern skulle komma att spela en så viktig del av mitt liv, var egentligen otippat. Det var rockmusik och fotboll som var min grej, tillsammans med litteratur som jag studerade. Teater kunde vara magiskt, visst, men också förödande tråkigt. Det var rockmusiken som kunde erbjuda mig de stora känslorna, gång på gång.

Tomas Jansson sent 1980-tal.
Artikelförfattaren på arbetsresa tidigt 1990-tal. Tomas Jansson sent 1980-tal. Bild: Familjealbum / okänd fotograf Tomas Jansson

Teater var inte min grej. Tills jag som redaktör för Åbo Underrättelser erbjöds uppdraget att följa med en produktion från första repetition till premiär. Då hade jag, som 27-åring, gått på teater futtiga 21 gånger. Men det förändrades på 1990-talet, då jag kom till radions kulturredaktion och det var en teaterredaktör och inte en litteraturmänniska som behövdes.

Egentligen kunde man säga att allt handlade om en slump, att jag inte alls valde teatern, att teatern valde mig. Men när valet en gång var gjort, tackade jag och tog emot. Och förälskade mig.

Mina tre höjdare från 1980-talet

- August Strindbergs Ett Drömspel på Åbo Svenska Teater, regi Laura Jäntti (1982)
- Staffan Göthes En uppstoppad hund på Göteborgs stadsteater, regi Staffan Göthe (1988)
- Yokio Mishimas Markisinnan de Sade på Dramaten i Stockholm, regi Ingmar Bergman (1989)
(Varför jag valt just de höjdare jag valt, återkommer jag till i slutet av artikeln).

Programblad från 1980-talet.
Programblad från 1980-talet. Bild: YLE / Tomas Jansson. teaterkonst,rivet ur mitt arkiv

Det började med en lust att lära mig allt, att se allt. Som frilans reste jag runt på festivaler i Europa, gjorde reportage om norsk och tysk och svensk teater, träffade regissörer och dramatiker, och fick från närhåll uppleva 90-talets teaterrevolutioner – den nyskrivna dramatikens guldålder, och hur den så kallade postdramatiska teatern slog igenom.

Det var då som de nya brittiska dramatikerna erövrade Europa med en ruffig syn på samhället, som om reaktionen på den forna premiärministern Margaret Thatchers nya England hade kommit med en fördröjning på ett decennium. Plötsligt dök en samhällskommenterande teaterdramatik upp överallt i Europa – det var nästan bara i Svenskfinland som den inte fick någon central roll.

Därför krävdes det resor till olika festivaler för att uppleva den nya dramatiken, och det nya postdramatiska regigreppet.

Det var när jag besökte den tyska festivalen Theatertreffen som jag råkade se en av Frank Castorfs tidigaste regier på Berlinteatern Volksbühne. Han kunde tolka klassikertexter på helt nya sätt, stryka stora delar av ursprungstexten och istället lyfta upp enskilda avsnitt och upprepa enskilda repliker i en evighet, som för att tvinga oss i publiken att förhålla oss på ett nytt sätt till en pjäs som vi från tidigare kunde utan och innan.

Frank Castorf 1993.
Den postdramatiska regissören Frank Castorf i Berlin 1993. Frank Castorf 1993. Bild: ullstein bild - Imagno / Nikolaus Similache/ All Over Press Frank Castorf

Liksom jag älskade rockfestivaler, drogs jag också till teaterfestivaler. Och liksom en rockfestival trollar fram en drömvärld där vardagens regler inte gäller, är också teaterfestivalerna speciella. Det är lätt att träffa de spännande namnen, och som finländsk journalist var man också kanske lite exotisk.

Tillochmed den norska eremiten Jon Fosse, det hetaste nya namnet då, kunde sätta sig framför en mikrofon vid ett restauranglångbord. Eller Sarah Kane som inte gillade radio och tackade nej till nästan alla intervjuer. Eller just Frank Castorf, regissören som knappt behövde en fråga för att sväva ut i femton minuter långa resonemang om världsordning och existensen.

Festivalerna blev min teaterskola, tillsammans med möjligheterna jag fick att i Finland följa med teaterprocesser från start till mål.

Då såg jag också livet backstage, hur olika regissörer arbetade, hur skådespelare en vecka före premiären alltid fylldes av osäkerhet, hur den där svårgripbara teatermagin uppstod som från ingenstans, och hur gränsen mellan tomma ord och stora genuina känslor kunde vara så hårfin.

Mina tre höjdare från 1990-talet

- Jim Cartwrights Gatan på Stockholms TeaterGaleasen, regi Richard Günther (1993)
- Elfriede Jelineks Wolken Heim på Hamburger Schauspielhaus, regi Jossi Wieler (1994)
- Joakim Groths Härlig är jorden på Svenska Teatern i Helsingfors, regi Joakim Groth (1995)
- Lars Noréns Personkrets 3:1 på Dramatens Elverket-scen i Stockholm, regi Lars Norén (1998)
1990-talet var en sådan teaterguldgruva för mig att jag bara måste nämna fyra. Och ändå ryms regissörer som Kristian Smeds, Reko Lundán och Frank Castorf inte med.

Programblad från 1990-talet.
Programblad från 1990-talet. Bild: YLE / Tomas Jansson. teaterkonst,rivet ur mitt arkiv

Under alla snart 30 år som teaterjournalist har den där grundläggande fascinationen för teaterkonst inte försvunnit någonstans. Stunderna när allt stämmer, de känns fortfarande lika fantastiska som tidigare, och då är det så fint att vara en av få som blivit inbjuden att delta, att få se den där magiska världen födas och leva en kort stund, innan den försvinner, för att aldrig komma tillbaka.

Det kunde vara svenska skådespelaren Michael Nyqvist som ensam stiger upp på en scen och berättar en historia, rakt av, utan hokuspokus, men som på ett ögonblick får världen utanför teatersalongen att försvinna.

Det kunde vara en finlandssvensk teaterkväll utan egentlig berättelse, men där stämningen som byggs upp blir så hel och stark, där alla skådespelare litar på teatermagins möjligheter och trollar fram en oförglömlig upplevelse - No Return på Teater Viirus.

scen ur "no return"
Tobias Zilliacus i No Return. scen ur "no return" Bild: Nicke von Weissenberg no return

Det kunde vara en tysk jätte-ensemble som gör en tio timmar lång föreställning baserad på Shakespearehistorier i en gammal fabriksbyggnad, en föreställning som inte alls är bra rakt igenom men som är så kompromisslös och med sin längd liksom tvingar in åskådaren i sin värld.

Det kunde vara min första stora teaterupplevelse, Strindbergs Ett Drömspel i Åbo. Jag minns hur vi i publiken satt på scenen, och hur skådespelaren Erik Kiviniemi satt bredvid mig. Han spelade Diktaren, men satt i början tillsammans med oss, som om han var vilken åskådare som helst, och så steg han plötsligt upp och började spela. "Finurligt", minns jag att jag tänkte, "så kan man också leka med teatern".

Det kunde vara en engelsk urpremiär av Sarah Kanes depressions/självmordspjäs 4.48 Psychosis, 18 månader efter att hon tagit sitt eget liv, en teaterkväll då hela salongen håller andan och liksom på riktigt varje sekund känner Sarah Kanes närvaro.

Mina tre höjdare från 2000-talet

- Sarah Kanes 4.48 Psychosis på Royal Court i London, regi James Macdonald (2000)
- Shakespeares Trettondagsafton på Zürich Schauspielhaus, regi Christoph Marthaler (2001)
- Cezaris/Kafkas No Return på Teater Viirus, regi Cezaris (2005)

Programblad från 2010-talet.
Programblad från 2010-talet. Bild: YLE / Tomas Jansson. teaterkonst,rivet ur mitt arkiv

Inför den här artikeln bad jag på sociala medier om frågor till någon som sett 1.000 teaterproduktioner. En del har jag redan besvarat, men det finns många fler. Som vad jag tänker att är något som NU karaktäriserar teatern.

Det finns mycket som är annorlunda jämfört med när jag hittade in i teatervärlden, det som jag var inne på alldeles i början av artikeln. Det gäller också kritiken. Idag är det svårt att föreställa sig begreppet ”demonkritiker”, dvs en enda kritiker – ofta en man – som totalt kunde dominera tolkningen av ett konstverk. Som en Heikinheimo inom musiken, eller en Kajava inom teatern. Gav han tummen upp, var det slaget i sten att konstverket var bra och sevärt. Tummen ner betydde att det var värdelöst, oberoende av vad andra tyckte. Punkt.

Men om man håller sig till det man ser på en scen, kommer jag direkt att tänka på att det idag finns mycket teater som egentligen borde kallas för scenkonst. Det har att göra med en gränsöverskridande utveckling som jag känner igen från något som hände inom rockvärlden för sådär tre decennier sedan; begreppet crossover, en kreativ spännande mix av olika musikstilar.

Inom teatern handlar det om människor som med en bakgrund inom bildkonst, dans, performance, videokonst, installationskonst har hittat in i teatervärlden och börjat omforma den traditionella synen på vad teater är och kan vara - till den grad att man gärna kunde kalla det för scenkonst, och inte teater.

Scen ur föreställningen Harlequin.
Ett färskt finlandssvenskt exempel på en scenkonstproduktion som utnyttjar intryck från flera olika konstgenrer, Blaue Fraus Antoniaprisbelönade Harlequin. Scen ur föreställningen Harlequin. Bild: Liina Aalto-Setälä. Blaue Frau

Det ställer förstås helt nya krav på publik och på finansiärer, och på kritiker som plötsligt borde känna till begrepp från bildkonst- och performancevärlden för att hundraprocentigt kunna omfatta ett scenkonstverk.

Eftersom den frågan egentligen är värd en helt egen artikel, går jag vidare med frågelistan till; Finns det favoritpjäser som jag sett många gånger?

Ja. Strindbergs Ett Drömspel älskar jag, och har sett den i 9 olika versioner. Eller Ibsens Hedda Gabler, den har jag sett 12 olika versioner av. Men den jag sett allra oftast är Tjechovs Tre Systrar, 13 olika versioner.

Kolme sisarta kontillaan maassa tuijottamassa eteensä, rooleissa Marja Salo, Emmi Parviainen ja Elena Leeve. Taustalla upseerit Soljonyi (Samuli Niittymäki) ja Tuzenbach (Olavi Uusivirta).
Den senaste i raden av Tre Systrar, på Nationalteatern. Kolme sisarta kontillaan maassa tuijottamassa eteensä, rooleissa Marja Salo, Emmi Parviainen ja Elena Leeve. Taustalla upseerit Soljonyi (Samuli Niittymäki) ja Tuzenbach (Olavi Uusivirta). Bild: Tuomo Manninen Tre systrar,Finlands nationalteater

Vilken föreställning har fått mig att skratta och gråta mest?

Där börjar jag med att säga att jag hör till dem som inte går på teater för att ”glömma verkligheten en stund”. Jag vill att teatern ska gräva i verkligheten. Får det mig att skratta är det bonus, inte något jag söker.

Och så väljer jag en produktion som fick mig att både skratta och gråta, mycket; Berlinteatern Maxim Gorkis Common Ground, en pjäs om det jugoslaviska inbördeskriget som Balkanbördiga tyska skådespelare gjorde tillsammans med den Berlinbaserade israeliska regissören Yael Ronen. Om att förhålla sig till och bearbeta en tragedi, om hur människor som tillhör folkgrupper som en gång stod på olika sidor av frontlinjen kan mötas. Det är den mest gripande berättelsen om kriget i Jugoslavien som jag någonsin har sett.

scen ur föreställningen Common Ground
Common Ground på Theatertreffen. scen ur föreställningen Common Ground Bild: Copyright Thomas Aurin lina jakelski

Vad kan teater som ingen annan konstform kan?

Det har jag under årens lopp också frågat många teatermänniskor, så jag väljer att citera två av dem. Tyska Susanne Kennedy, som ibland skapat scenkonst som mera liknat bildkonstinstallationer än teater: ”Jag känner mej närmare konstscenen än teatern. Men ändå är det intressant att göra just teater, det här med att människor sätter sej på stolar i ett rum med egna förväntningar. På ett museum springer folk in och ut, men på en teater kan de stanna kvar fast i tre timmar”.

regissören Susanne Kennedy på festivalens gård.
Susanne Kennedy på Theatertreffens innergård i Berlin. regissören Susanne Kennedy på festivalens gård. Bild: Tomas Jansson/YLE Susanne Kennedy,theatertreffen 2015

Eller tyska Andres Veiel som jobbat mycket med dokumentärteater: ”Detta att få tillgång till ett slutet rum dit kanske 650 personer kommer, och så betalar de för att i 100 minuter sitta och följa med det vi vill berätta. Ser de på TV kan de springa någon annanstans när som helst men här kan jag tvinga dem att förhålla sig till det jag berättar”.

Ser jag annorlunda på finlandssvensk teater efter att ha sett så mycket teater utomlands?

Ja, absolut. För mig har den finlandssvenska teatern en oslagbar fördel – det handlar om språket, mitt språk, men också om en kultur och en värld som jag delar med människorna som står på scenen. Samtidigt upplever jag att finlandssvensk teater oftare kunde utnyttja den möjligheten maximalt, dvs berättar historier som känns hundraprocentigt som ”våra”.

Samtidigt har jag sett hur finlandssvensk teater länge levde som i en bubbla, utan växelverkan med internationella trender.

Det har förändrats under de senaste tio åren, men fortfarande saknar jag exempelvis en fruktbar relation till nyskriven dramatik. Utomlands, och i det finska Finland, har jag sett hur man litar på texten och vågar tro på att också en text kan vara formbrytande. Kanske för att den enda teaterutbildning som ges på svenska i Finland är en skådespelarutbildning, har mycket här utgått framförallt från skådespelaren.

Mina tre höjdare från 2010-talet

- Elfriede Jelineks Das Werk / Im Bus / Ein Sturz på Schauspiel Köln, regi av Karin Beier (2011)
- Tjechovs Morbror Vanja på Klockriketeatern, regi Andriy Zholdak (2011)
- Yael Ronens Common Ground på Maxim Gorki-teatern, regi Yael Ronen (2014)

Programblad från 2010-talet.
Programblad från 2010-talet. Bild: YLE / Tomas Jansson. teaterkonst,rivet ur mitt arkiv

Finns det no-no för mig, detaljer som jag inte kan förlåta i en teaterföreställning?

Egentligen inte, men närmast kommer en viss skådespelartraditions sätt att skrika utan orsak, något som var allt för vanligt speciellt i finskspråkig teater ännu några år in på 2000-talet. Det har alltid fått mig att bara stänga av mig själv. Teater som försöker tvinga mig att vara delaktig är inte heller alls min grej. Jag går på teater för att bli en del av en värld, inte för att själv vara aktivt delaktig.

Vilken föreställning skulle jag helst se på nytt, om det var möjligt?

Kanske är det med stora teaterupplevelser som med förälskelser – de går inte att återuppleva, vilket ju också är en del av fascinationen med teatern. Men skulle jag välja tre så är det kanske redan nämnda Common Ground, No Return och Wolken Heim (se min höjdarlista). Kanske för att jag faktiskt sett dem alla vid två olika tillfällen, och var lika lycklig båda gångerna. Jag tror att de alla skulle kännas lika fräscha, fortfarande.

scen ur "no return".
No Return på Teater Viirus. scen ur "no return". Bild: Nicke von Weissenberg Viirus,no return

Finns det efter 1.000 teaterkvällar något knep för att hålla sig öppen och nyfiken inför ännu en föreställning, och inte falla för det där ”det här har jag redan sett”-tänket?

Kanske Kärleken till konstformen? Så länge den finns kvar, känns det lätt. Samtidigt har jag på 2000-talet oftare gått på teater som privatperson än som kritiker, och känt hur skönt det kan vara att inte behöva sitta och analysera medan jag sitter i salongen, att inte behöva föra anteckningar under en föreställning för rädslan att glömma bort några viktiga insikter. Dessutom: om jag inte recenserar är det faktiskt möjligt att gå i pausen om det är långtråkigt, det har också hänt några gånger.

Och sista frågan; Varför går jag på teater?

Den har jag hoppeligen redan svarat på, men... Ja, det finns ju alltid en risk att bli riktigt uttråkad, och dålig teater hör på något sätt till det allra sämsta. En dålig film kan vara underhållande på sitt sätt, men dålig teater är alltid bara riktigt dåligt. Men då allt är rätt! Hur stort det blir! Detta att förflyttas till en annan verklighet, som ibland kan kännas verkligare än den riktiga verkligheten. Hur underbart är inte det! Att låta sig dras in i ett känslornas universum, och för en stund försvinna i en värld där allt är möjligt.

Höjdarna

Ett Drömspel (82): min första stora teaterupplevelse, en fantastisk text med fantastiska regilösningar av Laura Jäntti.

En uppstoppad hund (88): minns inget annat än att jag var förtrollad

Markisinnan de Sade (89): aldrig sett skådespelare (bl.a. Stina Ekblad) berätta så mycket med så små medel. Plötsligt kunde en liten handrörelse betyda allt.

Scen ur föreställningen Gatan.
Scen ur Gatan i Teater Galeasens ursprungliga teaterutrymme. Scen ur föreställningen Gatan. Bild: Teater Galeasen / Håkan Berthas. Teater Galeasen

Gatan (93): första gången jag såg expressiv punkrockig attityd på teatern, plus att Galeasens teatermiljö var så speciell. I efterhand har jag också tänkt att det var häftigt att se en ung Mikael Persbrandt på en teaterscen.

Wolken Heim (94): fantastisk text, ett collage av texter av tyska filosofer, terrorister, nazister, ett slags monolog som gjorde upp med tysk folksjäl, spelad av sex kvinnliga skådespelare som steg ner i ett bunkerliknande rum som doftade män som flytt fältet. Drömlikt vackert genomfört.

Härlig är jorden (95): första gången jag såg (nästan) min historia spelas upp på en teaterscen + ett så suveränt ensemblespel.

Scen ur föreställningen Härlig är jorden.
Rabbe Smedlund, Åsa Nybo, Marika Parkkomäki, Marcus Groth, Robert Enckell och Nina Hukkinen i Härlig är Jorden. Scen ur föreställningen Härlig är jorden. Bild: Stefan Bremer. rabbe smedlund

Personkrets 3:1 (98): Norén kunde skriva en text som i sig hade allt, från de exakt utmejslade personerna till det talspråk eller sluddrigt upprepande som berättelsen behövde. Och ensemblen kastade sig så kompromisslöst in i ruffiga och otäcka och sargade och kämpande rollfigurer.

4.48 Psychosis (00) är redan nämnd, liksom No Return (05) och Common Ground (14).

Trettondagsafton (01): för Marthalers regitrolleri, han fick allt att kännas så lätt och djupt – samtidigt. Och hans användning av musik och sjungande ensembler är oslagbart.

Das Werk... (11): det mest fantastiska visuella fyrverkeriet någonsin, med en scen som avslutningsvis översvämmades av vatten. Och Jelineks text är så smart – bland annat om ett tunnelbanebygge som slutar i katastrof när marken ger vika. Något för Åbo, som en kommentar till det lokala torgP-bygget?

Morbror Vanja (11): aldrig sett finlandssvenska skådespelare så on the edge som den gången. Och inte som ett självändamål, det gav föreställningen en intensiv nerv. Plus en hel rad enskilda fantastiskt snygga bilder.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje