Hoppa till huvudinnehåll

Filmrecension: Child's Play – mordisk docka från 1980-talet gör comeback

Dockan Chucky i närbild.
Inget för BUU-klubben. Chucky (med Mark Hamills röst) är lika otrevlig idag som han var 1988. Dockan Chucky i närbild. Bild: Cinemanse Child's Play

Dockan Chucky introducerades 1988 och har sedan dess dykt upp i flera filmer. Men vad händer när man återgår till ursprunget – blir publiken likblek eller är det hela en barnlek?

Vi börjar i en fabrik någonstans i Asien. I en dyster lokal sliter slitna arbetare med att sätta ihop rader av Buddi-dockor.

Plastiga sötnosar med stora ögon och fräknar travas på hög i väntan på att skeppas till förväntansfulla västerländska barn. Ensamma barn i skriande behov av robotliknande surrogatvänner.

Andy och hans mamma öppnar paketet med dockan Chucky i.
Mamma, barn, docka. Aubrey Plaza spelar mamman som vill ge sin ensamma son (Gabriel Bateman) en vän. Andy och hans mamma öppnar paketet med dockan Chucky i. Bild: Cinemanse Child's Play,Gabriel Bateman,Aubrey Plaza

Just denna dag får en hunsad arbetare nog och besluter sig för att ändra programmeringen i en av dockorna. Varför inte hämnas på världen genom att eliminera spärren för svordomar och våld?

Varför inte låta en docka löpa amok?

Intressant utgångsläge

Manuset till den nya versionen av Child's Play är skrivet av Tyler Burton Smith och för regin står norrmannen Lars Klevberg. Och visst är det mycket som fungerar – åtminstone i själva upplägget.

Där den ursprungliga versionen spelade med övernaturliga ingredienser satsar man denna gång på att ta avstamp i den moderna teknologin.

Vad händer när det uppstår ett systemfel? När en robot tillåts ha en egen vilja? När alla trådar i cybervärlden är knutna till varandra?

När en robot plötsligt kan avläsa dina mest destruktiva tankar och omsätta dem i praktiken?

När det inte finns någon off-knapp?

Chucky spelar brädspel med Andy.
Som en elak ET. Andy (Gabriel Bateman) vet inte att Chucky är en dålig förlorare. Chucky spelar brädspel med Andy. Bild: Cinemanse Child's Play,Gabriel Bateman

Och hur vettigt är det egentligen att försöka sätta likhetstecken mellan mänsklig vänskap och konstgjord inställsamhet?

Från barn till yngling

Vid sidan av att uppdatera utgångsläget har filmskaparna också valt att göra huvudpersonen Andy (Gabriel Bateman) äldre än han var i den första filmen.

Det innebär att vi den här gången ställs inför en prepubertal kille som kämpar för att passa in i en ny miljö. En kille som av naturliga skäl är mera initiativrik och starkare än ett litet barn.

En kille som flera gånger får en att minnas att producenterna bakom filmen de facto är desamma som bakom nyversionen av Stephen King's IT.

Andy går genom en demolerad leksaksavdelning med en motorsåg i högsta hugg.
Kom hit och lek med mig.... Andy går genom en demolerad leksaksavdelning med en motorsåg i högsta hugg. Bild: Cinemanse Child's Play,Gabriel Bateman

Det faktum att Andy är äldre skapar rum för en hel del dynamik samtidigt som det öppnar för roliga möten och dialoger i relation till de övriga invånarna i huset där han bor.

Ett gäng som onekligen är färgstarkt.

Men i övrigt blir helhetsintrycket allt blekare ju närmare vi kommer den oundvikliga slutuppgörelsen.

För stort, för snabbt, för stökigt

Det som för min del drar ner skräcknivån rejält är det faktum att Chucky i sig inte är särskilt skrämmande. Han är plastigt konstgjord, mekanisk, tråkig.

Effekten är lite densamma som med hans kvinnliga motsvarighet Annabelle – det blir för överdrivet.

Dockan Annabelle ser allt annat än mysig ut.
Hej på dej. En modern version av Annabelle som i verkligheten lär ha varit en trasdocka. Dockan Annabelle ser allt annat än mysig ut. Bild: © 2014 Warner Bros. Entertainment Inc. annabelle

Kommer på mig själv med att längta efter gammaldags dockor med ansikten som börjat krackelera och ögonlock som fastnat i en halv blinkning.

Gärna liggande i dunklet på en skum vind.

Likaså kommer jag på mig själv med att undra varför just denna film fått en åldersgräns på 18 år – splatterbiten är visserligen blodig, men med ett så häftigt tryck att man inte tar den på allvar.

I slutändan är det enda skrämmande tankarna som föds i ens huvud. Hur skulle det se ut om någon valde att omprogrammera de trevliga robotarna på det lokala äldreboendet?

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje