Hoppa till huvudinnehåll

"One small step for man.." var inte Armstrongs första ord på månen - ännu efter 50 år kan Juhani Westman ta oss igenom månresan sekund för sekund

Buzz Aldrin på månen.
Buzz Aldrin på månen. Bild: NASA Buzz Aldrin,Apollo 11

"Ett litet steg för en människa, ett jättekliv för mänskligheten". Mer bevingade än så blir ord inte. Nästa gång vi får uppleva en händelse av samma historiska kaliber har vi nått Mars.

Neil Armstrongs, Buzz Aldrins och Michael Collins resa tilll månen för femtio år sedan har etsat sig in i vårt kollektiva medvetande, och de allra flesta som var med när det begav sig minns säkert var de var och vad de gjorde när det hände.

Besättningen på Apollo 11
Apollo 11: Neil Armstrong, Michael Collins och Buzz Aldrin. Besättningen på Apollo 11 Bild: NASA / mediadrumworld.com/All Over Press Apollo 11

Svenska Yles dåvarande vetenskapsredaktör Juhani Westman, pensionerad sedan mer än tio år, minns föga överraskande det hela i minsta detalj. Men så refererade han ju Örnens resa till månen, meter för meter, sekund för sekund.

Juhani Westman, Svenska Yles pensionerade vetenskapsredaktör.
Juhani Westman hemma i Ekenäs. Juhani Westman, Svenska Yles pensionerade vetenskapsredaktör. Bild: Marcus Rosenlund Apollo 11,Nasa,Neil Armstrong

Ekenäs, maj 2019

"Välkommen, stig på!" Den kännspaka rösten går inte att ta miste på. Själv var jag i mammas mage då Westman förmedlade spänningen i Armstrongs och Aldrins månpromenad, men jag växte ju upp med de storslagna visioner av världsalltets mysterier som han målade upp i sina vetenskapsprogram på radio.

Det är en solig försommardag då jag träffar Westman i Ekenäs där han bor tillsammans med sin tax, Dix. Westmans hustru Raija gick bort för några år sedan.

Han visar stolt upp sin imponerande samling av all den klassiska rymd- och luftfartsrelaterade litteraturen. Raketer i all ära, men det var den här kunskapen som förde människan till månen, inser jag (se listan över rymdfartsböcker längst ned).

Juhani Westman, Svenska Yles pensionerade vetenskapsredaktör.
Juhani Westman. Juhani Westman, Svenska Yles pensionerade vetenskapsredaktör. Bild: Marcus Rosenlund Apollo 11,Svenska Yle

Apropå månen, ja. Det är därför jag är här. För att höra vad han minns om de historiska händelserna för femtio år sedan. Och han minns ju alltsammans.

Men minns Westman att han skulle ha känt de där omtalade historiens vingslag då, sommaren 1969? Jo då, säger han.

Apollo 8 banar vägen

JW: Nog flaxade det ju på… Kollegorna tyckte ju att jag skulle ta det lite lugnt förstås. Själv var man inte entusiastisk nog.

Det började ju kännas som att “vad är det som den där Columbus håller på med där nere i hamnen?” Lite sådan känsla var det.

Det kom ju ganska plötsligt. Det glunkades om det redan före provflygningen med Apollo 7, att eventuellt kunde man tänka sig att Apollo 8, som skulle vara den första bemannade Apolloflygningen med en Saturn V, att den kunde utsträcka sig utanför jordens lågomloppsbana.

Apollo 7 sändes ju upp med en Saturn 1B, den var bara en två veckors provflygning i låg omloppsbana. Men om den skulle gå bra så kunde man tänka sig någonting mera.

Samtidigt började det gå rykten om att Sovjetunionen skulle börja använda Protonraketen som de hade, och en bemannad version av månfarkosten Luna, som hade gjort en månen runt-flygning. Att den skulle ligga i faggorna.

Och det har ju sedermera bekräftats att jo, så var det, de bespetsade sig på att göra en sådan flygning under 1968. Men hur det nu var så blev det aldrig av, av många olika rutiga och randiga skäl.

Konstnärens vision av Apollo 8 i omloppsbana runt månen.
Apollo 8, första bemannade expeditionen som lämnade jordens låga omloppsbana (1968). Konstnärens vision av Apollo 8 i omloppsbana runt månen. Bild: NASA Goddard Scientific Visualization Studio/Ernie Wright Apollo 8,Nasa

Apollo var ett svar på det skrämskottet. Eftersom Apollo 7 lyckades bra så offentliggjordes det nästan med detsamma då på hösten [1968] att Apollo 8 far runt månen.

Och det var som att “jah-HAH! Det var ju intressant, det där...”

Det hade visat sig med Lunar Orbiter-sonderna att månens gravitationsfält var väldigt ojämnt, vilket skulle göra det lite besvärligt att spåra en rymdfarkost som låg i omloppsbana runt månen. Att det kunde behöva skötas lite noggrannare.

Så det var bra att skicka dit en bemannad Apollo [8] som kunde genomföra en sådan flygning, och spåras, och själv öva navigation och så vidare.

Precision med höga insatser

MR: Med Apollo 8 fanns ju hela tiden risken att de kommer in för hårt, och då slungas de tillbaka ut i rymden och förloras för alltid.

JW: Det allra första var ju det att skulle de nå månen så pass precis att deras bromsmotor skulle räcka till för att stoppa upp deras höga fart och låta månens gravitation fånga in dem i omloppsbana.

Nå, den kraften fanns ju till och med med råge, för Apollo-servicemodulen, den var ju konstruerad för att kunna lyfta från månens yta ifall att det skulle ha behövts, så att där fanns ju kraft nog för både inbromsningar och återfärd.

Det har sagts att det var som att kasta in ett brev i en brevlåda från 100 000 kilometers avstånd― Juhani Westman

Det var det första steget, att komma i bana runt månen. Det andra steget var att komma därifrån igen, i en så pass noggrann bana att man faktiskt kom in i rätt vinkel i jordatmosfären. Där var marginalen oerhört smal.

Det har sagts att det var som att kasta in ett brev i en brevlåda från 100 000 kilometers avstånd.

Det bevisar ju att de hade kommit ganska långt med navigationssystemet redan då.

Eliten bland 60-talets datorer

MR: Otroligt strongt med tanke på kalkyleringskapaciteten som den tidens datorer hade, jag menar, mycket beräknades ju med räknesticka.

JW: De här beräkningarna gjordes nog med datorer. De var ju stora som hus, men de hade nog kapacitet också.

MR: Men ombord på Apollo var datorn inte lika kraftfull.

Styrdatorn på Apollo 11.
Kontrollpanelen för Apollo 11:s dator. Styrdatorn på Apollo 11. Bild: Nasa Apollo 11,Nasa

JW: Där fanns en liten navigationsdator. En i servicemodulen och en i landarmodulen, de var ungefär likadana. De var inte särskilt stora, men de vägde mycket enligt dagens mått, 39 kilogram.

Apollo-datorerna var ungefär som programmerade tvättmaskiner― Juhani Westman

Men deras kapacitet var ungefär i samma storleksordning som de 64 kilobytes Commodore-hemdatorer som vi hade i början av 1980-talet. De motsvarade ungefär datorerna i Apollo-landarna.

Datorerna ombord på Apollo var specialiserade på rymdflygning och ingenting annat. Commodorerna kunde ju göra allt möjligt, medan Apollo-datorerna, de var ungefär som programmerade tvättmaskiner.

De gjorde de här sakerna, men någonting annat gjorde de inte.
Sedan fanns det ju en förbaskat fin radioförbindelse från jorden också, så att de här datorerna kunde fjärrstyras.

MR: Det är å andra sidan inte alltid helt dåligt med enkla datorer, jag menar, dagens komplicerade datorer kan få all världens fnurror på tråden och krascha och ha sig…

JW: Det kunde nog de här enkla datorerna också. Det var ju så när på Apollo 11! Fast vi fick ju inte reda på det medan det hände, att den höll på att bli överbelastad.

Det var ett litet alarm, eller två små alarm, i kontrollrummet, och så frågade de ansvariga datorexperterna att “vad ska vi göra?” “Om inte det skiter sig, så kör på” blev svaret ungefär, ursäkta uttrycket.

20.7: Den stora dagen gryr

MR: Om vi går till själva stunden, den som vi nu firar femtioårsjubiléet av, Apollo 11 och den första månlandningen [den 20.7 1969]. Berätta lite om det dygnet. När du vaknade upp och begav dig till jobbet, vad tänkte du då?

JW: Inte tänkte jag så mycket… Jag visste att de var på väg, för jag hade ju redan gjort en direktsändning på själva starten. Där var ju det här slagordet att “jaha, Columbus har lättat ankar!” Jag sade det faktiskt.

Det var bara att ge sig iväg. Jag bodde på den tiden på Lönnrotsgatan [i Helsingfors] så det var ganska skönt att traska till jobbet i den vackra sommarförmiddagen. Landningen skulle ske på kvällen finländsk tid, det var söndag. Och månpromenaden skulle sedan komma tidigt på måndag morgon.

Det var solsken och vackert väder och Finlands folk befann sig ute på stugorna.

TV hade bullat upp alldeles otroligt. Friba, Ralf Friberg alltså som var nyhetschef på TV, hade ett enormt team sammankopplat, till den så kallade månstudion.

JW: Och jag hade också en månstudio, det var studio ett på Fabiansgatan.

Där fanns en monitor så att jag kunde ta in den internationella bilden, och så hade jag ljudförbindelse via Rundradions avlyssningsstation på Degerö. Därifrån fick jag det internationella ljudet.

Och så hade jag Markus Fogelholm och Sven Strandén som medhjälpare. Och så hade jag mitt team med alldeles underbara ljudtekniker som vi hade på Rundradion på den tiden. Och de slogs ju sinsemellan om vem som fick vara med sedan när det begav sig med månlandningen.

MR: Hur länge sände ni inalles?

JW: Nå jag skrev en arbetsdag på 40 timmar. Jag var nog på dasset emellanåt [skrattar].

MR: Medan du sände satt du alltså där och tittade på monitorn…

JW: Jo, men där fanns ju ingenting att se! Men jag hade ju ljudet, därifrån fick jag veta vad som höll på att ske. Sedan satt jag där med en räknesticka och filade på vad de där händerna och fötterna och tummarna och punden nu kunde bli i civiliserade mått. Jag översatte från 1700-talet till 1900-talet.

Örnen landar!

JW: Så hade jag ett stoppur som jag startade när de startade [nedfarten från omloppsbanan till månens yta]. Jag visste ungefär hur mycket drivmedel de hade, för cirka 12 och en halv minut. Det började bli spännande när uret kom ned till elva minuter, elva och en halv, närmade sig tolv.

Och så hörde jag i radion: trettio sekunder!

Samtidigt sitter Aldrin där och mässar: “Trettio fot... tjugo fot... fem fot... driver lite… Och sen kom det! “Kontaktljus!” Sedan kom det förlösande “Tranquility base here, the Eagle has landed”.

Det var en sådan där överenskommen kod som de hade bestämt på förhand att de skulle använda sig av om landningen gick bra och om de kunde stå på månen. Ingenting om att “allt är bra” och dittan och dattan. Bara “Tranquility base here, the Eagle has landed”.

Markkontrollen svarar sedan att “vi noterar att ni är nere, tack för det, här sitter ett helt gäng blåa i ansiktet, nu kan vi andas igen.”

Jag sade inte det, men då tänkte jag också att “det kan jag också, tack bara!” För jag hade nog magen helt låst också i det skedet. Den där landningen var outsägligt spännande, för han [Armstrong] drog ju den lite lång, för att inte landa i den där stenhögen. Som det senare visade sig.

Dessutom var det då så att månens gravitationsfält var så illa känt ännu under Apollo 11, att den gick fem-sex kilometer för långt från nollpunkten. Det var ingenting de kunde göra någonting åt, det var dit den hamnade.

Neil Armstrong på månen.
"Örnen har landat." Neil Armstrong på månen. Bild: Nasa Apollo 11,Nasa

JW: Och den landades ju för hand. Armstrong slog av kontrollen och lade bara på höjdautomatiken och styrde fram och tillbaka själv. Han var nog en av världens bästa piloter.

MR: Uppstod det spontana applåder och tjoande i kontrollrummet på Rundradion?

JW: Jag tittade inte så noga efter. Jag var på helspänn, jag lyssnade, att vad säger de nu då. Det var nu de började med övervakningen, att är allt okej, kan vi stanna nere eller måste vi sticka med detsamma. Det tog en två minuter, men sedan kom det [från markkontrollen]: “Ni får vara nere”.

Och Armstrong svarar att “ni kanske tyckte att den där finalen blev lite lång, och det blev den, för att vi höll på att fara rakt ned i en stenhög, jag var tvungen att styra över”.

MR: Okej, om vi snabbspolar bandet till den stora stunden, själva promenaden när…

JW: Jo, vi kan snabbspola lite långsamt för vi satt ju och väntade på att det här skulle ske. De lade den faktiskt lite tidigare för att få den i bra sändningstid på amerikansk TV.

Det var meningen att astronauterna först skulle vila sig ordentligt för att sedan hoppa ut, men de tidigarelade promenaden, vilket var förståndigt, för de var så uppskärrade ändå att inte hade de kunnat sova. Och inte kunde de ju sova senare heller.

MR: Mycket förståeligt.

JW: Men de vilade sig en liten stund, och vi har sedermera fått veta att då använde de tiden till att begå nattvarden. Aldrin som var en lekmanspredikant hade nattvardsutrustningen med sig. Han serverade nattvarden åt Armstrong och sig själv medan de satt och vilade sig lite. Men det fick vi ju inte veta då.

Lyssnarfrågor

MR: Vad gjorde du själv medan du väntade?

JW: Jag svarade på folks frågor. De ville veta allt mellan himmel och jord – bokstavligen. En hel del väldigt, väldigt jordnära frågor. Då svarade jag att “såsom på jorden, men detaljerna äro vulgära.”

Och sedan det där med att “om de hade med sig en flaska champagne, vad skulle hända?” Korken skulle flyga ut. Och champagnen skulle följa efter. Dessutom så hade de ju rymddräkter på sig, så…

Det stora klivet för mänskligheten

MR: Om vi då tittar närmare på stunden när det hände, när Neil Armstrong tog det första steget på månens yta. Och hans berömda, bevingade…

JW: Språkfel.

MR: Just det ja. Men vad hände i din studio just då?

JW: Jag satt och tittade på min monitor. Där såg man den suddiga bilden som först var upp och ned, och så vred de den åt rätt håll, och så visade de hur han steg ut.

Först sade han [Armstrong] att “det är dammigt här”, och jag översatte det, “han säger att det är dammigt här”, och just då smäller han till med sin berömda replik. Så jag lyckades missa det.

Men det var inte så farligt, för det fanns fiffiga människor på Finlands rundradio som hade bandat det ljudet rent, så vi körde ut det så fort vi bara kom åt.

Neil Armstrongs stövelavtryck på månen.
"Neil Armstrong var här." Neil Armstrongs stövelavtryck på månen. Bild: Nasa Neil Armstrong,Apollo 11

MR: Det här berömda, med “A small step for”...

JW: Han skulle ha sagt “a man”, det står så i transkriptionen, men i ljudet så hördes nog inget “a” där. Det är “a small step for man”.

MR: Fast Armstrong har själv sagt att han sade “a man”, men det drunknade i radiobruset. Tror du på den tolkningen?

JW: Det är en bra förklaring… Lika bra som min med att “det är dammigt på månen”. Det var faktiskt det första han sade när han satte ned foten [det är dammigt på månen]. Det var hans första ord på månens yta!

Buzz Aldrin på månen.
I Stillhetens hav. Buzz Aldrin på månen. Bild: NASA Buzz Aldrin,Apollo 11

Flaggan placeras ut och prover tas

MR: Men sedan var de alltså nere…

JW: Sedan var de ute, sedan kom Aldrin efter och sedan satte de upp den där flaggan och så började de samla lite prover och så satte de ut de där instrumenten och… Armstrong gjorde en liten exkursion på cirka 60 meter, till den närmaste lite större kratern och där stod han kanske i tio minuter.

MR: Hur länge var de där inalles?

JW: Det var väl ett par timmar.

MR: Och du var i studion hela den tiden?

JW: Jag var i studion, jo, och försökte säga kloka ord. Det som jag tyckte var förunderligt var att det föreföll egentligen ganska lätt, vilket det kanske inte var, men det föreföll ganska lätt, människan var inte främmande för att vandra omkring där på månen.

Det gick hur bra som helst, egentligen. De var ju väl förberedda. De gjorde vad de skulle göra, de tog sina prover och tog sina fotografier och satte ut de där instrumenten: det var en seismometer och en laserreflektor.

Flaggan var väldigt besvärlig att sätta upp, för marken blev hårdare när man försökte banka den nedåt och åt sidan gav marken inget stöd.

Så den där filmen som togs av en automatkamera när Eagle sedan startade, så ser man när gastrycket från startmotorn stjälper hela eländet.

Vi är uppe i rymden. En man är klädd i en helvit rymddräkt. Han vandrar på en plan sandyta. I mitten på planen står den amerikanska flaggan. På sandytan syns märken av mannens skor. Bakgrunden är svart.
"Stars and Stripes" på månen. Vi är uppe i rymden. En man är klädd i en helvit rymddräkt. Han vandrar på en plan sandyta. I mitten på planen står den amerikanska flaggan. På sandytan syns märken av mannens skor. Bakgrunden är svart. Bild: Photoshot. All rights reserved./All Over Press Apollo 11,Utforskningen av månen,Planeter och månen (Solsystemet),Apolloprogrammet,Neil Armstrong,rymden,månlandning

Så där ligger den där flaggan nu. Och den ligger i gott sällskap, jag ska inte säga vad annat där finns, men där finns ett par påsar…

MR: Ja, någonstans måste de ju spola…

JW: De slängde ut det, jo.

MR: Men till exempel den där laserreflektorn finns ju där än i denna dag.

JW: Jo, den är ju en passiv reflektor, så den funkar hur bra som helst. Och seismometern, den fungerade en tid den också. Den började ju fungera genast då de lade ut den. Och det första som den registrerade var astronauternas steg på månytan.

MR: Men de som ännu betvivlar att månlandningarna ägde rum, de kan ju lysa på den där reflektorn med en kraftig laser och…

JW: Jo, och se när ljuset kommer tillbaka.

MR: Om vi fortsätter i kronologin. Vad hände sedan?

JW: Sedan vilade de. Då vilade jag också. Jag gick och gjorde vad man nu gör, drack lite kaffe, åt lite smörgås. Och svarade på lyssnarnas frågor igen, för vi erbjöd den servicen.

Och sedan så småningom blev det måndagskväll och så var det dags att starta. Så fick vi veta att “startbana nummer ett är ledig, det är bara som ni far”.

Och så kom nedräkningen, Aldrin räknade ned: “Fem, fyra, tre, två, ett…Knapptryckning knapptryckning knapptryckning, noll, och nu far vi.”

Hemfärden inleds

MR: Och det var det. Sedan var de på väg hem.

JW: Sedan skulle de naturligtvis möta Collins och returfarkosten som låg i omloppsbana. Han som fick flyga nittionio procent av vägen. Och han som skrev den bästa boken om alltihop. Den är alldeles utmärkt.

MR: Vad tänkte du själv i det här skedet, när det hade blivit klart att det var en succé och allt hade gått som det skulle, man kunde andas ut nu?

JW: Då var det bara att vänta på nedsättningen [i Stilla havet], och då hade jag så pass mycket tid att jag hann gå hem och sova.

Så jag gick hem, till Lönnrotsgatan. Och då hade ju mellanölet blivit fritt. Så jag tänkte att nu firar vi det här. Jag gick till min mjölkbutik som låg på hörnet i huset där jag bodde, och inhandlade en, säger och skriver en, mellanöl.

Den tog jag med mig och höll den i handen när jag kommer upp till våningen och sätter mig i länstolen. Där korkade jag upp flaskan.

Det följande jag minns var att telefonen ringde, och då hade jag suttit där en tre-fyra timmar. Det var Nya Pressen som ringde och ville intervjua och frågade hur jag mådde.

Där satt jag med den där varma ölen i handen, som jag helt enkelt hade somnat ifrån― Juhani Westman
.

MR: Det måste ju ha funnits, då när Apollo 11 landade, optimister som trodde att nå nu, snart kan vi alla fira semester på månen.

JW: Det fanns de som trodde det, jo. Men bland beslutsfattarna så var det helt klart att så där skulle det inte bli. Och besvikelsen blev ju någorlunda stor.

Men där fanns ju det här “söta pillret”, jo: USA skulle börja satsa på många gångers rymdfarkoster. Den sedermera så beramade skytteln.

Då trodde alla att jaha, det är ju bra, då gör vi det på det viset istället, att då börjar vi flyga billigt till månen. Men – hur gick det med den saken?

Kunde de ha fejkat alltihop?

MR: Just nu är det ju populärt med allsköns konspirationsteorier. Till exempel om att “hände nu det här på riktigt eller inte?” Kommer du ihåg, när du satt där i månstudion, slog det dig en enda gång att “tänk om det här är fejkat?”

JW: Nej, några sådana tankar hade jag aldrig. Jag hade följt med det hela så pass noga, förberedelserna och allt, jag hade kontakter hitåt och ditåt. Så jag visste vad de hade för sig.

Det fanns alldeles oerhört skarpa blickar riktade mot NASA och mot all utrustning. Jag var ju sedan över ett par år senare och tittade på all utrustning som de hade i Houston och i Cape Canaveral.

Med den utrustning som Nasa hade så behövde de inte fejka någonting. Det räckte alldeles bra med att bara flyga till månen. Utan fejk.― Juhani Westman

MR: Det har ju dessutom sagts att det antagligen skulle ha blivit mycket dyrare och svårare att fejka det hela än att göra det på riktigt.

JW: Den som sade det talar säkert sanning!

MR: Plus att ryssarna måste ju ha spårat Apollo 11 hela vägen…

JW: Jooo, de skulle ha skrikit högt med detsamma ifall att någonting hade varit…

Ryssarna bar sig väldigt, de var goda förlorare på sätt och vis. De följde med vad som hände och de gratulerade.

Och de inrättade genast – det finns kvar ännu – i muséet i Kaluga, där rymdålderns fader Konstantin Eduardovitj Tsiolkovskij levde och verkade, där finns ett rymdmuseum.

Där inrättade ryssarna genast en avdelning för Apollo 11 också. Och de bara skrev: “Så här förverkligade amerikanerna Tsiolkovskis dröm”. Att så enkelt var det med det.

Vad månproverna berättar för oss

MR: Och sedan…

JW: Följande roliga bit var ju att vad skulle de här proverna visa? Och där hade man ju en inside i och med [den finländske kemisten] Hugo Birger Wiik, vår månprofessor.

Han fick kanske en hundra gram månprover. Och den vägen hade han också kontakt med alla andra som gjorde motsvarande jobb. Så han kunde sedan berätta här, på god finlandssvenska, vad forskningen visste om månen.

Sten från månen.
Nasas månprov nummer 60015 utställd på Johnson Space Center. Sten från månen. Bild: Nasa Månen,sten

Och då fick vi ju veta alla de här spännande sakerna. Som att uppenbarligen är månytans material väldigt gammalt, och uppenbarligen handlar det om nedslag. Okej, det fanns vulkanism, men det var vulkanism som var påverkad av nedslagen. Både i stort och smått.

Och månen är snustorr, där finns inget vatten alls. Det här är ju någonting som har hållit ända tills det senaste årtiondet, då man har börjat hitta spår av någonting som folk tror är vatten, vi får nu se vad det är sedan.

MR: De här hundra grammen månmaterial som Wiik fick, du nämnde ett värde på det?

JW: Nå, det kan man ju räkna ut för de dåtida kostnaderna för Apolloprogrammet, så som de offentliggjordes 1969, var 25 miljarder dollar.

Och då kan vi ju räkna ut att om de tog med sig ungefär 25 kilo [månprover], då blir ju kilopriset en miljard dollar per kilo. Och då får vi ju hundra gram till hundra miljoner dollar!

Hugo Birger Wiik satt hemma hos sig med de där proverna och materialet när han hade analyserat dem färdigt, han satt och lekte med dem en gång då jag var där. Min fru [Raija] var med.

Han hade då med gammaldags kemiska metoder analyserat beståndsdelen kalk som fanns där. Han hade alltså fått fram kalk.

Och då frågade alltså Raija att “är det där samma sorts kalk som man använder i dasset?”

Jo, sade Hugo Birger, “det är bara lite dyrare”.

Juhani Westman, Svenska Yles pensionerade vetenskapsredaktör.
Juhani Westman: Glada minnen från mänsklighetens största äventyr. Juhani Westman, Svenska Yles pensionerade vetenskapsredaktör. Bild: Marcus Rosenlund Apollo 11,Svenska Yle

Juhani Westmans lista över fem stycken essentiella böcker för den som vill erövra världsrymden:

• Walther Hohmann "Die Erreichbarkeit der Himmelskörper" (1925) som ger energigrundkraven för själva färderna.

• Hermann Oberth "Die Rakete zu den Planetenråumen" (1923), utvidgad "Wege zur Raunschifffahrt" 1929, ger lösningen på framdrivningen.

• Konstantin E Tsiolkovskij "Utforskning av världsalltet med reaktionsapparater", grundartiklar 1903 och 1910 (Har krångligt namn på ryska).

• Robert Esnault-Pelterie "'Astronautique"(1930) som de svär på i det franska området.

• Robert H Goddards "A Method of Reaching Extreme Altitudes" (1920), inflytelserik framför allt i USA.

Bonusläsning:

Jules Vernes "De la Terre a la Lune"(1863) med fortsättningsdelen "Autour de la Lune" (1867) bör nog få en hedersplats fast de beskrev ett omöjligt sätt, för de satte igång alla utredningar om hur det skulle vara möjligt för jordmäniskan att flyga till rymden och månen.

Böckerna om marsianinvasioner av Jorden - Kurd Lasswitz "Auf Zwei Planeten", H.G.Wells "War of the Words"- räknar jag inte hit. Däremot nog Willy Leys och Chesley Bonestells "The Conquest of Space" (1948), (Svenska "Rymdens erövring" 1952), närmast för att Bonestells tavlor kring vad som skulle möta upptäckarna i solsystemet även internationelt fick en enorm genomslagskraft, och "Saturn sedd från Titan" har hängt på många betydande människors väggar.

Läs också

Vetenskap

Nyligen publicerat - Vetenskap