Hoppa till huvudinnehåll

En stor humanist är borta – Claes Andersson är död

Claes Andersson, Helsinki, 18.12.2017
Claes Andersson, Helsinki, 18.12.2017 Bild: Antti Haanpää / Yle Claes Andersson,jul,politiker,författare

Författaren, läkaren och musikern Claes Andersson har dött i en ålder av 82, bekräftar anhöriga för Svenska Yle.

Claes Andersson citerade vid flere tillfällen Gustav Fröding som sagt att man måste vänja sig vid att vara död. Döden var också ett återkommande tema i hans texter ”på väg mot det hägrande vändkorset där tidtagningen äntligen upphör”.

Claes Andersson är den författare på finlandssvenskt håll som mer än någon annan kommit att personifiera den samhällsengagerade litteratur som växte fram på 60-talet. Denna humanistiska och socialt engagerade hållning har funnits som en ljudande ton genom hela hans författarskap som omfattade poesi, romaner, pjäser och kabaréer.

Född i Helsingfors intresserade han sig tidigt för musik och idrott. Jazz och fotboll har vid sidan av litteratur varit hans stora intressen alltsedan ungdomen.

Claes Andersson 1974.
Claes Andersson 1974. Bild: Lehtikuva Claes Andersson

Ett intresse för människor präglar Claes skrifter

1962 blev Claes Andersson medicine licentiat och vidareutbildade sig till psykiater. Detta intresse för människor och särskilt då de utsatta i samhället syns tydligt i hans skrifter. Samma år debuterade han även med diktsamlingen Ventil.

Dikterna skulle formulera och omfatta allt det som fanns i samhället, som kärlek och solidaritet. Inspirationskällor var bland annat den nordiska konkretismen och nyenkelheten.

Tre år senare blev han känd för en större allmänhet. Då grundades den radikala tidskriften FBT som hade Andersson som huvudredaktör. I tidskriften och i den s.k. modernistdebatten gick Andersson till storms mot esteticismen, naturfixeringen och inåtvändheten i den samtida finlandssvenska litteraturen.

Han risade dess trånga och osociala människosyn och de självömkande känslor av ensamhet och vanmakt som framträdde i den. Istället betonade han ”författarens och litteraturens möjligheter, och skyldigheter, att gripa in i samhällsdebatten”.

Var med om att grunda November-rörelsen

Det politiska vänsterengagemanget hade väckts i slutet av 50-talet i samband med kliniska studier på Maria sjukhus i Helsingfors. Andersson ville förstå hur samhällsvillkoren kunde vara så olika för olika grupper i samhället.

1967 var han med och grundade November-rörelsen som ville förbättra de utsattas villkor i samhället. Under 1960- och 70-talen arbetade han som läkare på olika mentalsjukhus i Nyland: Ekenäs, Helsingfors, Veikkola och Lovisa.

1978 -1983 fungerade han som ordförande för Författarföreningen och efter tio år som fri författare valdes han 1987 in i riksdagen för Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF) och våren 1990 utsågs han till ordförande för det nygrundade Vänsterförbundet. Åren 1995 - 98 fungerade han som undervisnings- och kulturminister. En uppgift han var sällsynt väl insatt i.

Claes Andersson och Tarja Halonen 1989.
Claes Andersson och Tarja Halonen Claes Andersson och Tarja Halonen 1989. Bild: Lehtikuva Claes Andersson

Jazzpianist på äldre dagar

På äldre dagar har Andersson gjort sig känd som jazzpianist med egen trio. Musiken, och särskilt jazzen, har lämnat spår i hans poesi, både som motiv och i diktens struktur och frasering.

Claes Andersson är en mångsidig författare, men det är i poesin han har lämnat sitt starkaste spår. Han har skrivit 26 diktsamlingar, sju romaner och texter för scen och radio. Han har setts som en av de främsta kärleksdiktarna i det svenska Finland, men samtiden och en ironisk civilisationskritik finns alltid med i hans poesi.

Anderssons språk är klart och sensuellt vilket har gjort honom till en ovanligt folkkär poet. Det är en poesi som gör bruk av psykiaterns erfarenheter, granskar barndomens bilder och åldrandets tillkorta­kommanden, stannar upp vid svek och förlust, men också stunderna av gemenskap och kärlek.

… När vi föds börjar vi vänta på
att få dö
Så många före oss i kön innan vi
får dö
Så många före oss i tur att dö

Vad händer sen?
Det blir att vänta igen
Den som väntar får troligen
inte se

Claes Andersson vid en flygel 1980.
Claes Andersson vid en flygel 1980. Bild: Lehtikuva Claes Andersson

Prisbelönad för sin litterära verksamhet

Andersson har belönats med Statens litteraturpris fyra gånger, med Eino Leino -priset, Tollanderska priset (år 1994) och Svenska Akademiens Finlandspris.

År 2002 belönades han för sin litterära verksamhet med Stig Sjödin-priset i Stockholm. År 2006 tilldelades Andersson Gerard Bonniers lyrikpris för diktsamlingen Tidens framfart och år 2007 Bellmanpriset.

Bellmanpriset delas årligen ut av Svenska Akademien till en utmärkande skald. År 2015 erhöll Andersson Svenska kulturfondens stora kulturpris och 2016 Svenska biblioteksföreningens Aniarapris.

I memoarboken Varje slag mitt hjärta slår. Anteckningar från mitt liv summerar Andersson sitt liv, och med romanerna om Otto; Ottos liv, en samtidsroman och Stilla dagar i Mejlans låter han sitt alter ego Otto kommentera aktuella händelser och vår rädsla för döden. Berättelserna präglas av en underfundig humor, en läkares klarsyn inför den mänskliga existensen och ett överseende med den lilla människans tillkortakommanden.

I Ottos liv tillåter sig huvudpersonen att gestalta sin egen begravning:

”Han kände sig upplivad vid tanken på att skriva det kommande, det oundvikliga, att framkalla och synliggöra sin hädanfärd, Morens sista suck, begravningen och ritualerna och tomrummet som skulle blir kvar en tid efter hans försvinnande.

Hur kunde alltsammans beskrivas. Hur skulle det går till? Vilka skulle hans sista ord bli? Var skulle begravningen ske? Vem skulle komma? Vem utebli? Vad ville han höra för musik? Ville han ha blommor och i så fall hurdana?
Han började skriva. Det kändes underbart.”
(Ottos liv s.235)

Vi minns Claes Andersson - här hittar du intervjuer, program och artiklar

Läs också

Nyligen publicerat - Inrikes