Hoppa till huvudinnehåll

"Efter att jag tacklat honom hårt tittade han bara på mig förvånat" - Claes Andersson var lugn redan som barn på fotbollsplanen, minns vännen Per-Erik Lönnfors

Påverkaren
Claes Andersson 1969 Påverkaren Bild: Fri Film 2009 påverkaren: jag claes andersson

Per-Erik Lönnfors första minne av Claes Andersson: en pojke i 11-års ålder iklädd klanderfritt vita byxor och röd skjorta med en stjärna på – HIFK:s representationsdress – som ensam spelar med en ny, gul fotboll. En absurd och löjlig syn, tyckte jämngamla Per-Erik då.

Lönnfors och Andersson kom från helt olika samhällsklasser, trots att de bodde nära varandra: den ena på Högbergsgatan och den andra Bangatan. Andersson gick på den privata samskolan Broban, alltså Läroverket för gossar och flickor i Helsingfors, och Lönnfors i Revan, alltså pojkskolan Svenska lyceum i Helsingfors.

Boktid
Per-Erik Lönnfors minns Claes Andersson som han känt sedan barndomen. Boktid Bild: YLE 6582 0719 000

Pojken med den gula fotbollen var löjeväckande på mer än ett sätt för den då 13 år gamla Lönnfors.

- Dels att han sprang ensam där och sköt bollen i mål, och dels att han var så uppseendeväckande snobbigt klädd, minns han.

Redan då hade han en liksom terapeutisk inställning till situationen

Fotbollen blev en av många beröringspunkter mellan de två under barn- och ungdomsåren. Lönnfors minns en fotbollsmatch när de båda var tonåringar.

- Under den skolmatchen tacklade jag honom ganska hårt. Hans reaktion var underlig. Han varken skrek åt mig eller var arg, utan tittade bara på mig förvånat. Redan då hade han en liksom terapeutisk inställning till situationen.

Hämnden kom senare: Anderssons klasskamrat sparkade Lönnfors i benet.

Ett uppror mot den egna samhällsklassen

Yrkesmässigt utvecklades de åt olika håll, och Per-Erik Lönnfors jobbade i många år också utomlands. Lönnfors följde med på avstånd, bland annat den så kallade modernistdebatten i Claes Anderssons tidskrift FBT, där Andersson gick hårt åt den samtida modernistiska litteraturen.

- Jag minns FBT – Förbannat Bra Tidning eller Finlands Bästa Tidning, ingen har sagt vad förkortningen betydde – och jag följde med det där. Det var ett häpnadsväckande uppror mot den tidiga lyriska traditionen i Finland och angreppen mot Rabbe Enckell var kanske inte så vackra.

Kanske var det ett fadersuppror, funderar Lönnfors; vänstersinnade Claes uppror mot den högborgerliga fadern som kunde ses spatserande längs Högbergsgatan iklädd paletå med ett plommonstop på huvudet och spatserkäpp i handen.

Han protesterade litterärt mot den tidigare generationen, mot sin egen högborgerliga bakgrund – men utan att vara hätsk

- Jag fäste mig vid att han inte växte in i sin egen högborgerliga klass. Som många andra uppfattade jag det som lite häpnadsväckande att just den här pojken skulle bli såpass socialistiskt inriktad. Han protesterade litterärt mot den tidigare generationen, mot sin egen högborgerliga bakgrund – men utan att vara hätsk. Det var som på fotbollsplanen, han blev inte arg eller klasshatare utan var mera analytisk. Och modig, för han mötte också kritik.

Alltid på de svagas sida

Detta lugn inför meningsmotståndare var karaktäriserande för Claes Andersson. Som politiker var han en medlande kraft, säger Lönnfors – någon som gav honom ett lyft inom politiken. Hans sätt att vara gjorde honom respekterad och omtyckt också av de politiska motståndarna.

- Som barn var han betraktad som en ”redig kunde” och hans politiska karriär var skicklig och modig. Han var med i en regering där han tvingades göra nedskärningar, säkert med sorg i hjärtat. För han ställde sig alltid på de svagares sida.

"Kom ihåg honom som människa"

Claes Andersson har under sitt liv gjort sig känd både som politiker och författare, senare även som musiker. Vännen Per-Erik Lönnfors hoppas att han ska bli ihågkommen som människa.

- För mig har han varit en beundrad förebild, och det är den mänskliga förebilden som jag önskar att skulle bli kvar i människors medvetande.

Romanerna ger oss mycket kunskap om samhället, samhället vi dör i

Lönnfors önskar också att människor skulle läsa hans poesi, det finaste som Claes Andersson enligt Lönnfors skrivit – men också de självbiografiska romanerna.

- De ger oss mycket kunskap om samhället, samhället vi dör i – men under de senaste åren också hans sätt att gå in i ålderdomen. Gerotranscendens kallas det, det vill säga att man försonas med sitt eget liv och med mänskligheten och med sig själv. Där tycker jag att han ger det finaste exemplet.

Läs mera:

Modig, ödmjuk, sällsynt bra humor – så här ihågkoms Claes Andersson

På 1990-talet satt Claes Anderssons med i Paavo Lipponens (SDP) första regering. Den dåvarande statsministern minns Andersson som en modig politiker. Vid Förlaget beskrivs han som en evigt ung författare med glimten i ögat.

Läs också

Nyligen publicerat - Huvudstadsregionen