Hoppa till huvudinnehåll

Filmrecension: Crawl – ovanligt välfungerande vrålande, krålande skräck

Närbild av Haley som klänger sig fast vid en fönsterglugg och skriker.
Vart tog den vägen? Kan du höra mig pappa!? Kaya Scodelario gör en stark insats i snygga nagelbitaren CRAWL. Närbild av Haley som klänger sig fast vid en fönsterglugg och skriker. Bild: Paramount Pictures. Crawl,Kaya Scodelario

Det är inte alltid genrefilmer förmår överraska, men sommarens mest skrämmande simtur får en faktiskt att vilja skippa nästa svalkande dopp…

Redan inledningen är snygg. Med rubriken CRAWL skriven i stora vita bokstäver mot bakgrunden av en simbassängs blåa vatten.

Plötsligt bryts den lugna ytan av fem unga simmarkvinnor som gör upp om en segertid. Bokstäverna upplöses i samma ögonblick som kropparna passerar dem.

Just var de här, nu är de borta – och snabbt gick det. Och precis så kommer det att kännas under återstoden av filmens 87 minuter.

Nyss anade man konturerna av något – nu är detta något någon annanstans.

Antagligen bakom dig.

En kvinna med ett mål

Filmens handling kretsar kring den Floridabaserade simmaren Haley (Kaya Scodelario) som vigt hela sin tillvaro åt att bli bättre i vattnet.

Under uppväxten har pappa Dave (Barry Pepper) alltid funnits där för att sporra, men sedan skilsmässan har inget varit sig likt.

Och just denna dag ringer syrran Beth (Morfydd Clark) för att kolla om Haley hört något av pappa. En orkan är på intågande och barndomens hemstad måste evakueras.

Haley gläntar på balkonsdörren och möts av regnet utanför.
Pappa - var är du? Det drar ihop sig till storm i Haleys liv. Haley gläntar på balkonsdörren och möts av regnet utanför. Bild: Paramount Pictures Corporation. Crawl,Kaya Scodelario

Envisa Haley väljer ändå att trotsa alla förbud och svänger in på den gamla infarten i sista stund. Bara för att inse att huset står tomt.

Men är det inte något som hörs nere i källaren? Och är inte det där blod?

Gastkramande – helt enkelt

Det förföriska med CRAWL är filmskaparnas skickliga sätt att göra det mesta möjliga av sitt material.

De brittiska bröderna Michael och Shawn Rasmussen har skapat ett utgångsläge man köper och karaktärer man gärna tar till sig.

Far (Barry Pepper) och dotter (Kayo Scodelario) utbyter menande blickar stående till midjan i farligt vatten.
Vad gör vi nu? Undrar Dave (Barry Pepper) och Haley. (Kayo Scodelario). Far (Barry Pepper) och dotter (Kayo Scodelario) utbyter menande blickar stående till midjan i farligt vatten. Bild: Paramount Pictures Corporation. Crawl,Kaya Scodelario,Barry Pepper

Huvudrollsinnehavarna Scodelario och Pepper fyller far & dotterrelationen med känsla och klarar actionbiten utan att framstå som overkliga superhjältar.

Och den franskbördige regissören Alexandre Aje tar ut allt av det tämligen avgränsade utrymme handlingen utspelar sig i.

Allt annat än lugna gatan

Huset på gatan som mer eller mindre försvunnit under vattenmassorna blir snart en sagolik labyrint av faror.

En labyrint som luktar fukt och smuts och skräck.

Haley spejar omkring i mörkret med en ficklampa.
Schhh - jag tyckte att jag hörde något. I mörkret skärps alla sinnen. Haley spejar omkring i mörkret med en ficklampa. Bild: Paramount Pictures Corporation. Crawl,Kaya Scodelario

Det här är absolut inget för dig som ogillar trånga utrymmen, mörker, vatten, småkryp eller tja, lite större kryp.

I det här fallet med stora käftar, hungriga ögon och piskande stjärtar.

Men om du tillhör dem som gillar att vistas i en trygg förvissning om att något obehagligt kan inträffa när som helst är detta en perfekt film.

En film som varvar utdragen plåga och pina, med snabbt accelererande actionsekvenser.

Underbart oförutsägbar utgång

Problemet med katastroffilmer är att man ofta brukar kunna räkna ut ungefär vem som överlever och vem som löper störst risk att falla offer för vinden, regnet eller de fallande träden.

Detsamma gäller skräckgenren. Det brukar inte vara omöjligt att ana sig till vem som står näst i tur att bli uppäten, söndersliten eller ihjälslagen.

Den som varit övermodig eller elak ligger ofta risigt till.

Poängen med CRAWL är att det inte finns särskilt många personer att hålla reda på – den här resan kretsar uteslutande kring Haley och hennes far.

Vågar man tro att bägge skall klara sig? Eller måste fadern offra sig för barnet? Eller vill barnet visa vad fadern betytt genom att göra detsamma?

Eller blir båda alligatormat?

Det tänker jag inte berätta. Även om jag nog vågade hålla ögonen öppna. Åtminstone ibland.

Läs också