Hoppa till huvudinnehåll

Filmrecension: Poms - dansa för livet, både rörande och störande om tuffa kvinnor

Planschen till filmen Poms - dansa för livet.
Jippi - såhär roligt är det att bli gammal! Planschen till filmen Poms - dansa för livet. Bild: Cinemanse Poms

Poms är en film som äntligen ger plats för kvinnor över 70. Samtidigt är det en film som gör det plågsamt tydligt hur olika man skildrar manligt och kvinnligt åldrande.

Det börjar med en gårdsloppis i en storstad. Här har singelkvinnan Martha (Diane Keaton) levt fyrtio år i en lägenhet som rymt alla hennes minnen – men nu är det dags att flytta.

Och när den sista vasen väl är såld går flyttlasset till den välansade pensionärsidyllen Sun Springs. Här skall hon ägna resten av livet åt aktiviteter som lämpar sig för kvinnor i hennes ålder.

Dricka får man inte. Eller spela poker. Eller grunda en klubb för den som på äldre dagar vill lära sig dansa som en cheerleader.

Diane Keaton, Celia Weston, Karen Beyer och Sharon Blackwood i filmen Poms 2019.
Välkommen till idyllen. Martha (Diane Keaton) och Springfields välkomstkommitté med den präktiga Vicki (Celia Weston) i spetsen. Diane Keaton, Celia Weston, Karen Beyer och Sharon Blackwood i filmen Poms 2019. Bild: Rex Features / AOP Diane Keaton,Poms,Celia Weston,Karen Beyer,Sharon Blackwood

Men den typen av förbud struntar Martha och hennes nyvunna vänner i. Naturligtvis.

Knagglig start

Det är en underdrift att säga att Poms i regi av Zara Hayes - har en seg etableringsfas. Den är helt enkelt ett fyrverkeri av förutsägbarheter.

Komplett med stolpiga repliker, karikerade rollkaraktärer och ansträngda skämt. Manusförfattaren Shane Atkinson kunde gärna ha gått igenom texten ännu ett varv.

Närmsta grannen Cheryl (Jacki Weaver) vill bara spela kort och ragga män.

Hunsade hemmafrun Alice (Rhea Pearlman) måste be maken om lov för att gå utanför dörren.

Tystlåtna Helen (Phyllis Somerville) tvingas finna sig i att sonen styr och ställer över hennes ekonomi.

Och så har vi hemligheten som Martha går och bär på.

Länge ser helheten ut som ännu en film som klämmer in Keaton i ännu en snygg outfit i ännu ett manus som bygger på att hon är en intellektuell - men hispig – kvinna på brinken till nervsammanbrott.

Diane Keaton i filmen Something's gotta give 2003.
Galen i kärlek, 2003. Diane Keaton i filmen Something's gotta give 2003. Bild: Rex Features / AOP Diane Keaton,Galen i kärlek
Diane Keaton ler lika brett i Book Club som hon gjorde i Annie Hall 1977.
Book Club, 2018. Diane Keaton ler lika brett i Book Club som hon gjorde i Annie Hall 1977. Bild: Paramount Pictures Book Club,Diane Keaton
Diane Keaton i filmen Morning glory 2010.
Morning Glory, 2010. Diane Keaton i filmen Morning glory 2010. Bild: Paramount / Everett Collection / AOP Diane Keaton,Morning Glory

Men just när jag är beredd att koppla bort den sista gnuttan av mitt engagemang händer något.

Ingen guldkantad ålderdom

Det som händer är att det plötsligt dyker upp en sann känsla av åldrande. Ett åldrande som inte är komiskt eller charmigt utan utlämnande och smärtsamt.

Vad gör man när kroppen är skör och drömmarna fått en bitter eftersmak. När man inte har en familj att gå upp i eller ty sig till?

När man är rädd. För ensamheten. För döden.

Jacki Waver som Marthas väninna i Poms.
. En vän i nöden. Cheryl (Jacki Weaver) är den tuffa typen som visar sig ha även mjukare sidor. Jacki Waver som Marthas väninna i Poms. Bild: Cinemanse Poms,Jacki Weaver

Scenerna mellan Diane Keaton och Jacki Weaver får plötsligt en klangbotten som gör att filmen höjer sig till helt nya sfärer.

Så pass högt att man hängivet tar sig an dansscenerna som i sämre händer kunde ha blivit hur krampaktiga som helst.

Men voffor gör di på detta viset

Det mest intressanta med Poms är att den har verklighetsbakgrund. I Arizona har mogna kvinnor allt sedan 1979 haft möjlighet att ansluta sig till The Sun City Poms.

Du behöver inte kunna dansa - det räcker att du har rytmkänsla och en lust att uppträda. Samt att du är äldre än femtiofem.

En titt på klipp och artiklar om deras verksamhet ger onekligen mersmak - men i fiktiv tappning är det något som inte fungerar.

Trots att jag blir glad på ett emotionellt plan är det något i denna bild av kvinnlig frigörelse som skaver.

I en av nyckelscenerna – och nej, det här är ingen spoiler – står hela gänget framför en enorm spegel och uppmanas ta fasta på vad de gillar hos sig själva.

Generad blygsel övergår snart i befriande skratt när det kommer spridda kommentarer om vackra bröst eller handleder. Om leenden eller guldbruna ögon.

Damerna på äldreboendet övar hejarklascksrörelserna under ledning av Diane Keaton.
Och ett och två. Diane Keaton leder et gäng gamla damer mot en ungdomligare ålderdom. Damerna på äldreboendet övar hejarklascksrörelserna under ledning av Diane Keaton. Bild: Cinemanse Poms

Det borde vara ett ögonblick av triumf, men mig fyller den med en känsla av sorg. Är det faktiskt såhär det är - att kvinnor ännu efter 70 måste uppmanas till att tycka om sig själva?

Uppmuntras till att acceptera den kropp som burit dem från vaggan till åldringshemmet.

Männen har annat att göra

En annan fråga som väcks är om samma typ av scen skulle figurera i en dramakomedi om äldre män?

Knappast – det är mera sannolikt att herrarna fyller i en "bucket list" över fallskärmshoppen och Las Vegas-resorna de ännu vill göra.

De tenderar att fokusera på potensen och sin egen aktivitet – inte så mycket på hur de ser ut.

Det är därför Poms trots allt fungerar som ett utropstecken. Mer eller mindre omedvetet blir den en viftande påminnelse om att allt börjar med blicken. Blicken på den egna kroppen, det egna jaget.

Och den verkar vara lika avgörande vare sig man är sju eller sjuttio.

Jack Nicholson och Morgan Freeman i filmen The bucket list 2007.
Jack Nicholson och Morgan Freeman i The Bucket List, 2007. Jack Nicholson och Morgan Freeman i filmen The bucket list 2007. Bild: Rex Features / AOP Jack Nicholson,Morgan Freeman,Nu eller aldrig (film)

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje