Hoppa till huvudinnehåll

"Ibland låg jag bara på golvet och grät"

Det tog henne 20 år att spräcka drömgränsen på 13 sekunder – men nu kan inget stoppa Annimari Korte.

Häcklöparen Annimari Korte är juniorstjärnan som på grund av otaliga skador och sjukdomar gav upp sin dröm och höll på att förlora livsgnistan. Nu är hon tillbaka – med besked. Det nya finländska rekordet på damernas korta häck lyder 12,72.

– Två veckor, tror jag, säger Annimari Korte. Hon håller en kort paus och gräver i minnet.

– Jo, det var i fjol som jag tränade två veckor utan att vara skadad. Det är den längsta tiden jag har varit helt skadefri.

Hur fort tror du att du kan löpa nu?

– Min målsättning har ändrats lite under året. I fjol trodde jag att min gräns går vid 12,80, men nu tror jag att jag kan lyckas komma ner till tider som börjar på 12,7 eller 12,6.

Den här dialogen fördes hemma hos Annimari Korte i Valencia i Spanien bara några veckor före hon löpte nytt finländskt rekord vid GP-tävlingarna i Joensuu. Då var målet att i år löpa under 12,80, eller åtminstone under OS-gränsen.

Boom. Den 24 juli löpte hon 12,72 trots att träningsåret minsann inte har varit perfekt.

I januari råkade hon ut för en svårläkt skada i baklåret, hela säsongen stod på spel. I juni lyckades hon ändå spräcka drömgränsen på 13 sekunder trots svåra smärtor.

Egentligen borde baklåret opereras, men det blir inte aktuellt före OS. Konvalescenstiden är fyra till sex månader och det har 31-åringen inte tid med.

Men det är inte första gången hon tvingas leva och träna med smärta.

Hon varit med om något mycket värre.

Annimari Korte hos fysioterapeuten.
Annimari Korte har besökt fysioterapeuten ett par gånger i veckan hela våren och försommaren för att kunna träna och tävla. Annimari Korte hos fysioterapeuten. Bild: Yle/Anki Karhu Annimari Korte

Sportliv fick ta del av Annimari Kortes idrottarvardag i Valencia, dit hon flyttade för att få hjälp av landets bästa häcktränare Rafael Blanquer. Men den högt uppskattade och också skandalomsusade tränaren ville till en början inte alls ha en ny adept.

Se Sportlivs minidokumentär: Annimari Korte – ingenting är omöjligt i klippet nedan.

"Du insisterade bestämt på att du ville ha en erfaren tränare och du hade konkreta mål. Till slut övertygade du mig, för jag ville egentligen inte."

Rafael Blanquer

Lahtis, den 5 juni 2019 – dagen då tonårsdrömmen går i uppfyllelse

När stoppuret stannade på 12,93 under GP-tävlingarna i Lahtis i juni, trodde Korte inte det var sant. Ett lopp som inte alls kändes speciellt kom plötsligt att bli loppet då hon förverkligade sin tonårsdröm, att någon gång löpa under 13 sekunder.

Samtidigt klarade hon gränsen för VM i Doha.

Se video på loppet:

– Det var helt otroligt, helt overkligt. De två följande veckorna gick jag på sådana övervarv att det inte blev något av vare sig träning eller tävling, säger hon och skrattar.

– Jag förverkligade en dröm som jag haft i 20 år.

Skip Instagram post

Det är livat på Estadi del Turia. Flera träningsgrupper tränar samtidigt, unga och äldre. Toppidrottare och motionärer. Bland annat Qatars landslag brukar träna här.

En lång och gänglig man med stoppur och anteckningsblock i handen följer sina adepter noggrant. Han är Annimaris tränare sedan våren 2018, Rafael Blanquer.

När Annimari ringde honom efter drömloppet i Lahtis, visste han att det gått bra, trots att hon började att berätta om att de löpt i motvind och att hon inte mått så bra.

– Jag kunde gissa resultatet på ditt tonfall, säger Blanquer. Hon fick en bra tid, tänkte jag.

Annimari Korte tackar publiken.
Annimari Korte i Lahtis efter att hon löpt 12.93. Annimari Korte tackar publiken. Bild: /All Over Press Annimari Korte

De kommunicerar ledigt på spanska, Annimari Korte och den 73-årige tidigare OS-idrottaren i längdhopp, Rafael Blanquer. De skrattar mycket.

Visst är han också krävande och säger till på skarpen om hon inte presterar som hon borde. Men samtidigt utstrålar han en faderlig värme och hjärtlighet. Det är helt klart att han gillar sin beslutsamma och ambitiösa adept.

– När han gick med på att träffa mig, sa jag att jag vill delta i EM och löpa under 13 sekunder. Han bara skakade på huvudet, inte en chans, säger Annimari och skrattar åt minnet från ett drygt år tillbaka.

Annimari Korte pratar med tränaren Rafael Blanquer.
Rafael Blanquer finns på plats under träningarna. Hälsan tillåter inte att han åker med på tävling. Annimari Korte pratar med tränaren Rafael Blanquer. Bild: Yle/Anki Karhu Annimari Korte

Blanquer har i praktiken gjort om Annimaris träning helt och hållet. Mindre fokus på styrka och mera fokus på hastighet och spänst är hans recept. Det har passat Annimari perfekt, trots att hon till en början fick många skador, mikroskopiska muskelbristningar.

– Alla rörelser ska vara snabba och det är precis det jag saknat, explosivitet och spänst. Vi jobbar aldrig med stora vikter.

Det var också en av orsakerna till att Blanquer först tackade nej till att ta ännu en adept. Han var tveksam till om hon verkligen kunde anamma ett nytt sätt att träna.

I klubben har vi gett dig smeknamnet "Kadetten", för du har ett ungdomligt sinne― Rafael Blanquer

Annimari var ju ändå en erfaren idrottare, van att träna på ett visst sätt. Och dessutom brukade han aldrig ta emot nya adepter mitt under pågående säsong. Men hennes attityd fick honom på andra tankar.

– I klubben har vi gett dig smeknamnet "Kadetten", för du har ett ungdomligt sinne. Du är alltid lika entusiastisk inför nya saker. Det är ibland svårt när man är över 30.

Sedan dess har han haft huvudansvaret för Annimaris träning. Han reser inte med på tävlingar på grund av sviktande hälsa, men finns aldrig längre än ett telefonsamtal bort.

Enligt Blanquer är Annimari på rätt väg. Hon löper ledigt och avspänt, men fortfarande finns det saker att förbättra.

– Om man tar i för mycket kommer man för långt över häcken och måste bromsa och hoppa över följande, vilket förstör rytmen, förklarar Blanquer.

– Placerar man avstampsbenet rakt under sig, slipper man bromsa och det går fortare. När du får in tekniken är saken klar, säger Blanquer och Annimari nickar nöjt.

Målet för säsongen var att ta sig under 12,80 och nu är det uppnått. Det är svårt att tro att samma person som nyss löpt nytt finländskt rekord för bara fyra år sedan knappt orkade gå upp för trappan och hade inga andra mål i livet än att bli frisk.

"Hösten 2015 mådde jag som sämst. Jag hade haft feber en längre tid och led av ständiga infektioner. Matstrupen var så svullen att jag hade svårt att svälja vatten. Då fanns det nog inget positivt i mitt liv."

Ryggsmärtor, Tietzes syndrom och allvarlig födoämnesallergi, Annimari Korte listar på begäran sina skador och sjukdomar som hon dragits med sedan år 2002. Listan är lång. Det blir ett helt uppslag.

Hon sitter i soffan i sitt hem i Valencia, på promenadavstånd från Estadi del Turia där hon tränar. Återhämtningsbyxorna fylls och töms med luft. Förmiddagens träningspass är över och hon har precis ätit lunch.

Jag vet ingen som haft så mycket svårigheter och lyckats övervinna dem.― Rafael Blanquer

Solen gassar därute, termometern visar på 33 grader Celsius, men Annimari trivs med värmen. Den är mer barmhärtig för hennes sargade kropp än det nordiska trilskande sommarvädret.

Det är bara fyra år sedan hon inte hade några framtidsplaner alls. Fast det känns som om det var en evighet sedan.

2013 hade hon insjuknat i Tietzes syndrom, en infektion i bröstbenet som orsakade svåra smärtor.

– Det sägs att smärtan är identisk med en hjärtinfarkt. Ibland låg jag bara på golvet och grät då jag hade så ont. Inga mediciner hjälpte.

Efter det försämrades hennes allmäntillstånd kraftigt. Ständig feber, svårt att svälja och ingen ork överhuvudtaget.

– Jag orkade inte ens gå upp för trappan och ibland hade jag till och med svårt att svälja vatten på grund av svullnaden i matstrupen.

Korte publicerade nyligen ett bildspel på Instagram från de svåra åren. (Varning för starka bilder)

Skip Instagram post

– Då var min enda önskan att bli frisk. Några andra mål hade jag inte i livet, säger Annimari och ögonen tåras.

Senare visade det sig att Annimaris problem berodde på en allvarlig födoämnesallergi. I praktiken var hon allergisk mot det mesta hon åt. Alla sädesslag, till exempel.

Nu äter hon glutenfritt, men utan havre. Lunchen består oftast av en omelett. Mango, vattenmelon och jordgubbar fungerar som mellanmål, men banan gör henne sjuk.

Annimari Korte äter mango sittandes i soffan.
Träning, mat och återhämtning - så ser Annimari Kortes vardag ut i Valencia. Annimari Korte äter mango sittandes i soffan. Bild: Yle/Anki Karhu Annimari Korte

När orsaken till orkeslösheten och den ständiga infektionen klarnade, gick det en dryg månad innan hon började känna sig bättre.

– Bara vetskapen om vad det berodde på hjälpte mycket och att jag själv kan påverka hur jag mår. Då kunde jag börja blicka framåt igen.

Sagt och gjort. Annimari som hade studerat sportjournalistik vid sidan av sin idrottarkarriär, kände att hon behöver sol och bad och flyttade till Portugal för att jobba och slippa tänka så mycket.

Utan några som helst planer på att ta upp häcklöpningen igen. Visst tränade hon så smått, körde ibland några backpass med chihuahuan Raad och gick på gym ett par gånger i veckan – men det var mest på skoj.

I december 2016 gick flyttlasset till Barcelona och ett par månader senare lockade en kompis henne ut på löpbanan igen. Men inte ens när FC Barcelona ville att hon skulle representera klubben i en tävling, hade hon några tankar på att göra comeback. Det kändes bara häftigt att få representera en så anrik klubb.

– Det var mitt första lopp för säsongen och jag har aldrig löpt ett så bra öppningslopp. Då kände jag hur viljan att tävla vaknade till liv igen.

Men några stora förväntningar hade hon inte. Varje lopp hon lyckades ta sig i mål kändes som en seger. Samtidigt var det roligt att märka att träningen gav resultat.

– Som yngre tränade jag, men lyckades inte bli så bra som jag trodde jag kunde bli. Nu vet jag att det berodde på att jag var sjuk.

Nu när Annimari har övervunnit sin allergi och sina sjukdomar, har utvecklingen varit hisnande. Före den här säsongen var hennes personbästa 13.14.

“Jag hade ingen plan B”

Så småningom skulle hon fatta ett av sitt livs stora beslut: Lämna journalistkarriären och bli idrottare på heltid. Ett steg ut i det okända. En enorm risktagning. Men samtidigt ett sätt att fly en stad där hon inte längre kände sig trygg.

– Flytten till Valencia var allt annat än lätt. Men jag måste bort från Barcelona.

Hon hade blivit rånad tre gånger på en kort tid och panikattackerna som hon lidit av i sin ungdom blev bara värre. Hon var sjukskriven i tre månader, totalt oförmögen att gå på jobb.

Hon ville stanna i Spanien för en flytt utomlands kändes som ett för stort projekt med hundarna Raad och Maya och alla möbler.
I Valencia fanns tränaren Rafael Blanquer, som många rekommenderade. Men jobbsituationen i staden är väldigt dålig, speciellt om man är utlänning.

– Jag riskerade allt, sade upp mig från mitt välbetalda jobb och använde alla mina pengar för att flytta hit, säger hon och skrattar.

– Sedan var det bara för mig att springa så fort att jag kom med i EM. Jag behövde sponsorer för att förverkliga min dröm. Någon plan B fanns aldrig.

Många sa att jag aldrig skulle ta mig till EM och att jag aldrig skulle springa under 13 sekunder

Våren blev jobbig med skador och ovisshet. Kroppen utsattes för en annan typ av belastning än den var van vid. Följden blev att hon drabbades av en massa skador, mikroskopiska muskelbristningar.

– Med tiden, efter ett par månader, började hennes kropp anpassa sig. Och det gav sedan utdelning, förklarar Blanquer.

För Annimari var perioden kämpig. Hon ville tro att hon gjort rätt beslut, trots att det var många som tvivlade på att hon skulle göra de framsteg som behövdes för att uppnå sitt mål.

– Många sa att jag aldrig skulle ta mig till EM och att jag aldrig skulle springa under 13 sekunder, inte bara vem som helst utan också experter.

Man riktigt ser glöden i blicken och hör beslutsamheten i rösten.

– Men det får mig bara att vilja visa att de har fel, säger Annimari och skrattar.

Annimari är väldigt aktiv på sociala medier och hennes historia har inspirerat många att övervinna sina sjukdomar, börja idrotta eller tackla motgångar. Men hon har också fått utstå en hel del kritik.

“Nå men vad gör du riktigt där i Spanien?”

Någon plan B har inte behövts. Framgången har gett sponsorer, som får synlighet bland annat genom de många Instagramuppdateringar hon gör varje dag.

Men framgången har också väckt den finska folksynden avundsjukan.

– Jag tycker det är lite lustigt när folk undrar vad jag egentligen gör här i Spanien och hur det är möjligt att jag springer så fort.

Nå vad gör du då här i Spanien och hur är det möjligt att du springer så fort?

– Jag går ut med hundarna, äter frukost, tränar, går ut med hundarna, tränar, äter, går ut med hundarna ... säger Annimari och skrattar. Jag fokuserar till 100 procent på idrottandet.

Fullt fokus på träning och återhämtning, något annat ryms inte i Annimaris liv just nu. Hon vet att om hon vill uppnå följande stora dröm, OS i Tokyo om ett år, är det här det som krävs.

Dagarna och veckorna avlöser varandra. På måndagar kör hon häckträning: 5 x 11 häckar – det är veckans tuffaste pass.

På tisdag är det gym på förmiddagen och fartträning med korta spurter på eftermiddagen.

På onsdag är det ett lättare pass, med bland annat tresteg 100-meterslöpning.

På torsdag är det häckteknik och i slutet av veckan ännu gym och häckar.

Visst är det ibland både tungt och ensamt. Vardagen löper mellan Estadi del Turia, matbutiken, fysioterapeuten och hemmet. Ibland händer det att hon går ut och äta med sina träningskompisar, men det sker väldigt sällan då också de satsar lika mycket som hon.

Grannskapets hundägare har också blivit bekanta, då många samlas med sina fyrfota vänner i den närbelägna parken.

– Alla i Spanien har ju hund. Och de får gå lösa. Vissa raser ska bära munkorg, berättar hon.

Hundarna är väldigt viktiga för henne. De lugnar henne när hon känner sig orolig och tröstar när hon känner sig ensam eller ledsen.

– Utan dem skulle jag nog bli galen.

"De slickar mina tårar när jag gråter och skäller när de ser mig på TV."

Annimaris hundar Maya och Raad håller henne sällskap i Spanien. Nu under tävlingssäsongen bor de hos föräldrarna i Kyrkslätt.

Och så brottas hon med vardagliga problem som att lägenheten plötsligt var full med kackerlackor, efter att hon vistats några veckor i Finland. Eller att man måste skaffa en fläkt i sovrummet för att kunna sova i värmen.

Tränaren har haft dopade idrottare, men det bekymrar henne inte

En annan orsak till de många frågorna är Rafael Blanquers skamfilade rykte. Två av hans adepter har åkt fast för dopning. Flera gånger.

Det här bekymrar inte Annimari, hon har fått frågan förut. Hon har diskuterat saken med Blanquer flera gånger. Enligt Annimari hade idrottarna handlat på eget bevåg och mot tränarens rekommendationer och använt örter och kosttillskott som de fått ditskickade av familjemedlemmar.

Skandalerna har fått Blanquer att bli väldigt noggrann med vilka vitaminer och kosttillskott hans idrottare använder. När Annimaris läkare rekommenderade vitamininjektioner sade Blanquer bestämt: Nej, kommer inte på fråga.

Blir hon sjuk och behöver ta medicin ska de kollas med läkare som anlitas av det finländska förbundet. Blanquer vill inte ta några risker.

Supertrion som sporrar varandra

Hittills har tre damer klarat VM-gränsen på 12,97, Annimari Korte, Nooralotta Neziri och Reetta Hurske. Allt tyder på att det också blir den här trion som får åka till VM i Doha i september. Korte och Hurske har dessutom klarat OS-gränsen på 12,84.

Se video på rekordloppet:

Konkurrensen i damernas korta häck har aldrig tidigare varit så här hård. Och det är bara bra om man frågar Annimari.

– Man vet alltid att de andra som ställer sig på sträcket bredvid dig också kommer att ge sitt yttersta. Det sporrar alla.

För Annimari är det viktigaste ändå inte att vinna, utan att testa sina gränser. Vetskapen om att sjukdomarna hindrade utvecklingen tidigare har sporrat henne att satsa allt på sin andra idrottarkarriär och se hur långt hon når.

– Visst kunde man tänka att varför måste allt det där drabba mig. Själv ser jag att sjukdomarna och skadorna har gjort att jag nu orkar kämpa vidare.

Härnäst väntar VM i Doha och om ett år är det dags för OS i Tokyo. Längre än så går inte Annimaris planer.

– Jag idrottar så länge det går. Sen kommer säkert någon skada som sätter stopp för det hela, säger Annimari och skrattar.

– Men just nu finns det mycket positivt i mitt liv. Jag tror jag aldrig varit så här lycklig. Det känns bra.