Hoppa till huvudinnehåll

På pilgrimsvandring i Svenskfinland

Peter Lüttge provvandrade S:t Olofs sjöled, Finlands första officiella pilgrimsled

Alla vägar leder till Trondheim. Så var det i alla fall under medeltiden när hela Norden korsades av ett tätt nät av pilgrimsleder som alla hade ett mål: Nidarosdomen i Trondheim. Där fanns kvarlåtenskapen av Nordens första och fram tills idag största och mest kända helgon: S:t Olof.

Till hans grav vallfärdade man för att be om lycka och framgång eller få förlåtelse för sina synder. Men efter protestantismens intåg i Norden försvann pilgrimstraditionen och så småningom också pilgrimslederna.

Numera finns dock ett nymornat intresse för pilgrimsvandringar på våra breddgrader och för ett antal år sedan började man restaurera de gamla lederna. Först i Norge, sedan i Sverige och Danmark och nu, till sist, också i Finland.

Alla pilgrimsvägar som leder till Trondheim är markerade med samma märke: S:t Olofskorset

Finlands första pilgrimsled heter S:t Olofs sjöled. Den startar i Åbo och målet finns, förstås, i Trondheim. Leden öppnades för allmänheten i maj. Den finska delen går genom Åbolands skärgård och över Åland.

Svenska Yles Peter Lüttge provvandrade med många andra den nya pilgrimsleden. Här är hans berättelse. Den finns också som en åttadelad podcast på Arenan.

Dag 1: Från Åbo till Pargas

Jag började min pilgrimsvandring på äkta pilgrimsvis med en övernattning på Finlands enda katolska nunnekloster som finns passligt i just Åbo.

Det kändes helt rätt att sova i ett spartanskt rum hos de mycket vänliga birgittasystrarna på Ursinsgatan bredvid den katolska kyrkan.

Mitt rum påminde verkligen om en klostercell. Välkomstskylten var rummets enda utsmyckning

Efter morgonmålet traskade jag iväg till Åbo domkyrkan. Där skulle pilgrimsfärden börja och där skulle jag möta några av mina medpilgrimer för första gången.

Och, det kanske viktigaste, där skulle jag få mitt pilgrimspass. Pilgrimspasset behövs för att kunna komma i åtnjutande av eventuella pilgrimsförmåner på boenden och matställen.

Och för att kunna bestyrka att man har gått åtminstone 100 kilometer, den minsta sträckan du måste färdas på apostlahästarna för att godkännas som en äkta pilgrim framme i Trondheim.

Stämplar och klistermärken som bevisar att du har gått hela vägen

Jag är extra stolt över mitt pass eftersom det utfärdades av Svenskfinlands egen biskop Björn Vikström.

Biskopen och jag
Biskopen och jag Biskopen och jag Bild: Yle / Peter Lüttge pilgrimsled,pilgrimsfärder,Nidarosvägarna,Olav den helige

Vädret den första dagen är tyvärr inte det bästa. Det regnar. Först lite men efterhand mera och mera. Men vadå? En äkta pilgrim måste stå ut med väder och vind, hetta och regn. Så är det bara.

Vädret påverkar inte heller nämnvärt humöret på den rätt så stora truppen som lämnar Åbo. Vägen ut ur Åbo är överraskande vacker och mycket väl markerad.

Ingen självklarhet som det skulle visa sig längre fram. Men än så länge är det alltså lätt att orientera sig via det kännspaka märket.

Klart som korvspad vart du ska ta vägen, eller?

Vi är ett ganska stort gäng som lämnar Åbo. Kanske ett 40-tal. Somliga går bara med den här dagen, andra följer med en längre sträcka och några få ska gå, som jag, hela pilgrimsleden genom Svenskfinland: från Åbo till Eckerö på Ålands västkust.

Humöret är på topp hos de flesta. Inga blåsor eller skavsår som drar ner på vandringsivern så här i början. Och vägen är som sagt överraskande vacker när den ringlar sig fram genom Åbo och S:t Karins.

Pilgrimsvandrare så in i vassen i S:t Karins

Jag börjar så småningom småprata med några. Bengt från Åland, Bruno från Norrtälje och biskop Björn från Borgå som följer med oss halva dagen med sin farfars (eller var det morfars?) gamla vandringsstav i handen.

Vägen blir alltmer besvärlig. Vi går över vattendränkta spångar genom vassruggar och upp för överraskande höga och branta backar med steniga partier som är hala på grund av regnet.

På den högsta punkten för dagen håller vi matrast och utkik.

Ser du Åbo domkyrka?

Det är som vanligt ganska mäktigt när man ser hur långt man kan komma till fots på en enda dag.

Ganska mätta efter en god fisksoppa och ganska belåtna efter en längre paus fortsätter vi på vår pilgrimsfärd.

Regnet tilltar och vägen planar ut när vi kommer till Pargas. Nu är vi alla ganska så dyblöta. Men ännu väntar en konsert i Pargas kyrka och en pilgrimsmiddag nere vid hamnen.

Hungriga (och dyblöta) pilgrimer köar efter fisksoppan

Först sent på kvällen kommer vi fram till Åbolands nedlagda folkhögskola i Pjukala, vårt första övernattningsmål. Jag får ett enkelrum, klä av mig och hänger de blöta kläderna på tork så gott det går.

Det blev en ganska lång och ansträngande vandringsdag genom vacker terräng. Regnet, vinden och, ja, också kölden såg till att det hela blev jobbigare än jag hade trott.

Jag är trött och går och lägga mig. Tyvärr tittade jag innan det ännu på morgondagens väderleksrapport. Det borde jag inte ha gjort...

Dag 2: Från Pargas till Pensar

På morgonen vaknar jag av regnet som smattrar på den gamla folkhögskolans plåttak. Det var så som väderleksrapporten lovade: det ösregnar.

Och så ska det fortsätta hela dagen. Och inte bara det. Det stormar också och temperaturen håller sig en bra bit under 10-graders-sträcket. Kiva!

Det gäller att skydda sig för regnet så bra det är möjligt

Först går leden längs med slingriga grusvägar och det är helt okej. Men efter en stund kommer vi ut på skärgårdsvägen och måste följa den en bra bit.

Det finns en cykelväg men ibland måste vi gå en bit längs med vägrenen. Det är som vanligt mycket trafik. Många lastbilar och en och annan buss som svischar förbi.

Sikten är dålig och vägen är krokig och det känns inte alls bra att ta sig fram där. Lunchrasten sker vid den välkända kaffestugan i Sattmark.

Tyvärr finns det ingen plats ledig inne i den trånga stugan och vi är tvungna att fika dyblöta ute i kölden och blåsten.

Heimlagad regnskydd för fötterna gjort av plastpåsar
Det är tanken som räknas... Heimlagad regnskydd för fötterna gjort av plastpåsar Bild: Yle / Peter Lüttge pilgrimsled,pilgrimsfärder,Nidarosvägarna,Olav den helige

Jag slår en lång stund följe med Tabita från Åland (det är hennes fötter som finns i plastpåsarna) som går pilgrimsleden tillsammans med sin far Bengt som jag pratade en längre stund med igår.

De två går vägen tillsammans för att lära känna varandra bättre. De är väldigt öppenhjärtiga båda två och berättar för mig om orsakerna för fnurrorna som har funnits på deras trådar.

Så är det ofta på en pilgrimsvandring: vildfrämmande människor biktar sig för varandra. Det är verkligen terapeutiskt.

Efter lunchrasten lämnar vi skärgårdsvägen. Vi tar en (tyvärr öppen) taxibåt över till Björkholm, en ö där det finns ett privatbyggt kapell.

Jag frös som en hund på väg över till Björkholm

Det är öns före detta företagarpar Kurt och Gulli Kronehag som hade idén att bygga ett kapell på en vacker plats högt uppe på en udde.

Det är verkligen vackert och ganska skönt att sitta inne där det är torrt och vindstilla och lyssna på Kurts berättelse om bygget.

Här behövs ingen altartavla

Vi lämnar Björkholm med en förbindelsebåt och far över till Pensar, dagens mål. Där finns ett pensionat. Jag delar för första gången rum med ett par medvandrare.

Vi ska äta en pilgrimsmiddag men innan det är det dags för bastun. Och det är verkligen lisa för en kall och trött själ och kropp.

Hädanefter blir det bastu så gott som varje kväll. Otroligt skönt och säkert ganska unikt på en pilgrimsled. En så kallad usp, en unique selling point. Det borde man jobba vidare med.

Pilgrimer på Pensar

Dag 3: Från Pensar till Nagu

Den här pilgrimsdagen har jag väntat på. Medan de andra går från Pensar till Nagu ska jag paddla sträckan.

Den nya pilgrimsleden heter ju S:t Olofs sjöled därför att den går genom skärgården. Det här betyder att man måste korsa många vattendrag.

Normalt gör man det med hjälp av färjor men man kan också göra det med en kajak eller en segelbåt som ni kommer att se längre fram.

I kajaken finns det mera plats än i ryggsäcken

Det är Jocke från Nagu som har lånat kajaken till mig och det är med honom som jag ska paddla. Som tur är det mycket bättre väder idag. Inget regn och bara en liten bris.

Men det är fortfarande ganska kallt så vi paddlar i vattentäta och varma torrdräkter.

När man paddlar så här års i skärgården är man ganska ensam. Det känns skönt och stillsamt.

Visst ser det skönt ut...

Vi paddlar via ett strandhugg i Kirjais till kyrkbyn i Nagu. Där träffar jag igen på mina medpilgrimer. De ska ännu ut och roa sig. På pilgrimsvis. Som är lika med en pilgrimsmässa och en pilgrimsmiddag.

Jag är för trött efter paddlingen och går och lägger mig tidigt. Efter en skön och värmande bastu som mjukar upp mina styva muskler.

Bastuöl och bastukvist
En lisa för kropp och själ Bastuöl och bastukvist Bild: Yle / Peter Lüttge pilgrimsled,pilgrimsfärder,Nidarosvägarna,Olav den helige

Dag 4 och 5: Från Nagu kyrkby till Korpo

Vi startar vandringen vid den medeltida gråstenskyrkan i Nagu som är faktiskt helgad åt S:t Olof. Man kan säga att kyrkan länkar samman den medeltida och den nutida pilgrimsled genom sitt namn.

I kyrkan intervjuas vi av elever från Nagu och Korpo som en del i ett projektarbete som de måste göra. De är ivriga och nyfikna.

S:t Olof hälsar, känns det som...

Därefter korsar vi den stora ön på fina grusvägar och mindre stigar. Vädret är perfekt för vandringen. Inte för varmt och inte för kallt.

Vi övernattar på Kapténsgården på Nagus västsida efter en kvällsbastu (så klart!) och en pilgrimsmiddag vid ett långbord.

Eftersom vi har lärt känna varandra rätt så bra nu skämtas det friskt om allt mellan himmel och jord. Vi har jätteroligt den kvällen.

Ett sammansvetsat gäng som vandrar tillsammans genom vått och torrt

Nästa morgon har vi inte bråttom. Vi ska gå en kortare sträcka från Nagu till Korpo. Det känns bra efter den rätt så långa dagen igår.

I Korpo bor vi på ett nätt litet pensionat eller härbärge som vi pilgrimer föredrar att kalla anspråkslösa och förmånliga övernattningstillfällen längs med vägen.

I ärlighetens namn måste jag säga att det är ganska glest om dem längs med S:t Olofs sjöled. Det är rätt så intressant vilka priser man begär i skärgården. Ibland kände jag mig ganska skinnad.

Mera än så här på Korpo behövs ej. Ett anspråkslöst härbärge på landsbygden med en vettig prissättning

Dag 6: Från Korpo till Kökar

Idag ska vi lämna den Åboländska skärgården. Men först ska vi vandra från Korpo till Korpoström. Därifrån ska vi ta båten över till åländska Kökar.

Vägen är först ganska tråkig när den följer landsvägen. Som tur är den mycket lite trafikerad. Ungefär halvvägs träffar vi ett par som bor i en gammal skola.

De berättar för oss att det finns en gammal väg genom ödemarken till Korpoström. Faktiskt den gamla skolvägen. De frågar oss om vi är intresserade att gå den.

Pilgrim Jouni på väg ner från hälleberget

Vi säger ja och får följa med dem. Det visar sig att de har varit engagerade i projektet. De berättar för oss att pilgrimsleden kunde har gjorts mycket finare men många markägare gav inte tillstånd.

De borde verkligen tänka om. Det finns väl ingen mera vänlig, hänsynsfull och fredlig vandrare än en pilgrim?

Med en taxibåt tar vi oss sedan över till Kökar, den mytomspunna ön där det fanns ett Franciskuskloster under medeltiden och som därför var en viktig anhalt för pilgrimerna.

Pilgrim Nina på väg till Kökar

När vi kommer fram till Kökar möter oss en överraskande syn: ett tvättäkta härbärge i ett gammalt fähus nära kyrkan.

Här finns allt som en trött pilgrim behöver. Det vill säga inte mycket. Ett tak över huvudet, några rymliga sovalkover och lugn och ro.

Tyvärr är härbärget halvfärdigt eftersom pengarna tog slut mitt i. Nu letar man efter tilläggsfinansiering. Inte så enkelt på en ö som har blott 200 invånare.

Ett tvättäkta härbärge på Kökar. Så ska det vara

Men det går att övernatta där redan nu. Åtminstone om somrarna när det är varmt. Det lovar eldsjälarna bakom projektet. Jag hoppas att det lyckas att få det färdigt.

Dag 7: Från Kökar till Sottunga

Idag blir det igen en mycket annorlunda vandringsdag. Eller vandring och vandring. Vi ska än en gång förflytta oss med hjälp av ett flytetyg.

Den här gången ska det seglas på S:t Olofs sjöled. Med en gammal öppen båt, en så kallad storbåt, som bär det mycket gulliga namnet Tjutt-Tjutt som är åländska och betyder hastigt och lustigt eller något sånt.

Vädret är perfekt för företaget. Det blåser lämpliga vindar från rätt håll. Vi stuvar in oss och bagaget och sedan bär det av. Jag, en tysk landkrabba (Carcinus germanica), försöker hålla mig undan så gott det går..

Riktiga sjöbjörnar till pilgrimer. Åtminstone så länge jag inte finns med på bilden

Och jisses, vad det går undan. Som snabbast är vi uppe i åtta knop. Inte så illa för en flatbottnad segelbåt.

Men det är också ganska ansträngande. Vinden blåser permanent på en. Och så gungar det förstås. Men ingen blir sjösjuk.

Förutom ett litet strandhugg seglar vi på hela sträckan. Det tar flera timmar.

Vem kan segla förutan vind...

Väl framme säger vi adjö till Tjutt-Tjutts skeppare och äter en bit mat vid färjfästet där vi kom iland.

Sedan firar vi en pilgrimsgudstjänst i Sottunga kyrkan som ligger vackert nere vid hamnen och inte uppe i byn.

Den här gången får jag budkavlen med en hälsning från ärkebiskopen i Åbo till biskopen i Trondheim som har följt med oss hela vägen. Jag får äran att bära över den till Fasta Åland imorgon bitti.

Peter Lüttge med budkaveln
En stolt budbärare Peter Lüttge med budkaveln Bild: Yle / Peter Lüttge pilgrimsled,pilgrimsfärder,Nidarosvägarna,Olav den helige

Dag 8: Från Sottunga till Granboda

Tuppen väcker mig tidigt på morgonen och det är bra. Vi ska nämligen hinna till första förbindelsebåten som ska föra oss över till Långnäs på Fasta Åland.

Vem är oss? Ja, det är vi tre som är kvar från starten i Åbo. Får jag presentera? Peter, Bruno och Jouni eller De tre musketörerna!

...And Then There Were Three...

Handen på hjärtat. Skulle du köpa en begagnad bil av någon av de där tre?

I Långnäs väntar en åländsk välkomstkommitté på oss. Det är en grupp ålänningar med pilgrimsprästen Maria i spetsen som brukar pilgrimsvandra tillsammans och som har varit med och ritat upp vägen över fasta Åland.

Tillsammans går vi till Lumparlands kapellkyrka. Det blir uppenbart att gruppen har gått många mil tillsammans och har sina egna riter.

Det blir tysta timmar och bönestunder. Lite främmande för oss tre som kommit hit från Åbo.

I kapellkyrkan finns en störtskön altartavla som heter Kommen till mig och är målad av Victor Westerholm.

Kommen till mig, pilgrimer

På först små och slingriga och senare större och rakare vägar tar vi oss fram till det första målet på fasta Åland, Granboda.

När vi kommer fram dit måste vi konstatera att det inte finns något matställe där. Lite surt, när man har gått hela dagen och är hungrig.

Men vi övertalar ägaren till pensionatet att köra oss till närmaste restaurang. Och hämta oss ett par timmar senare.

Voffo gör di på dette viset? Vår ankomst till Fasta Åland skedde inte helt obemärkt

Dag 9: Från Granboda till Lemböte

Natten in Granboda blev någonting utöver det vanliga. Det kan du höra i poddens avsnitt nummer 7, Kalabaliken på Fasta Åland.

Ganska trött stiger vi därför upp på morgonen. Och vandrar iväg kors och tvärs över Lemland. Vägen är ställvis ganska dåligt utmärkt.

Men prästen Maria har faktiskt några märken med sig som vi kan sätta fast på träd eller stolpar där vi tycker att det skulle behövas ett vägmärke.

Bruno slår huvudet på spiken eller var det tvärtom?

Men leden i sig är det inget fel på. Även om vi går vilse några gånger. Och även om vi måste kämpa oss över och genom ganska många vindfällen som den fruktansvärda januaristormen Alfrida (i Finland hette den Aapeli) har lämnat efter sig.

Naturen är majvackert grön och temperaturen behaglig. Tyvärr börjar ett av mina smalben värka allt mera. Det påminner mig om att jag kanske borde ha tagit en dags paus på vägen.

Nå, det är som det är. Någonting värker alltid på en pilgrimsvandring. Någon gång är det ryggen, någon gång foten och den här gången är det alltså smalbenet. Sak samma.

Det känns lite lustigt att gå över en djävulsåker, som pilgrim

Efter en lång och mycket krokig dag kommer vi fram till Lemböte lägergård där vi får god mat och den sedvanliga bastun. Den här var S:t Olofsledens bästa om ni frågar mig.

Dag 10: Från Lemböte till Jomala

Från Lemböte fortsätter vi vår färd kors och tvärs genom Lemland. Vårt första mål är Lemböte kapellruin.

Den är urgammal och omnämndes redan som Lynæbøte i det så kallade Danska itinariet, en förteckning över skyddade hamnar längs med Kung Valdemars segelled från Bleking till Tallinn.

Också det här kapellet är helgat åt S:t Olof. Idag är ruinen åter takförsedd och kan användas som gudstjänstlokal sommartid. Och det utnyttjar vi förstås.

Det råder en trolsk stämning i det gamla kapellet

Vi fortsätter sedan vår Lemlandrundresa och jag börjar fråga mig om det verkligen var nödvändigt att utnyttja varenda stig som har funnits i den här landsändan.

Som pilgrim vill du ju först och främst komma framåt på ett så enkelt och rakt sätt som möjligt. Här gör man det inte.

Dessutom finns det ett problem med provianteringen. Det finns bara ett ställe att handla på idag. Och den butiken är stängd på söndagarna. Och idag är...

Äntligen bort från Lemland. Paus vid Lemströms kanal

Vi skulle nog ha kunnat handla på vägen om pilgrimsleden skulle ha förlagts till Mariehamn. Men Mariehamn ser vi bara på avstånd. Synd. Där skulle det ha funnits butiker.

Trött, hungrig och törstig fortsätter vi alltså vår väg mot nästa etappmål: Jomala. Där ska vi sova i församlingshemmet. Och där ska vi få smörgåsar och grillkorv. Av prästen!

Dag 11: Från Jomala till Kattnäs

Jomala innebar slutet på de tre musketörerna. Jouni ska lämna Bruno och mig och ta sig till Mariehamn och därifrån vidare med färjan tillbaka till Åbo.

Det känns vemodigt. Han var en bra pilgrimskamrat. Tystlåten, lugn och utrustad med en fin finsk humor. Han ska skriva om S:t Olofs sjöled i en fotobok som ska komma ut kring jul. Det ser jag fram emot.

...And Then There Were two...

Nu finns det bara två kvar sedan starten i Åbo för en och en halv vecka sedan: Bruno och jag. Vi letar efter ett nytt namn för oss och hittar, faktiskt samtidigt, på ett nytt namn: Helan och Halvan. Tala om personkemi.

Men det är inte bara Jouni som lämnar oss i Jomala. Vi bestämmer oss också att lämna det resterande pilgrimssällskapet. Och också pilgrimsleden.

Leden är för krokig och sällskapet för religiöst. Till och med för en tysk katolik. Vi bestämmer oss för att hoppa över en etapp genom att gå två etapper på en och samma dag.

Vad var det vi sa? Helan och Halvan

Det här går utan problem om man väljer en rakare vägsträcka. På så vis får vi också en vilodag på köpet när vi väntar in resten för att sedan gå den sista etappen till Eckerö.

Dag 12: Från Kattnäs till Eckerö

Vilodagen hemma hos en god vän i Kattnäs på västra Åland gjorde gott åt min ganska sargade kropp. Tyvärr kom den en dryg vecka för sent.

Bruno och jag sov tillsammans i en liten bastukammare. Platsen vi behöver för att trivas med varandra blir mindre och mindre.

Vi badade bastu, simmade, lagade mat, åt gott, kelade med en snäll hund och ett nyfött barn och glömde pilgrimsvandringen för ett tag. Tills vi kom till butiken för att handla.

På första sidan i tidningen Nyan. Vi har blivit kändisar på Åland

Vi hade blivit intervjuade några gånger på vår färd genom Åboland och Åland. Nu såg vi för första gången oss själva tittandes fram ur tidningsstället.

"Ja, det är ju ni", sa kassörskan.

Ja, det är vi. De tre musketörerna på S:t Olofs sjöled. Som numera är historia. Nu är det Helan och Halvan som ska gå vidare. Sista dagen på vår pilgrimsvandring hägrar.

Vi går fram till Eckerö kyrka en varm och solig morgon. Det har blivit sommar på vår färd. I Eckerö kyrka träffar vi Ålandsgänget igen. Det blir en pilgrimsmässa, för sista gången.

These boots are made for walking

Prästen Maria lägger min pilgrimsstav på altaret. En fin gest för de som har gått längst. Vi sjunger för sista gången pilgrimspsalmen framom andra: Härlig är jorden.

Jag och de andra sjunger med kraftig stämma och psalmens underbara melodi och text fyller kyrkorummet.

Härlig är jorden, härlig är Guds himmel,
skön är själarnas pilgrimsgång.
Genom de fagra riken på jorden
gå vi till paradis med sång

Efter mässan är det sedan bara åtta kilometer kvar längs med landsvägen till Eckerö och färjfästet. Vägen är tråkig men vad gör det när själen är fylld av glädje?

Vad gör det att vägen är tråkig när omgivningen är så här vacker

I hamnen väntar en mottagningskommitté på oss som består av rederiets representanter, en kontraktsprost, en trubadur och ett vicelantråd.

Det blir musik och tal och lite tilltugg. Sedan återstår bara det tyngsta ännu. Att säga adjö till min medpilgrim och nyfunna vännen Bruno. Han ska gå ombord och åka hem till Norrtälje och jag ska få skjuts med vicelantrådet till Mariehamn och färjan till Åbo.

Hejdå Bruno. Det var en glädje och en ynnest att pilgrimsvandra med dig. Tack för allt stöd och alla samtal. Vi kommer att ses igen. Helt säkert.

Helan utan sin bästa hälft, Halvan