Hoppa till huvudinnehåll

Kommentar: "Måste Christine Lagardes efterträdare verkligen vara europé?"

De tre toppkandidaterna som spås efterträda Christine Lagarde: Jeroen Dijsselbloem, Kristalina Georgieva och Olli Rehn.
Jeroen Dijsselbloem, Kristalina Georgieva och olli Rehn tävlar om IMF:s chefspost. De tre toppkandidaterna som spås efterträda Christine Lagarde: Jeroen Dijsselbloem, Kristalina Georgieva och Olli Rehn. Bild: EPA-EFE/SIMELA PANTZARTZI Lukasz Kalinowski/REX/All Over Press AOP / Jarmo Kuusinen Internationella valutafonden,Olli Rehn,Jeroen Dijsselbloem,Kristalina Georgieva

Enligt en gammal överenskommelse är det de europeiska staterna som får välja IMF:s chef. Men för att internationella institutioner ska vara relevanta bör de reflektera sin samtid, skriver Svenska Yles Johan Ekman.

Ekonomisk tillväxt, minskad fattigdom och höjd sysselsättning. Det är den Internationella valutafondens övergripande målsättning.

Nu ska fonden få en ny chef. Och i veckan utsågs de tre mest troliga kandidaterna: Jeoren Dijsselbloem från Holland, bulgaren Kristalina Georgieva och Finlands Olli Rehn.

Inget av namnen är självskrivet. Djisselbloem och Rehn brände många broar med sin hårda linje mot Sydeuropa efter eurokrisen och Georgieva faller för åldersstrecket. Ska hon väljas, måste fondens statuter ändras.

Men vänta nu - IMF har 186 medlemsstater. Varför måste kandidaten vara europé? Är det verkligen så att andra kompetenta kandidater inte finns?

Svaret är att det finns kandidater, men det politiska rävspelet som nu pågår riskerar tära på trovärdigheten för en av de viktigaste globala institutionerna.

De europeiska staterna har sedan IMF grundades fått välja dess chef. USA stöder den europeiska kandidaten enligt en "gentlemmannaöverenskommelse".

En politisk deal är kanske ett mer passande uttryck, för i utbyte stöder de europeiska staterna i sin tur USA:s rätt att besitta chefsposten för Världsbanken.

En försäkring mot anarki

Utan gemensamma institutioner råder det anarki bland stater. Och en blind tro på att marknadskrafterna regleras av en osynlig hand leder till ojämlikhet och kriser. Det är den starkes rätt som gäller.

Därför har det betydelse vem som leder Internationella valutafonden, IMF.

Det kan låta som en självklarhet. Men när jag nu ser mig omkring märker jag att världens mäktigaste stater leds av män som inte verkar tycka att det är genom folkrätt och internationellt samarbete som problemen i världen ska lösas.

Faktumet är att problemen är många. Samtidigt som tillväxten förväntas öka något i USA, innebär de amerikanska importtullarna på kinesiska varor att tillväxten i Kina avtar. Sanktionerna mot Iran höjer oljepriserna och frågetecknen kring brexit är också ett stort orosmoment för världsekonomin.

Gemensamma spelregler

När andra världskriget pågick föddes en revolutionär tanke bland ledande allierade intellektuella och politiker: för att undvika en liknande kollaps av ekonomin som banade väg för Hitler, skulle gemensamma spelregler skapas för det internationella samfundet.

De här reglerna backades upp av internationella institutioner. En av dem var internationella valutafonden IMF som har som uppgift att garantera stabilitet av det internationella monetära systemet.

Praxisen måste ändra

Går förfarandet att berättigas?

Internationell politik, liksom all politik, handlar långt om makt och realpolitiken verkar också nu diktera valet. Till en viss grad är det berättigat. För att IMF ska kunna fungera, måste dess policy återspeglas i medlemsstaternas politiska vilja.

Men det är två olika saker att åtnjuta förtroende hos de europeiska ledarna och att anses vara "tillräckligt europeisk" för posten. I dagsläge är den ekonomiska balansen också annan än vad den var ännu på 1980-talet. Numera är det utvecklingsländerna som står för huvuddelen av den globala produktionen.

Om de europeiska länderna istället för att föra fram den bästa möjliga kandidaten nöjer sig med en kompromisskandidat med rätt pass, gör de en björntjänst till den multilateralism de själva ofta säger sig förespråka.

För att de internationella institutionerna ska fortsätta vara trovärdiga - och det hoppas jag de kommer att fortsätta vara - måste de leva med sin tid. Annars finns det en risk för att anarki och den starkes rätt blir ledande mellanstatliga principer.

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes