Hoppa till huvudinnehåll

”Villa Ljungars har kommit att bli den beständiga punkten i mitt liv”

I glasverandan på Runsalavillan från 1901 njuter Berndt Arell av sommaren

Sommarlivet på Villa Ljungars är på många sätt annorlunda idag än när villan byggdes. Men arvet från tidigare ägare i form av möbler och föremål finns kvar liksom berättelserna.

– Villa Ljungars är byggd 1901 i en stilblandning där jugend och nyrenässans möts, lite gammaldags och lite nytt, säger ägaren Berndt Arell.

Villan ligger på ön Stora Bocken mittemot Runsala i Åbo. Ön hörde i tiderna till Runsala kungsgård.

Villa Ljungars har varit i Berndt Arells ägo i drygt trettio år. Den byggdes av hans mormors moster med familj. Mellan ön Stora Bocken och Runsala stryker sig Sverigesbåtarna försiktigt på sin väg mellan Åbo och Stockholm.

Villan är cirka 350 kvadratmeter stor och ritades som ett ungdomsarbete av Åboarkitekten Fritjof Strandell. Strandell kom senare att rita de största och finaste jugendhusen i Åbo.

Berndt Arell vid några syrenbuskar framför det gula trähuset.
Berndt Arell framför Villa Ljungars. Här är villornas fasader vända mot farleden för att ge ett trevligt intryck vid inseglingen till Åbo. Berndt Arell vid några syrenbuskar framför det gula trähuset. Bild: Jasmine Nedergård/Yle Runsala,fasad,trähus,berndt arell

1800-talet var spetsvillornas glanstid

Villa Ljungars tillkom i slutet av spetsvillornas era. Begreppet spetsvilla är en finlandism som kommer från finskans "pitsihuvila”. På svenska talar man om snickarglädje eller grosshandlarvilllor.

På Villa Ljungars saknas dock snickarglädjen, lövsågerierna, eftersom villan är byggd i brytningsskedet när arkitekturen börjat utvecklas mot jugendstilen.

De äldsta villorna på Runsala i Åbo är byggda på 1840-talet, just efter Åbo brand och flytten av huvudstaden till Helsingfors.

De yngsta villorna är byggda en bit in på 1900-talet. Men efter det nådde den här eran sitt slut. En annan livsstil tog vid.

– På 1800-talet fanns den en stark nybyggaranda och man förhandlade med senaten och kejsaren om att stadens skulle få marken på Runsala. Villorna i Stockholms skärgård utgjorde förebild.

Villorna byggdes med fasaderna mot farleden så att det skulle det skulle se fint ut när man seglade in mot Åbo.

Motsvarande villakultur har funnits i anknytning till andra lite större städer, där det funnits en befolkning som haft ekonomiska möjligheter att hålla sig med villa.

Men Runsala i Åbo är unikt eftersom här finns den största koncentrationen av spetsvillor.

Båten behövs för att ta sig ut till Stora Bocken och Villa Ljungars.

Stadslivet flyttade ut på landet

Att det blev Berndt Arell som skulle komma att ta över Villa Ljungars klarnade under en kryssning med föregående ägare.

Ägaren, en äldre släkting, orkade inte längre fara ut till villan och när färjan passerade Stora Bocken sa ägaren att tänk om du Berndt skulle ta över.

Berndt som just då studerade och jobbade i Åbo accepterade erbjudandet.

– Jag har inte längre kvar mitt barndomshem och dessutom har jag flyttat många gånger. Villa Ljungars har kommit att bli den beständiga punkten i min liv.

Villalivet som växte fram under 1800-talet var en kultur där stadslivet i praktiken flyttade ut på landet. Villaägarna hade anställda som tog hand om hushållet, huset, trädgården och båtarna.

Antalet anställda bidrog också till att villorna är stora, eftersom personalen utöver egna rum hade egen trappa och ingång.

– Ägarna gjorde inget avkall på sin livsstil. Min mormors mosters familj, som byggde Villa Ljungars, hade en musikalisk dotter och då man flyttade hit tog man till och med pianot med på båten från staden.

Ett rum med två soffor och ett bord. Många färger och mönster.
Mattan på bordet - precis som under barocken på 1600-talet. Ett rum med två soffor och ett bord. Många färger och mönster. Bild: Jasmine Nedergård/Yle Runsala,inredning (verksamhet),berndt arell

Hur förvalta arv efter fyra generationer?

När man kommer in i Villa Ljungars stiger man direkt in i stora matsalen. Följande rum är vardagsrummet - eller förmaket - och efter det kommer man till en glasveranda. I nedre våningen finns också lilla matsalen och köket.

Jag känner respekt eftersom jag kände de tidigare ägarna. Min mamma och min mormor tillbringade också mycket tid här.― Villaägare Berndt Arell
Ett klarblått köksskåp fullt med keramik.
Keramiken hör till det som Berndt Arell fört med sig till Villa Ljungars. Ett klarblått köksskåp fullt med keramik. Bild: Jasmine Nedergård/Yle Runsala,inredning (verksamhet),kök,Köksskåp,berndt arell

Genast man kommer in reagerar man på den hemtrevliga doften. Berndt Arell funderar att doften kommer ifrån alla gamla möbler, som är stoppade med sjögräs och hästtagel.

I villan samsas soffor, målningar och prylar från fyra generationer. Hur förvaltar man ett sådant arv?

– Jag känner respekt eftersom jag kände de tidigare ägarna och var här som barn. Också min mamma och min mormor har tillbringat mycket tid här. Jag har hört många berättelser och känner att villan är en del av en levande tradition.

Själv har Berndt Arell försökt behålla stämningen i villan, men likt hans föregångare har han påverkat och förändrat en del av inredningen.

– När det gäller inredningen så har jag inspirerats av fjorton- femton- och sextonhundratalsmåleriet. Därför ligger det också en tjock matta på bordet.

På den tiden var mattor så dyrbara att man hade dem på borden. Barockmöblemanget i salen är också från 1600-talet, så han tyckte att det passade bra.

Berndt Arell försöker hålla styr på sitt eget samlarintresse. Hans inredningsprincip numera är att tre saker ska ut innan en får komma in.

– Och min man är minimalist, men han har börjat anpassa sig efter fem somrar här.

En grupp gamla dockor som föreställer olika karaktärer ur berättelserna om Mumintrollen står på ett spegelbord.
Mumintroll på paradplats. En grupp gamla dockor som föreställer olika karaktärer ur berättelserna om Mumintrollen står på ett spegelbord. Bild: Jasmine Nedergård/Yle Runsala,inredning (verksamhet),mumintroll,dockor,berndt arell

Ett visst mått av nymodigheter

När Berndt Arell tog över Villa Ljungars år 1988 fanns här varken el eller rinnande vatten.

– Vi använde oljelampor och gaslampor och hämtade vatten i kanistrar. Jag var ung då, 28 år, men jag har blivit bekvämare med åren. Vi har haft vatten indraget i cirka tjugo år och el i tio år.

Det är mycket som förändrats under det dryga århundrade som gått sedan Villa Ljungars byggdes.

– Min mormor som gästade sin moster och hennes familj här på 1920-talet berättade att man inte fick sitta i solen. Man hade parasoll om man rörde sig utomhus, eller satt under taket på verandan. Endast personer som var tvungna att arbeta utomhus var solbrända.

"Här fanns ett badhus med öppning i golvet, så man badade i havet men inomhus. Man var inte ute efter att leva friluftsliv".

Sommarkläderna var på den tiden vita, men man skulle vara propert klädd. Även ganska unga pojkar var klädda i skjorta, kavaj och slips eller fluga. När man badade så badade man också på sätt och vis inomhus.

– Här fanns, i enlighet med tidens mode, ett badhus med en öppning i golvet, så man badade i havet men inomhus. Man var inte ute efter att leva friluftsliv, konstaterar Berndt Arell.

Livet på Villa Ljungars må ha förändrats på många sätt. Och dagens badhus är nybyggt i gammal stil. Men villan i sig är sig lik och inventarierna har en trygg plats.

– De saker som finns här har kommit hit när de var nya och moderna i början av 1900-talet. De finns fortfarande kvar här och ska fortsätta att finnas kvar.

Också nästa generation är intresserad av att förvalta Villa Ljungars.

– Mina vuxna barn vill gärna vara här och jag tror inte att de skulle gå med på att sälja villan. Men om något sådant skulle hända så hoppas jag att möblerna och föremålen ändå får vara kvar.

Det gula trähuset på Runsala har brunmålade knutar och detaljer.
Villa Ljungars har fått behålla sin ursprungliga färgsättning. Nuförtiden håller ägaren själv i penseln - annat var det för hundra år sedan. Det gula trähuset på Runsala har brunmålade knutar och detaljer. Bild: Jasmine Nedergård/Yle Runsala,fasad,trähus,berndt arell