Hoppa till huvudinnehåll

Annika Norlin: Jag vill vara en artist som åldras med lyssnarna

Vit kvinna med ljust hår står på en gångväg med gröna träd runt.
Annika Norlin skriver varje dag, även om det ibland bara blir fem minuter. Vit kvinna med ljust hår står på en gångväg med gröna träd runt. Bild: Elin Willows Annika Norlin

Annika Norlin bestämde sig för att inte höra till den månghövdade skara kvinnor som slutar med musiken när de blir 40 år. Hon ville inte heller låtsas vara ung. Resultatet blev hennes personligaste skiva hittills.

Länge var musiken bara en hobby för Annika Norlin. Det hade kunnat fortsätta vara så om det inte suttit en person bland gästerna som hade ett skivbolag, den gången hon framförde en låt på en kompis fest.

Då var hon 25 år och det var första gången hon spelade sin musik för andra, den musik hon skrivit sedan barnsben.

Än i dag, många år och flera skivor, varav sju fullängdare, senare, ser hon sig fortfarande främst som skribent och låtskrivare. Inte som musiker.

– Det handlar nog om att jag är skolad i skrivande. Jag har gått journalistskola och har skrivit hela mitt liv.

Hon spelar ändå flera instrument, främst gitarr, och använder sig ofta av instrument när hon skriver låtar, men hon kan inte läsa noter. Hon säger att hon inte är en “musiker-musiker”

– När man står med instrumenten och väntar på att någon ska komma så börjar folk jamma eller waila loss, det gör inte jag.

Kom med något nytt

Annika Norlin släppte sin debutskiva under artistnamnet Hello Saferide år 2005. Det blev resultatet efter att hon efter festen tackat ja till att vara med på en samlingsskiva och hennes låt på skivan spelats frekvent i radio.

– Det gick ganska bra från början, säger Norlin.

– Ofta inom konstnärliga grejer tror man att om man är ny så ska folk tycka att man är dålig, men ofta när man är ny kommer man med ett nytt perspektiv och det funkar ofta. Det var kanske det som funkade för mig, att det inte lät som allt annat.

Vit kvinna med ljust hår blinkar med ena ögat.
Vit kvinna med ljust hår blinkar med ena ögat. Bild: Elin Willows Annika Norlin

Hon beskriver Hello Saferides sound som naivt, från en början; handklapp, sång och en enkel gitarr.

– Jag tyckte det blev fint på skiva, men sen märkte jag när jag åkte ut och spelade och fick recensioner, att det upplevdes som så himla gulligt. Det tyckte inte jag, det kändes mest som att det var för att jag var tjej och hade klänning som folk tyckte så.

Därför blev den första skivan på svenska, under namnet Säkert! 2007, istället väldigt arg.

Svenska språket tar mycket mer plats än det engelska.

Svenskan inte självklar

Redan från början skrev Norlin låttexter på två språk. Och så länge hon inte var artist fanns det ingenting att ta ställning till angående det. Men när hon började sjunga blev det ändå på engelska.

– Jag tyckte aldrig att jag fick till det på svenska när jag sjöng.

Norlin tycker att de flesta som sjunger har olika röster när de sjunger på svenska och engelska. Så också hon, men den svenska rösten var hon inte nöjd med.

– På svenska hade jag ingen röst, jag tyckte att jag försökte låta som andra sångerskor, som jag kanske inte ens tyckte om.

Sedan bestämde hon sig tillslut för att sjunga som hon pratar, och så hittade hon den svenska rösten.

– När jag släppte första Säkert!-skivan 2007 fanns det inte så mycket popmusik på svenska, det var Kent och Håkan Hellström.

Nu har popmusikscenen förändrats, men Norlin tycker fortfarande att det är stor skillnad att sjunga på engelska respektive svenska.

– Svenska språket tar mycket mer plats än det engelska, det tycker jag även om man spelar för en engelskspråkig publik.

Engelskan sugs upp av musiken, svenskan ligger utanpå, så man får anstränga sig ganska mycket om man vill att texten ska uppfattas som en del av musiken.

Vit kvinna med ljust hår och solglasögen gör en något skeptisk min med munnen.
Vit kvinna med ljust hår och solglasögen gör en något skeptisk min med munnen. Bild: Elin Willows Annika Norlin

Låttexter som noveller

Under uppväxten i Östersund lyssnade Annika Norlin på New Kids on the Block. Hon var ett stort fan men började sedan lyssna på 60-talsmusik, och sådant som hade 60-talssound.

– Lemonheads, Blind Melon, också Oasis, som jag i dag tycker är rötna.

Men det var inte bara soundet som lockade i musiken.

– Jag har sedan jag var tonåring varit väldigt intresserad av låttexter, jag stod i skivaffären och läste låttexter från konvoluten och köpte skivorna som hade bra texter, utan att ha lyssnat.

Och så skrev hon själv. Hela tiden, precis som i dag. Ibland tonsatte hon det hon skrev, ibland inte. Men nästan alltid har det blivit kortare texter.

– Jag kämpade i 28 år med att sjunga på svenska, och nu har jag kämpat i över 40 år med att skriva långt.

Annika Norlins låttexter är som små noveller, något som uppmärksammats i skivtiteln More modern short stories from Hello Saferide, som kom 2008. I våras vann hon Sveriges Radios novellpris för novellen Mattan.

Men hon gillar att tonsätta sina historier, hon tycker att det tillför något.

– Jag saknar när jag skriver noveller att kunna ladda dem med känslor, som musiken kan göra.

Klimatångest

De sista åren har en del av skrivandet handlat om klimatet och den pågående klimatförändringen. Norlin säger att det grundar sig i något slags panik.

– En dag för två, tre år sedan tittade jag omkring mig och tänkte det här är det viktigaste vi har.

Det resulterade i Säkert!-EP:en Arktiska oceanen, som kom 2018. När hon skrev den utgick hon enbart från sina känslor.

– Här hade jag bara ångestkänslan när jag skrev, ingen information.

Omslaget till EP:n Arktiska oceanen med Annika Norlin där sångerskan står mitt bland vilda djur i en värld som brinner.
EP:n Artktiska oceanen. Omslaget till EP:n Arktiska oceanen med Annika Norlin där sångerskan står mitt bland vilda djur i en värld som brinner. Bild: Razzia Records Annika Norlin

I höst finns en av hennes noveller med i en antologi för unga om just klimatet, Vad håller ni på med? En antologi om klimatet.

– Novellen handlar om hur livet skulle kunna se ut, för kanske en femtonåring när temperaturen har höjts ett antal grader.

För att skriva novellen gjorde Norlin mycket research, något som har hjälpt mot hennes ångest, det har varit skönt att få reda på mer, tycker hon.

– Jag är inte så rädd för att allt skulle försvinna, det kanske skulle vara fine, jag är rädd för perioden innan, när folk måste fly, när arter dör ut och folk börjar kriga.

Det som inte hörs

Överlag vill Annika Norlin i sin musik lyfta ämnen som inte får så mycket utrymme annars.

– Jag är en sådan person som hejar på laget som ligger under.
Hon tycker att det oftast är tre olika historier som hörs i musiken i dag.

– “Jag är kär i dig, du är inte kär i mig”, “du är kär i mig, jag är inte kär i dig” och så det som har hörts mycket på senaste tiden: “jag behöver inte dig, jag sticker iväg”, ofta med en feministisk touch, vilket jag tycker är konstigt.

Det handlar inte om feminism, det är individualism.

Hon säger att hon själv också har sjungit flera låtar med dessa ämnen, men att det behövs annat också. Och så sticker hennes musik också ut på andra sätt.

– Om man jämför med mycket musik som släpps i Sverige i dag har jag en väldigt norrländsk dialekt, och jag gillar att använda norrländska ord.

Det är en avvägning man får göra, menar Norlin, att alla inte kommer att förstå allt.

– Jag struntar i dem som inte kommer att fatta, det får vara för de som fattar.

Omslaget still Säkert!-skivan Däggdjur med flera små passfoton av de medverkande.
På omslaget till Däggdjur finns bilder av de medverkande. Omslaget still Säkert!-skivan Däggdjur med flera små passfoton av de medverkande. Bild: Razzia Records Annika Norlin

Arbetar tillsammans

Något Annika Norlin har gillat, sedan hon började med musik på ett professionellt sätt, är att det handlar mycket om att samarbeta.
Hon har jobbat med olika musiker med Hello Saferide och Säkert! Och gillar tanken att man behöver varandra.

– Jag är bra på att hitta rätt personer att jobba med. Jag har två kriterier, jag måste gilla deras spelstil och de måste vara bra personer.

I arbetet med den senaste fullängdaren, Säkert!-skivan Däggdjur, kände Norlin att hon ville ha fler röster än sin egen att jobba med.

– Jag kan bli väldigt less på min egen röst, jag tycker om den, men ser mig själv mer som en historieberättare än en sångerska, men jag kan bara låta som mig själv, jag skulle vilja vara en gitarr med gitarrpedaler,

När hon skulle hitta fler röster till Däggdjur hade hon först tänkt att ta folk från helt olika genrer, men det slutade med att alla som sjunger kommer från Norrland.

– Alla har inte samma karaktär i rösten, men samma karaktär i vad man vill åt.

Vara sin egen ålder

Däggdjur blev också hennes mest personliga skiva, trots att hon bjudit in andra människor till att vara med och sjunga.

Hon finns själv med på varje låt, och för att komma åt det hon ville med skivan, skrev hon mer personliga texter än hon tidigare gjort.

– Jag tycker nästan mest om de låtar där det finns massa olika röster, för då handlar det om människor överlag, inte bara mig fast det är personligt.

Vit kvinna med ljust hår sitter på en bänk framför två silverfärgade bilar.
Vit kvinna med ljust hår sitter på en bänk framför två silverfärgade bilar. Bild: Elin Willows Annika Norlin

En annan anledning till att skivan blev så personlig står att hitta i ett beslut Norlin tog som artist.

– Det är väldigt många kvinnor som slutar att göra musik när de är 40, man ska vara ung, det gör att det inte finns mycket musik som är gjord av kvinnor över 40.

När hon själv blev 40 fick hon alltså fråga sig själv om sin fortsatta väg. Hon visste att hon inte ville sluta med musiken, men hur skulle hon tackla den åldersfixerade musikbranschen?

– Skulle jag låtsas i mina låtar att jag var 28, se ut så på bilderna, eller skulle jag sjunga om den ålder jag är i?

Beslutet blev sedan enkelt. Hon måste sjunga om det som angår henne.

– Det kommer att finnas folk som tycker att det är tråkigt, men jag vill vara en artist som åldras med lyssnarna. Även om vissa lyssnare kommer försvinna kommer också andra komma till.

Föräldraförändring

Att få barn var något som förändrade Annika Norlin på flera sätt. Den största förändringen var att det inte går att vara cool längre, tycker Norlin.

– Helt plötsligt sitter man där med en blomkruka på huvudet för att få sitt barn att skratta.

Men att bli förälder förändrade också Norlins förhållande till musiken. Låten Dian Fossey från Däggdjur handlar om det.

Gick på Grammisgalan
Satt med det nya gardet kände mig som Dian Fossey
Hjärtan bankar högre än trummorna
Fulla tjejer fick pris för tio år sen var det fulla killar
Ibland händer det nåt ändå
― Ur Dian Fossey

– Det blev supertydligt när jag åkte på Grammisgalan. De människor som jag själv tillhört tidigare, som positionerade sig. Jag var inte längre en av dem.

När du kom slutar musik vara rangordning sjunga tillsammans med dig
Din lilla röst ropar duvar duvar det är allt och jag sångspelar till
Och jag förstår musik igen
Jag bryr mig inte om nåt
Bryr mig inte om nåt annat än dig
― Ur Dian Fossey

Kusinen från landet

Sedan ungefär tio år bor Annika Norlin i Umeå. Hon missade den stora hardcorevågen då Umeå var Sveriges punkhuvudstad, den som många refererar till än i dag.

– Folk säger att det är bra nu, men att det inte är något emot hur det var då.

Men Norlin gillar Umeå som musikstad. Att staden är relativt liten jämfört med Stockholm som hon tidigare bodde i, har gett en hel del nya samarbeten.

– I Stockholm musicerar man med folk i samma genre, men här har man inget val.

Men hon känner sig ofta som kusinen från landet, både på gott och ont.

– De val som jag gör kan folk i Stockholm tro att det handlar om att jag inte har koll, men det är bara andra val, säger Norlin.

– Jag upplevde det som väldigt jobbigt att bo i Stockholm och hålla på med musik då, det var ett vägande och mätande, på ett sätt som jag inte upplever i Umeå.

Om någon skulle säga till mig att du får aldrig mer spela live så skulle jag vara okej med det. Men om någon skulle säga att du får aldrig mer skriva, då skulle jag dö.

Skriva är livet

När vi ses har Annika Norlin ganska nyss uppträtt i Umeå, för första gången på länge. Hon gillar att spela live.

– Det är det roligaste jag vet, det händer så mycket med låtarna, man fattar vad folk gillar, och hur, man kan se vad som händer med folk när man spelar.

Men samtidigt är det inte det centrala i hennes liv som artist, det är skrivandet som är, och alltid har varit, viktigast.

– Folk bearbetar sina tankar på olika sätt, en kompis som bearbetar tankar genom att prata, säger Norlin.

– Hon kan prata på en timme, nu har jag fattat att hon formar sina tankar så. När jag pratar nu är det för att jag redan har formulerat mina tankar genom att skriva dem.

Vit kvinna med ljust hår går med ryggen mot kameran på en gångväg med gröna träd runt.
Vit kvinna med ljust hår går med ryggen mot kameran på en gångväg med gröna träd runt. Bild: Elin Willows Annika Norlin

Hon skriver mellan fem minuter och två timmar varje dag, vad det finns tid för, helt enkelt. Mycket av hennes arbetstid äts upp av logistik och mejlande, berättar hon.

Men skriva måste hon fortsätta med. Oavsett.

– Om någon skulle säga till mig att du får aldrig mer spela live så skulle jag vara okej med det. Men om någon skulle säga att du får aldrig mer skriva, då skulle jag dö.

Musiken i programmet

Vi kommer att dö samtidigt - Säkert!
Isarna - Säkert!
I was Jesus - Hello Saferide
Grottorna - Säkert!
Anna - Hello Saferide
Arktiska oceanen - Säkert!
Slin - Otto A Totland
Inte jag heller - Säkert!
Arjeplog - Hello Saferide

Hör Annika Norlin i Fokus på i Yle Vega onsdag 7.8 kl 20.03.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje