Hoppa till huvudinnehåll

Korsholmaren Natalia Storm var ingenjör i Tjernobyl - "Vi lovade att tiga om alla detaljer kring olyckan i 20 års tid"

Natalia Storm arbetade som ingenjör vid Tjernobyls kärnkraftverk 1981-86.
Natalia Storm arbetade som ingenjör vid Tjernobyls kärnkraftverk 1981–1986. Natalia Storm arbetade som ingenjör vid Tjernobyls kärnkraftverk 1981-86. Bild: Yle / Ann-Charlotte Åkerholm olycka

Natalia Storm i Korsholm arbetade åren 1981–1986 som ingenjör vid kärnkraftverket i Tjernobyl. Hon bodde med sin man och treåriga dotter i staden Prypjat, bara tre kilometer från kraftverket.

För Svenska Yle berättar Storm om de ödesdigra vårdagar som gjorde att hon förlorade sitt hem - och som i år fått ny aktualitet genom tv-serien Chernobyl.

Hör hela intervjun med Natalia Storm:

Natalia Storm, hur var Prypjat som stad? Vad minns du främst?

- Det var en mysig stad. Jag minns rosenbuskarna som doftade, det var jättefint. Och att det mittemot vårt hus fanns en nöjespark med ett stort pariserhjul. Den skulle invigas den 1 maj.

Hur såg vardagslivet ut i Prypjat, vad gjorde man om kvällarna?

- Vad gör man om kvällarna när man har små barn? (Skrattar) Man sköter hemmet, för man arbetar från morgon till kväll. Vi hade tre skift. Efter ett nattskift kunde man som mest vara ledig i tre dagar, och då kunde man åka någonstans eller träffa vänner. Gå i bastu... Ett vanligt liv, inte tänkte man något annat.

Men det här livet kom att ändras natten till den 26 april 1986. Folk såg att något hänt, men ingen visste vad. När gick det upp för dig att en större olycka skett?

- Samma morgon när jag var ute med dottern. Det fanns massor av soldater med skyddsmasker som spolade gatorna. Jag trodde först att de förberedde staden inför förstamajfirandet. Sedan såg jag att vissa soldater hade skyddskläder. Då började det snurra i huvudet.

- Vi gick till butiken och handlade lite mat, och kom så tillbaka hem. Och då kom min man, och sa till mig att jag skulle stänga alla fönster och dörrar och hålla mig inomhus. Det hade varit en brand i kraftverket, sa han. Inte en "olycka" utan en brand.

- På kvällen fick vi veta att det var en större olycka, men ingen kunde tro att reaktorn hade kraschat.

Samtalet till mamma bröts

Men snart var det dags för invånarna i Prypjat att evakueras. Det kom ett meddelande om saken. Minns du det, Natalia?

- Ja, vi hade små radioapparater som vi aldrig använde hemma, men som var avsedda för statliga nyheter. Våra vänner kom och sa att vi skulle slå på radion, där skulle vi få veta vad vi borde göra.

- Följande morgon, eller egentligen redan under natten till söndagen den 27 april, fick vi jodtabletter.

I meddelandet hette det att stadens råd bestämt att alla invånare i Prypjat skulle lämna staden senast klockan 14 på söndagen. Som skäl angavs "en incident på kärnkraftverket".

Evakueringen skulle vara några dagar. Alla skulle ta med sina identitetshandlingar och lite mat. Husdjuren skulle lämnas kvar.

Omvärlden fick ännu inga underrättelser om olyckan från Sovjet. Saken blev känd efter att Sverige den 28 april slagit larm - vid Forsmarks kärnkraftverk norr om Stockholm hade höga halter av strålning uppmätts.

När du hörde om evakueringen, Natalia - tänkte du att den bara skulle vara tillfällig?

- Det var vad vi trodde. Vi skulle vara borta i tre dagar, sades det - det var den enda information vi fick. Vi satt och väntade - vi väntade så länge att bara väntan kändes som tre dygn. Vi kunde inte gå någonstans, vi kunde inte göra något. Tiden töjdes ut otroligt. Det var ingen panik, ingen rädsla, bara tomhet.

- Jag kom till mina föräldrar i Odessa kvällen den 29 april. Då sa man i tv-nyheterna att det skett en brandolycka i Tjernobyls kraftverk. Inget annat.

Locket på direkt, alltså?

- Så var det redan den 27 april då jag skulle ringa till min mamma. Vi hade inte telefon hemma, jag gick till grannen för att ringa. Jag skulle säga till mamma: "du vet var jag jobbar" - och då bröts förbindelsen genast. Säkert var samtalet avlyssnat, och man ville inte att panik skulle spridas.

Chefens ord var lag

I tv-serien Chernobyl följer vi med Valerij Legasov, som var chef för den kommission som undersökte olyckan. Legasov slog fast att den orsakades dels av mänskliga misstag, dels av att reaktormodellen var felbyggd.

I serien Chernobyl ser vi Jared Harris i rollen som Valery Legasov, han som ledde kommission som undersökte olyckan.
I serien Chernobyl ser vi Jared Harris i rollen som Valery Legasov, han som ledde kommission som undersökte olyckan. I serien Chernobyl ser vi Jared Harris i rollen som Valery Legasov, han som ledde kommission som undersökte olyckan. Bild: HBO Jared Harris

Den person som - åtminstone i serien - får en stor del av skulden är Anatolij Djatlov, som var huvudingenjör vid kraftverket och Natalias chef.

I serien framställs Djatlov som väldigt hård. Hur var han i dina ögon, Natalia?

- Enligt vad jag minns hade Djatlov jobbat på en ubåt. Han brukade kommendera människor, han förde inte samtal. Det var väl därför han var på den där kontrollpunkten. Han var också kommunist och en hög chef. En som den lägre personalen inte kunde säga nej till.

Anatoly Dyatlov (spelad av Paul Ritter) var chefsingenjör på kärnkraftverket då olyckan inträffade.
Anatoly Dyatlov (spelad av Paul Ritter) var chefsingenjör på kärnkraftverket då olyckan inträffade. Anatoly Dyatlov (spelad av Paul Ritter) var chefsingenjör på kärnkraftverket då olyckan inträffade. Bild: HBO Tjernobylolyckan,Anatoly Dyatlov

- Så var det i Sovjetunionen - om någon stod högre än du fick man aldrig dua honom. Och man fick aldrig säga emot.

- Och Djatlov hade sagt att testen vid kraftverket skulle fortsätta, fastän de underlydande tyckte det såg konstigt ut. Djatlov var inte kärnkraftsingenjör. Han visste inte hur läget kunde utvecklas.

Men du, Natalia, är kärnkraftsingenjör. Hur skulle du själv ha handlat i en sådan situation - när en som inte är ingenjör ska göra ett test?

- På samma vis som pojkarna. (Skrattar) Vi hade lärt oss att vara duktiga. Och rädslan styrde över hela Sovjet.

Och den här kontrollpunkten, som mycket av miniserien handlar om - är det ett ställe som du besökt?

- Jadå, jag var där nästan hela tiden. Jag borde ha jobbat som turbiningenjör på kontrollavdelningen, det var vad jag fått utbildning för. Men efter att vi fick vår dotter kunde jag inte ha så mycket skiftesarbete.

"Du sprider panik!"

När fick du förstå vidden av olyckan? I vilket skede hade du all den information som du har idag?

- Det dröjde länge. Jag fick veta mycket genom min man och mina vänner. Vi var mest oroliga för att själva reaktorn var så känslig, vi kände oro som ingenjörer eftersom det fanns flera reaktorer av samma modell i Sovjet.

- Efter olyckan fick vi skriva under ett papper där vi lovade att tiga om alla detaljer i tjugo års tid. Men jag var inte heller så insatt i alla hemligheter...

- Senare samma år, 1986, bodde jag i Kiev, och där for vi runt i hela staden med våra mätare och mätte strålning. En dag när jag efter arbetet gick till dagiset för att hämta min dotter, mätte jag helt automatiskt halterna också där. På dagiset fanns en yllematta, och den hade oerhört höga strålningsvärden.

- Hemma mätte jag hela tiden värdena hos min dotter. Jag sa till dagistanten att mattan måste kastas, men hon tog ingen notis. Hon var en sovjetisk kvinna - stark som Djatlov.

- Nästa dag då jag kom till jobbet fick jag veta att jag blivit arbetslös. "Du går omkring och sprider panik. Hej då!" hette det.

Du förlorade jobbet för att du påtalade att en matta hade hög strålning?

- Ja.

Du och din familj bodde själva tre kilometer från reaktorn, fågelvägen. Men ni klarade er utan strålningsskador?

- Ja, det är intressant i mitt tycke. Vi bodde och jobbade ändå där så många år. Men det finns också jordstrålning i området, och min egen åsikt är att jordstrålning i små doser har fungerat som vaccination.

- Det finns ingen forskning i saken, men jag känner flera andra som också fick väldigt höga doser strålning, och som lever än idag.

- Andra som inte fick så mycket strålning är idag sjuka eller invalidiserade. Jag tror den psykologiska faktorn betyder mer i såna fall.

Sonen vill se spökstaden

Hurdant förhållande har du till Prypjat och Tjernobyl idag? Vilka tankar är det som väcks?

- Svårt att säga. Man kan inte uppleva de känslor man hade då. Jag nästan börjar gråta när jag försjunker i minnena, men jag försöker låta bli att göra det så ofta. Det vore som att ha ett sår, och riva bort skorpan hela tiden.

- Men det läker med tiden, och det hjälper ju mer man talar om saken. När man själv blir mer öppen för livet känns det inte så smärtsamt. Livet går framåt.

Kommer du att besöka Prypjat igen?

- Ja, mina barn har varit intresserade, min son i synnerhet. Jag tror att vi kan resa dit någon gång. Sedan håller jag på att skriva en bok, om hur vi alla har vårt eget Tjernobyl.

- Alla råkar vi någon gång i en situation där livet förändras helt. Jag skulle vilja besöka Prypjat igen och på så vis sätta punkt för hela historien.

Läs även:
Natalia överlevde Tjernobyl men vännerna finns inte kvar

7.8.2019 kl. 12.37 Rubriken är uppdaterad.

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes