Hoppa till huvudinnehåll

Konstnären Patricia Piccinini försöker få dig att se likheterna mellan dig och en gris

Konstverk: en far/morförälder sover i sitt barnbarns famn.
the Long Awaited (2008) visas på Patricia Piccininis konstutställningen A World of Love. Konstverk: en far/morförälder sover i sitt barnbarns famn. Bild: Yle/Vilhelmina Öhman Patricia Piccinini

En av de största namnen på den internationella konstscenen har sin första stora soloutställning i Norden just nu.

Den australiska konstnären Patricia Piccininis (f.1965) konst rör sig på ett fält där science fiction, surrealism, folksagor, ekokritik och feminism möts.

A world of love handlar om medkänsla mellan olika levande varelser. Den handlar om en gemensam framtid som vi inte ännu känner till.

Ömma blickar och lugna sovstunder

I rummen på Arkens konstmuseum utanför Köpenhamn har det flyttat in hyperrealistiska hybrider, alltså skulpturer som ser nästan levande ut, som lever sida vid sida med människor och andra djur.

Vissa skulpturer ser ut som hybrider mellan grisar och människor, andra som mellan fåglar och människor eller hästar och människor, som vid första anblick kan se främmande ut.

I början kan de kännas ohyggliga, farliga eller främmande. Men om vi ger oss tid att lära känna dessa olika väsen och växter så ser vi att de är omsorgsfulla och kärleksfulla. De möter oss med milda blickar eller varma leenden.― Dea Antonsen, kurator

Varelserna tittar ömt på varandra. Barnen tittar ömt på varelserna, tröstar dem, vilar eller sover tillsammans. Det finns mycket värme och kärlek i Piccininis konst.

Till skillnad från mer dystopisk science fiction hyllar Piccinini allt som är “annorlunda”.

Konstverk: två varelser som sover djupt.
the Undivided (2004). Konstverk: två varelser som sover djupt. Bild: Yle/Vilhelmina Öhman Patricia Piccinini

Verken är tillverkade av både organiska och syntetiska material. Piccinini arbetar med silikon, glasfiber, hår och kåda.

Piccinini har ett helt team bakom sig. Hennes livs- och samarbetspartner Peter Hennessey hjälper henne skapa och installerar utställningarna och hon har folk i sin studio i Melbourne som hjälper henne med verken.

Hon har en anställd vars enda uppgift är att sätta fast hår på skulpturerna så att det ska falla naturligt och se så verkligt och levande ut som möjligt.

Konstverk: kvinna håller en varelse ömt i sin famn.
the Bond (2016). Konstverk: kvinna håller en varelse ömt i sin famn. Bild: Yle/Vilhelmina Öhman Patricia Piccinini

Piccininis magiska berättelser och varelser om dåtida och framtida livsformer är djupt förankrade i vår samtid.

Piccinini tematiserar klimatförändringen och hur den radikalt kommer att förändra olika livsformer. Arter dör ut, andra uppkommer. Det är både fascinerande och förskräckande.

Det handlar inte så mycket om att ge djur mänskliga egenskaper som att erkänna vår gemensamma djuriskhet.― Patricia Piccinini
Konstverk: två varelser betraktar ömt varandra.
the Welcome Guest (2011). Konstverk: två varelser betraktar ömt varandra. Bild: Yle/Vilhelmina Öhman Patricia Piccinini

Är ett liv värt mer än ett annat?

Piccininis konst leder tankarna till böckerna Frankenstein (1818) av Mary Shelley och Never Let me Go (2005) av Kazuo Ishiguro och filmerna Pan’s Labyrint (2006) av Ivana Baquero och Gräns (2018) av Ali Abbasi.

Genmanipulering och organodling är teman Piccinini genomgående behandlar i sin konst.

Är det okej att använda andra djur för att göra våra liv bättre? Är det en tillräckligt bra orsak? Är det okej att ändra naturen? Hur långt kommer vi att gå? Vad är en tillräckligt bra orsak för att göra det?― Patricia Piccinini

CRISPR är en ny revolutionär genetisk teknik, en form av “gen-editering”, där man kan påverka DNA-strängar i cellkärnor.

Tekniken ger hopp för cancerforskningen och behandlingen av ärftliga sjukdomar och skulle kunna användas för att kombinera gener från människor, djur och plantor.

Det har också talats om att föräldrar genom den här tekniken kan bestämma hur de vill att deras barn ska se ut.

De hybrida varelserna som skapas med hjälp av CRISPR kallas chimaira, ett namn taget från den grekiska mytologin, och är varelser som en dag skulle kunna existera med hjälp av CRISPR-metoden.

Tekniken CRISPR har förstås gett upphov till livlig debatt vad den kan ha för konsekvens för mänskligheten.

Piccini vänder dock blicken till chimairan och ställer oss frågan vad vårt ansvar är gentemot vad vi skapar.

Hon ställer frågan om de är våra barn eller våra arbetare. Är de några vi vill ta hand om eller några vi kräver något av.

På många sätt är figurerna i mina verk metaforer för de som blivit fråntagna sina rättigheter och för de exkluderade. Det “fina” eller det “fula” hos dessa varelser beror på vilken normalitet man tror på.
― Patricia Piccinini

CRISPR-teknologin skulle snart göra det möjligt att odla mänskliga organ i grisars kroppar.

Problematiken med det här kommenterar hon i sitt verk the Young Family (2002). En nybliven moder ligger på en sterilt vit plastbädd med sina nyfödda ungar runt omkring sig. Modern ser rädd och utmattad ut.

Hur länge får hennes ungar leva? Kommer de användas för organtransplantation? Är ett liv mer värt än ett annat?

Konstverk: en mamma vaktar över sina nyfödda ungar.
the Young Family (2002). Konstverk: en mamma vaktar över sina nyfödda ungar. Bild: Yle/Vilhelmina Öhman Patricia Piccinini

I ett av rummen står en husvagn. Ett par ligger och sover i varandras armar.

Verket the Couple (2018) visar hur två varelser har sin egen agens och vilja och lämnar livet för att skapa en egen tillvaro bortom människornas kontroll och viljor.

Vi kan styra teknologin som vi använder för att förändra naturen, men vi kommer aldrig kunna styra hur djuren upplever världen, säger Piccini om verket. Vi får titta in i deras liv, men vi får inte gå in till dem.

Konstverk: ett par sover i varandras famnar.
the Couple (2018). Konstverk: ett par sover i varandras famnar. Bild: Yle/Vilhelmina Öhman Patricia Piccinini

Okänd gemensam framtid

A world of love handlar om medkänsla mellan människa och djur, om etik och om framtidens teknologi. Den handlar om vad vi kan, men kanske inte borde göra, med vår teknologi. Den handlar om en okänd gemensam framtid.

Jag tror att Patricia Piccinini ser dessa väsen och växterna som sina barn - med deras unika egenskaper och berättelser.
― Dea Antonsen, kurator

Piccinini förmedlar genom sin konst empati mellan varelser och plantor som vi delar denna värld med och de vi kanske kommer att dela en framtid med.

Piccinini säger att hon önskar att hennes verk ska få publiken att känna något de aldrig känt förut.

Känslan när man först upplever något som motbjudande, onaturligt, främmande eller för svårt för att förstå, men att sedan inse att det andra är vackert, inte så annorlunda ändå och något man kan identifiera sig med.

Piccinini frågor oss om vi kan börja berätta historier om likheterna mellan arterna istället för att se på olikheterna.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje