Hoppa till huvudinnehåll

The Cure är depprockens kungar – packar in existentiell ångest i vackra melodier

Robert Smith live i Spanien, 2019.
Robert Smith och The Cure på scenen i Madrid, 2019. Robert Smith live i Spanien, 2019. Bild: Kiko Huesca. Robert Smith

Musik som är plågsam men vacker. The Cure är världens största outsiderband som nu kan fira att det är 40 år sedan debutskivan Three Imaginary Boys. Tomas Jansson minns hur han snöade in på bandets musik, hur det på 80-talet var helt rätt att vara dyster, och hur så desperat musik kan fungera som en tröst.

Vilken lycka att Cures frontfigur Robert Smith inte höll löftet han gav för 30 år sedan, i en intervju då han nyss hade fyllt 30; ”Jag tänker verkligen inte hålla på som 60-åring, men jag hade inte tänkt hålla på som 30-åring heller så jag har redan brutit ett löfte”.

The Cure har visserligen inte gett ut en enda bra albumhelhet på 27 år (någon skulle säga 30 år), men bandets livespelningar är omtalade och samlar ständigt på sig ett överflöd av lovord.

Hur går det ihop? Och vad är det med The Cure och frontfiguren Robert Smith som får 30 år gamla låtar fyllda av existentiell ångest att kännas relevanta ännu idag? Världens största outsiderband som lyckats behålla sin outsiderroll trots att man varit kommersiellt framgångsrikt och tidigare i år också valdes in till Rock and Roll Hall of Fame!

The Cure får plats i Rock and Roll Hall of Fame, 2019.
Cure och Rock and Roll Hall of Fame, 2019. Från vänster Reeves Gabrels, Simon Gallup, Robert Smith, Roger O'Donnell och Jason Cooper. The Cure får plats i Rock and Roll Hall of Fame, 2019. Bild: BACKGRID, Inc./All Over Press The Cure

Musik som är ”på riktigt”

Det var 1970-tal. Punken och postpunkens tid. Ett England som fylldes av protester och missnöje och ingen-framtid-känsla.

Det är kanske inte punk man först kommer att tänka på när man hör The Cure. Men i sin The Tale of Two Imaginary Boys-bok har den ursprungliga Cure-medlemmen Lol Tolhurst kallat sig själv och Robert Smith för London-förorten Crawleys första punkare. Det handlade om en attityd, som senare också hjälpte dem att ta steget till rocknroll-världen. ”Om andra kan så kan vi också”.

Robert Smith, 1990.
Robert Smith fotograferad i London, 1990. Robert Smith, 1990. Bild: ullstein bild - Jazz Archiv Hamburg / Future Image/ All Over Press Robert Smith

Det finns ett ytligt plan med The Cure; de svartspretiga hårsprayfrisyrerna och det röda läppstiftet som verkar sådär medvetet slarvigt ditsmetat, de för stora skorna och de vimsiga rörelserna, eller den motsträvliga scenklädseln, det lite fula som kontrast till ett ytligt skönhetsideal. Och förstås Robert Smiths röst, som antagligen skulle låta lika klagande och sorglig hur mycket han än försökte något annat.

Så finns det ett djupare plan. När jag samlar på mig röster om bandet, talar många om hur Cures musik är någonting som är på riktigt. En tröst. Hur mycket existentiell ångest som än flödar över en, hämtar musiken och texterna också med sig tröst, att det är okej att vara annorlunda, att man inte är ensam i sin ensamhet.

Jag minns hur svenska Kents Joakim Berg berättade för mig om hur han som 15-åring knockats av Close To Me-videon som han 1985 såg i svensk tv, den med extremt klaustrofobisk stämning, bandet inklämt i ett klädskåp som ramlar över en brant ner i ett hav och småningom fylls med vatten. Joakim berättade hur han i 18 månader kämpade för att komma underfund med att det var en låt av The Cure – bandet som senare kom att vara en oerhört viktig förebild för Kent.

Så träffar jag författaren och Cure-fanset Hannele Mikaela Taivassalo för att höra henne berätta om hur hon upptäckte bandet under högstadiets värsta tonårsperiod, då hon av en slump hörde en låt i radion.

Hannele Mikaela Taivassalo.
Hannele Mikaela Taivassalo / arkivbild från 2016. Hannele Mikaela Taivassalo. Bild: Yle/Ylva Perera Hannele Mikaela Taivassalo

- Det var mitt i den där perioden när man knappt lever och inte riktigt vet vem man är. Jag hörde Why can’t I be you och kände igen mej själv i musiken, för mej fungera det som nån sorts räddningsboj.

- Så jag börja mina mornar med att stiga upp och lyssna på de samma låtarna om och om igen, och målade med svart kajal konturerna kring mina ögon, samma linjer om och om igen, ingen makeup men samma kajallinje om och om igen.

- Det var oerhört terapeutiskt, konstaterar Mikaela, och jag nickar. Mitt i den desperation som Robert Smith förmedlade, fann också jag ett slags mörker jag inte ville lämna. För att det var gott och tryggt.

”För intelligent för att vara lycklig”

Då jag hittade Cure i mitten av 1980-talet, var det i en tid då det var rätt att vara ”lite deprimerad”, svartklädd och dyster. Då var det djupt att inte vara lycklig. Allvar var på riktigt, lycka var påklistrat och ytligt. Som någon i en svensk film om den tiden uttryckte det, ”jag är för intelligent för att vara lycklig”. (Viva Hate).

Jag drogs visserligen inte till den tidiga trilogin som utgör Cures mörkaste period; Seventeen Seconds (1980), Faith (1981) och Pornography (1982).

Redan Seventeen Seconds hade fått basisten Matthieu Hartley att lämna Cure för att han ”insåg att gruppen rörde sig mot en suicidal musik”. Pornography inleds med raden ”it doesn’t matter if we all die” (det gör inget fast vi alla dör), och Robert Smith själv har sagt att man inte kan göra många sådana skivor, för man skulle inte överleva.

The Cure 1984.
The Cure 1984. The Cure 1984. Bild: ullstein bild - Jazz Archiv Hamburg / Future Image/ All Over Press The Cure

Jag hade lyssnat in mig på Cure inför bandets spelningar i Roskilde och Åbo (Ruisrock) 1985, men det var först dubbelalbumet Kiss Me Kiss Me Kiss Me (1987) som fick mig att vilja drunkna i den vemodiga längtande ibland poppigt lätta ibland gitarrmalande musiken. Där hittade jag det ultimata sällskapet när jag behövde försvinna djupt in i mig själv, soundtracket som kunde hjälpa en att uthärda mörka tankar och känslan av att vara ensam i världen.

Jag minns hur jag under flera månader kunde lyssna nästan bara på den skivan, eller hur en gitarristvän lärde mig spela Just like heaven. Och som jag spelade den! Och sjöng de där längtande raderna; ”Show me show me show me how you do that trick / the one that makes me scream, she said / the one that makes me laugh, she said / and threw her arms around my neck / show me how you do it, and I promise you I promise that I'll run away with you / I'll run away with you”.

80-talslåtarna håller fortfarande, lika bra som då. Existentiell ångest försvinner ju ingenstans från världen. Och då Cures skivor blev tråkiga i mitten av 1990-talet, kom svenska Kent och fyllde till en början precis samma hål som Cure hade fyllt – tonårssmärta, utanförskap och ensamhet.

Robert Smiths viktiga litterära spår

Cure hör till få rockgrupper som fått mig att på riktigt studera sångtexter. Också Hannele Mikaela Taivassalo har alltid fascinerats av Robert Smiths texter, och av den dubbelhet som finns inskriven i lyriken.

- De innehåller en massa metaforer som kan te sej enkla, som den där i första låten jag hörde, varför kan jag inte vara du. Det låter som något som vem som helst kan tänka, men som sedan kan bli ett uttryck för mycket annat. Varför kan jag inte få uppgå i dej. Varför kan jag inte vara en del av dej. Varför måste jag vara den jag är.

- Jag tycker han oftast skriver låtar utifrån ett jag och ett du, ett sätt som är traditionellt poetiskt. Och det funkar som direkt kärlekslyrik, det finns ett du, någon som man är kär i, men samtidigt finns här också ett metaforiskt plan där det mer handlar om att känna sej ensam. Den enorma ensamheten som jag tror att jag som tonåring kände att talade direkt till mej.

- Det är det som jag fortfarande också tycker att finns kvar och som jag fortfarande har med mej, insikten att man sist och slutligen är bottenlös ensam.

Världens största outsiderband

The Cure:s guldålder som skivband inföll mellan åren 1985 och 1992. Albumen sålde bra, men på något sätt lyckades man ändå stanna kvar i rollen som outsiders – något som ingen annan med sådan kommersiell framgång lyckats med.

För Robert Smith var det ingen lätt ekvation. Efter nämnda Kiss Me-album kände han sig missförstådd, och försökte med uppföljningen Disintegration (1989) föra bandets musik tillbaka mot de tidiga årens mörka stämningar, göra en riktigt depressiv skivhelhet. Det amerikanska skivbolaget reagerade chockerat och kallade skivan för ett kommersiellt självmord, men på några år sålde den ändå i över tre miljoner exemplar.

Robert Smith live i Berlin, 1987.
Robert Smith live i Berlin, 1987. Robert Smith live i Berlin, 1987. Bild: ullstein bild - POP-EYE/ All Over Press Robert Smith

Det kan väl inte finnas något annat band som sålt så mycket av en skiva som skulle bli ett kommersiellt självmord? Och runtom i världen fick musiken då, och fortfarande, ensamma själar upp på dansgolvet.

Så var det ju! När jag hörde en Cure-låt kändes det ovanligt självklart att våga sig upp på ett dansgolv. Lika självklart som det var att stänga in sig i ett ensamt rum och skruva upp volymen mot smärtgränsen, och försvinna i musiken som så väl lyckades beskriva längtan och ensamhet.

Så har The Cure blivit bandet fullt av paradoxer. De kan byta stil och ton, och ändå alltid få det att låta som just en Cure-låt.

Också Robert Smith har kallats för en paradoxal människa. I boken Ten Imaginery Years beskrev Tim Pope honom som någon som ”är allt som han inte är. Han är alltid svart, men ändå är han vit. Cure är det noisigaste bandet men också det tystaste...”. Lol Tolhurst kallar i sin tur (The Tale of Two Imaginary Boys) Smith för ”mörk och melankolisk, en huvudet-i-molnen-typ som samtidigt kunde finna nöja i att sitta med ett stop och titta på fotboll, han var här och inte här, en del av världen omkring honom och ändå inte”.

Robert Smith på scenen, 2019.
Robert Smith på scenen, sommaren 2019. Robert Smith på scenen, 2019. Bild: Kiko Huesca. Robert Smith

I en färsk ovanlig intervju för The Guardian är också Smith själv inne på samma linje; ”som ung var jag väldigt optimistisk fast jag skrev väldigt dystra sånger. Men idag är jag motsatsen, ser väldigt dystert på världen. Jag är i krig mot många saker i dagens värld, jag föraktar sociala medier och håller kanske på att bli en riktigt vresig gammal man”.

Och så tillägger han att han aldrig gillat tanken att man måste växa upp, ”det där att man måste bli vuxen och hård”.

Lovordade livespelningar

The Cure har bara gett ut fyra studioskivor under de senaste 27 åren, och inget av dem har nått upp till 80-talets höjdare.

Nu har man visserligen en ny skiva på gång som ska komma ut i oktober, studioalbum nummer tretton, den första på elva år. Men det är de senaste årens livespelningar som har hållit Cure kvar på rockkartan, liksom spelningarnas längd. Nyligen hade Robert Smith bestämt sig för att slå Bruce Springsteens livekonsert-rekord, men av någon konstig orsak hade man räknat fel och missade Springsteen-rekordet (4 timmar och 6 minuter) med 3 minuter!

The Cure i Glastonbury, sommaren 2019.
The Cure, live på Glastonbury-festivalen sommaren 2019. The Cure i Glastonbury, sommaren 2019. Bild: Neil Hall. The Cure

Också under Flowfestivalen i Helsingfors utlovas en ovanligt lång festivalspelning. Arrangörerna berättar att man har reserverat ”minst två timmar” för The Cure.

Tidigare i år har bandet live alltid levererat över 20 låtar, ett set som i första hand bygger på material från guldåldern 1985-92, kryddat med några äldre låtar som The Caterpillar, The Walk och A Forest.

Det är också 1980-talslåtarna som ligger som grund för låtlistan i programmet Fokus på The Cure. I programmet medverkar också Hannele Mikaela Taivassalo.

The Cure gör sin femte spelning i Finland under Flowfestivalens söndag. Spelningen streamas på YLE Arenan.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje