Hoppa till huvudinnehåll

Förfalskade dokument, kurragömma med militärpoliser och osannolik tur – så här kom årets flyktingman till Finland

Nourdeen Toure på boxningsträning, sommaren 2019.
Nourdeen Toures första hem i Finland var boxningssalen. Nourdeen Toure på boxningsträning, sommaren 2019. Bild: Yle/Janne Isaksson boxning,nourdeen toure

Han klättrade över ett gasrör från Turkiet, flydde undan arga demonstranter i Grekland och praktiskt taget grälade sig in på flyget till Spanien. Nourdeen Toures resa från Togo till Finland tog två år. Nu är han proffsboxare och årets flyktingman.

Nourdeen Toures story fram till proffsboxare är häpnadsväckande.

Bara några år efter att han prövat på boxning var han proffs, och han har integrerats i det finländska samhället tack vare idrotten. Läs och se mera om hur boxningen förändrade Toures liv här.

Men att han överhuvudtaget tog sig till Finland är även det ett smärre mirakel.

– Bara de starka överlever, eller de som har tur. Det finns så många saker jag inte ens kan beskriva, endast en annan immigrant kan förstå vad man är tvungen att gå igenom, säger Toure.

När Sportliv ställer frågan hur resan till Finland gick till, pratar Toure oavbrutet i en timme och tjugo minuter. Sedan tar kamerans batteri slut.

Det här är Nourdeen Toures berättelse om färden från Togo till Finland, med hans egna ord.

Nourdeen Toure på boxningsträning, sommaren 2019.
Toure har boxningen att tacka för sin integration i Finland. Nourdeen Toure på boxningsträning, sommaren 2019. Bild: Yle/Janne Isaksson boxning,nourdeen toure

Från Togo till Libyen

”Min pappa är togoles och mamma ghanan, men de går skilda vägar när jag är två år och jag växer upp hos min mormor i byn Denu i Ghana nära gränsen till Togo.

Men jag känner att jag inte kan stanna där. Det finns inga möjligheter till vidareutbildning eller ordentligt jobb, inget hopp inför framtiden. Flera kompisar faller ned i drogträsket eller börjar snatta, men jag vill göra något vettigt med mitt liv.

Jag vet att det bara finns en möjlighet: Jag måste bort härifrån.

Jag jobbar på ett slakteri och säljer kött på torget för att få pengar att åka. Jag jobbar och sparar, jobbar och sparar, från morgon till kväll. Jag känner flera som flyttat till Libyen och fått det bättre där, och jag vill följa efter.

Mitt första steg är att åka hem till pappa i staden Badou i Togo. Varken han, mamma eller mormor vet vad som är på gång. Men jag planerar hela tiden min flykt.

Jag jobbar med att lasta tunga lådor med bönor, majs och lök i lastbilar. Jag lär mig känna en chaufför som går med på att köra mig till Niger.

Vi kör upp via Burkina Faso till huvudstaden Niamey i södra Niger och vidare till Agadez i mitten av landet. Resan därifrån vidare norrut till Libyen är hemsk. En massa människor packade i en liten lastbil, men vi klarar oss.”

Nourdeen Toure på besök i Afrika.
Nourdeen Toure (I blått) med släktingar i Ghana. Nourdeen Toure på besök i Afrika. Bild: Privat boxning,nourdeen toure

Från Libyen till Turkiet

“Jag stannar några månader i Libyen, men det är inte som jag väntat mig. Läget där har blivit sämre och jag vill vidare till Europa. Jag får ihop lite pengar genom att tvätta bilar och kommer ombord på en båt mot Turkiet.

Turkiet är bara en kort mellanetapp mot Europa, och jag träffar många i samma situation som jag. Jag hinner vara en dryg månad i Istanbul innan det är dags att dra vidare. Det här är kanske hela resans farligaste parti, vi vet att de vaktar gränsområdet mot Grekland med vapen.

Du behöver antingen kontakter eller pengar för att ta dig över, och jag har tur som råkat bli bekant med en ghanan som arrangerar flyktresor över gränsen. Vi pratar samma språk och kommer bra överens, och han låter mig komma billigare undan.”

Från Turkiet till Grekland

”Vi startar vår färd en onsdagskväll. Vi är 16–17 stycken från Syrien, Irak, Sudan, Afghanistan, Elfenbenskusten och så vidare inklämda i en skåpbil. Alla klädda i svart, för vi vet att militärpolisen granskar området och söker illegala invandrare.

Vi kör i en knapp timme innan vi stannar. Vi ser röda lampor blinka längre fram. Min kompis säger: ’ser ni ljuset där borta? Det är Grekland. Gå dit’. Han lämnar oss och jag leder gruppen vidare.

Toaletterna är fyllda med avföring, det finns bara ett hål i golvet och allt svämmar över. Jag tänker nej, så här kan vi inte ha det.― Nourdeen Toure

En irakisk kvinna har med sig sin ettåriga dotter, så vi promenerar långsamt. Emellanåt bär jag på flickan. Vi smyger fram i gräset och genom åkrarna. Vi går och går och går. Det börjar regna, det är mitt i natten och allt är svart.

Genast då vi hör något ljud kastar sig alla ner i marken och bara hoppas att militärpoliserna inte ska hinna märka oss. Vi ligger stilla i en kvart innan vi fortsätter. Det är som kurragömma med poliserna.

Vi kommer fram till en klyfta, som en vallgrav. Den är några meter bred. Nu är vi nära, det här är gränsen.

Vi ser ett gasrör gå över klyftan och vet att det är vår chans. Jag klättrar över först, de andra följer efter. Ingen märker oss och vi springer vidare. Vi har klarat oss!

Boxningsträning, sommaren 2019.
Boxningsträning, sommaren 2019. Bild: Yle/Janne Isaksson boxning

Klockan är 7 på morgonen när vi kommer fram till en grekisk by. En polisbuss kör förbi och vi ser att de har gripit en annan grupp som startade ungefär samtidigt med oss. Vi gömmer oss, men det tar inte länge innan polisen hittar oss också. Vi är fast.

De för oss till polisstationen och tar våra fingeravtryck, skriver upp våra namn och frågar varifrån vi kommer. Jag vet inte hur många som talade sanning, jag sade att jag är från Guinea.

Därifrån kör de oss vidare till någon form av förvarsenhet, som är i helt förfärligt skick. Toaletterna är fyllda med avföring, det finns bara ett hål i golvet och allt svämmar över.

Jag tänker nej, så här kan vi inte ha det. Jag tar med mig några andra och frågar personalen om vi får städa toaletten. De säger varsågod och ger oss ämbar, borstar, handskar och nässkydd. Vi fixar allting och som tack får vi ta en ordentlig dusch, med schampo och allt.

En kväll hamnar vi mitt i en demonstration och jag vet fortfarande inte hur vi överlevde.― Nourdeen Toure

Några dagar senare förs vi vidare till Aten. Livet där är oerhört tufft. Jag hade säkert haft det bättre hemma, i Ghana hade vi ändå mat på bordet.

Med andra immigranter samlar vi pantflaskor för att få mat och väntar utanför restauranger när de slänger ut sitt överloppsbröd på kvällen.

Jag får ibland sova i en moské, ibland i en park där alla hänger sina få ägodelarna upp i träden. Om du går igenom parken på natten ser du bara en massa invandrare sova på bänkarna och väskor hänga i träden ovanför.

Det finns inga jobb, ingen mat, ingenting. Och tillvaron är väldigt osäker. Det är mitt i finanskrisen 2010 och det ordnas våldsamma demonstrationer i Aten, människor protesterar mot statens sparpaket. En kväll hamnar vi mitt i en demonstration och jag vet fortfarande inte hur vi överlevde.

Det är tårgas, brinnande flaskor som flyger omkring, rök överallt, och många demonstranter tar ut sin ilska på oss. Så går det lätt, människor skyller arbetsbristen på immigranter och menar att vi kostar staten pengar. Vi är enkla offer.”

Från Grekland till Spanien

”Jag vill bort från Grekland, men har inget pass, ingen legitimation, så det är svårt. Ett alternativ som många väljer att försöka ta sig till Tyskland via Bulgarien, Rumänien, Ungern och Österrike, men det är en mycket farlig rutt.

Det andra alternativet är att skaffa legitimation och intyg om uppehållstillstånd, och ta flyget. Men det kräver pengar, kontakter eller tur. Jag hade en osannolik tur.

Nourdeen Toure, sommar 2019.
Nourdeen Toure har bott åtta år i Finland. Nourdeen Toure, sommar 2019. Bild: Yle/Janne Isaksson boxning,nourdeen toure

Vi söker mat på gatan i Aten och ser hur en äldre grekisk man står och kastar saker i en sopcontainer. Vi dyker förstås genast efter. Det vi inte vet är att sakerna tillhör en kenyan, som blivit vräkt från lägenheten.

Han förklarar situationen och vi går fram för att konfrontera ägaren. Då händer något märkligt. Vi diskuterar, han konstaterar att lägenheten behöver en renovering och att alla därför måste ut. Då tänder det för mig! Jag säger att jag kan hjälpa till med renoveringen, jag kan måla och spika.

Jag vet inte varför, men han går med på det och betalar mig 60 euro för min insats. 60 euro! Tack vare det och lite andra pengar jag skramlat ihop köper jag en flygbiljett till Spanien.

Men det räcker inte, jag behöver fortfarande ett mirakel.

Kvinnan vid disken står på sig, ’sorry, det här duger inte’. Då ändrar jag ton. Jag slår näven i bordet och höjer på rösten: ’jo, det gör det visst!’.― Nourdeen Toure

Jag blir vän med kenyanen och han går med på att sälja mig sitt uppehållstillståndsintyg. Han behöver det inte längre. Passet hade varit ännu bättre, men vi liknar inte varandra på passfotot. På uppehållstillståndet kan man däremot knappt skilja på oss.

Passproblemet måste jag lösa på något annat sätt. Jag går till konsulatet i hopp om att få skriftligt bevis på att jag tappat bort mitt pass. Jag skriver under några papper, men de säger att jag ännu borde gå och göra en officiell polisanmälan.

Det vågar jag inte på grund av risken att åka fast, så jag åker till flygplatsen med uppehållstillståndet och konsulatets enkla rapport.

Nourdeen Toure på Monaliikus #BeActive School Day hösten 2018.
Toure har deltagit i integrerande verksamhet för flyktingar i Finland. Nourdeen Toure på Monaliikus #BeActive School Day hösten 2018. Bild: Monaliiku boxning,nourdeen toure

På flygplatsen blir de genast misstänksamma om en ensam svart man kommer fram med bristfälliga dokument. De vet hur det här fungerar. Jag vet flera som har försökt fyra, fem gånger utan att lyckas.

Jag går fram till disken. Mitt hjärta bultar och jag försöker dölja min nervositet. Jag ger min biljett, allt okej där. Sedan frågar de efter passet och jag sträcker fram uppehållstillståndet. De frågar på nytt och jag visar intyget från konsulatet.

De säger nej, men jag förklarar att jag kommit till Grekland som turist för att hälsa på en kompis. Jag berättar att jag glömde passet på bussen och jag inte hann göra en polisanmälan eftersom jag har bråttom hem, jag ska skriva tent i morgon.

Kvinnan vid disken står på sig, ’sorry, det här duger inte’. Då ändrar jag ton. Jag slår näven i bordet och höjer på rösten: ’jo, det gör det visst!’.

En förman kommer fram och undrar vad som händer. Jag förklarar situationen och han frågar varför jag besökt Grekland. Jag svarar att min kompis spelar fotboll i Mykonos United. Han ber om kompisens adress och jag ger den. Allt är förstås påhittat, jag har planerat det på förhand.

Boxningsträning.
Boxningsträning. Bild: Yle/Janne Isaksson boxning

Jag spelar upprörd och säger ’jag är en studerande som kommit hit för att besöka en vän, varför släpper ni inte iväg mig? Är det för att jag är svart?’. Flyget ska lyfta om en kvart, jag börjar bli desperat. Jag känner att hoppet börjar vara ute.

En tredje person, en kvinna kommer fram. De andra tystnar. Kvinnan tar mina dokument och går till ett annat rum. Hon är borta kanske 7–8 minuter, men det känns som en evighet.

Till slut kommer hon ut och säger ’vi beklagar för allt besvär, du är välkommen att gå ombord’. Jag tänker: händer det här verkligen?

Jag sätter mig ner, flyget lyfter och jag håller nästan på att börja gråta. Jag vet fortfarande inte hur jag lyckats, men innan jag vet ordet av landar jag i Barcelona. Mitt livs värsta halvår är över.”

Från Spanien till Finland

”Livet i Spanien är betydligt bättre än det i Grekland. Jag bor i en moské, vilket är som ett lyxhotell efter parkbänkarna i Aten.

Jag stannar i Barcelona ett knappt år, men har redan ett längre tag riktat siktet mot Tyskland som min slutdestination. Jag har kompisar från Ghana som flytt dit och hittat ett bra liv.

Jag har planen klar. Jag har fått jobb som hjälpreda på ett transportföretag som exporterar kött från Spanien via Frankrike till Tyskland, och jag har övertalat en chaufför om att få åka med i hans lastbil.

Jag har alltid haft lätt att prata med människor och skapa kontakter. Utan den egenskapen skulle jag aldrig ha tagit mig ända hit.

Han säger: ’hördu, åk istället till Finland, det är lätt att ta sig dit och människorna är trevliga’.― Nourdeen Toure

Min enda tanke är Tyskland, men en mauretanier som jag träffat när jag kom till Barcelona berättar att det finns ett ännu bättre alternativ. Han säger: ’hördu, åk istället till Finland, det är lätt att ta sig dit och människorna är trevliga’.

Som afrikan har du hört om Tyskland, Frankrike, Spanien, Storbritannien, Italien och kanske Holland. Om Finland vet jag ingenting. Men jag litar på min kompis och ändrar mig.

Jag har förtjänat lite pengar på transportfirman och mauretaniern hjälper mig ordna fram flygbiljett och förfalskat pass. Det är inga problem att ta komma ombord, och den 11 februari 2011 landar jag i Finland.

Två år efter att jag gett mig iväg är jag äntligen framme – och livet börjar på nytt.”

Nourdeen Toure visar sitt tandskydd med texten Nourdeen.
Nourdeen Toure visar sitt tandskydd med texten Nourdeen. Bild: Yle boxning,nourdeen toure

Nourdeen Toure har nu levt åtta år i sitt nya hemland. Han har skaffat familj och yrkesutbildning, han är proffsboxare men jobbar trots det också som personlig assistent sju dagar i veckan, och i våras valdes han till årets flyktingman i Finland.

Se Sportlivs minidokumentär om Nourdeen Toures otroliga resa till proffsboxare:

Läs också

Nyligen publicerat - Sport