Hoppa till huvudinnehåll

Älskvärd Robert Smith och hans starka känsliga röst gjorde The Cure till en fin Flow-avslutning

The Cure i Helsingfors 2019.
Robert Smith på Flowscenen. The Cure i Helsingfors 2019. Bild: Konstantin Kondrukhov / Flowfestival The Cure

Hur kan The Cure vara en av Flowfestivalens höjdpunkter? 60-åriga Robert Smith med musik som var stilbildande på 1980-talet? Cure-fanset Tomas Jansson oroar sig långt in i spelningen, men får till slut något stort att bära med sig.

Det finns något underbart älskvärt med Cure-frontfiguren Robert Smith. Något samtidigt riktigt ljust och riktigt mörkt. Hur han ler så blygt, den svartklädda 60-åringen med det spretiga håret och smetiga röda läppstiftet. Hur han tar lite vimsiga danssteg, men hur han också med sin klagande sorgliga röst kan jaga fram desperation som skär så underbart djupt i bröstkorgen.

Det är något helt annat än de genomregisserade proffsiga scenakterna som Flowfestivalen är fylld av. Inget fel med det, men själv dras jag mera till artisterna som jag känner att på riktigt menar det de säger och visar, och inte bara upprepar det som finns i livemanuskriptet.

I fallet Cure och Robert Smith är detta ”genuina” dessutom helt avgörande. Jag har sett Cure spela på autopilot, och det är fruktansvärt.

Därför var jag också länge tveksam till att se detta ett av min rockhistorias absolut viktigaste band en femte gång. Ska de få liv i låtarna? Ska spelningen andas något mer än nostalgi?

The Cure i Helsingfors 2019.
Cure, i Finland för femte gången. The Cure i Helsingfors 2019. Bild: Konstantin Kondrukhov / Flowfestival The Cure

Men nu är jag lugn och tillfreds, och glad över att ha stått alldeles nära scenen under den över två timmar långa spelningen. På Flow var det allt annat än autopilot.

Det kunde ha börjat mycket bättre

The Cure 2019 kan man inte recensera utan att säga något om deras historia och deras 80-tal, den tunga basen och de ödesdigra keyboardslingorna, Smiths röst. Men jag ska inte ödsla ord på det nu, allt finns i den färska artikeln på svenska.yle.

Direkt till spelningen alltså.

Robert Smith i The Cure, 2019.
Robert Smith. Robert Smith i The Cure, 2019. Bild: Martial Trezzini. Robert Smith

Det kunde ha börjat bättre, mycket bättre.

Till Flowfestivalen har man kastat om i den vanliga låtordningen och valt bort standardöppningen Plainsong. Det är riktigt fel. Plainsong känns ju som en optimal inledning, en låt som så fint kunde sätta tonen för det Cure är.

Istället blir det Shake Dog Shake, det är soundproblem, tekniker svansar runt keyboarden och gitarrer och försöker fixa till det, energiska Simon Gallup (kvällens mest härligt expressiva typ) kör över allt med sin uppskruvade bas, och egentligen hade jag klarat mig bra utan hela den första knappa halvtimmen. Inte ens Just Like Heaven lyfter. Tidvis låter det inte mera än ett ordinärt, om än fint, rockband.

The Cure 2019. Reeves Gabrels, Robert Smith och Simon Gallup.
Reeves Gabrels, Robert Smith och Simon Gallup. The Cure 2019. Reeves Gabrels, Robert Smith och Simon Gallup. Bild: Martial Trezzini. The Cure

Men småningom svänger det. Jag börjar höra Robert Smiths gitarr, och när allt hittar sin plats kommer också kanonversionerna av fina låtar.

Långa From the Edge of the Deep Green Sea hittar tyngden och desperationen, den malande stora dramatiken. Samma sak med tidiga klassikern A Forest. Till Last Dance tar Smith mikrofonen och promenerar långt ut till kanten av scenen. Just där och då finns det så mycket vemod och längtan i hans röst, så mycket gripande känslor, han kommer så nära då han sjunger ”I'm so glad that you came, I'm so glad you remembered, To see how we're ending our last dance together… I really belived that this time was forever...”.

Och låten som avslutar setet efter knappa två timmar; 37 år gamla One Hundred Years (med öppningsorden "It doesn’t matter if we all die”) är som ett tungt skönt slag i mellangärdet, med bilder av krigs- och människorättsbrott projicerade mot fonden. Det är en riktigt explosiv oförglömlig version som jag kan bära med mig, länge.

Cure goes party?

The Cure har fått tillstånd att spela länge, så efter dessa knappa två timmar kommer man ännu ut för ett halvtimme långt encoreset. Det blir en egen ”Cure goes party”-helhet, så mycket Cure nu kan vara ett partyband.

LullabyThe CaterpillarThe WalkFriday I’m in Love - Close to Me - Why Can’t I Be You - Boy’s Dont Cry. Mörkret har fallit över Södervik, och även om jag hade velat ha mera av den där sargade fantastiskt djupa riktiga desperationen, tackar jag och tar emot.

Till det fantastiska hör inte minst Robert Smiths röst, som bär stark och känslig och mäktig och oregisserat genuin alla 140 minuter igenom. Så fin har jag aldrig hört honom live tidigare, inte ens under det gyllene 80-talet.

Robert Smith och det blyga leendet, 2019.
Robert Smith och leendet. Robert Smith och det blyga leendet, 2019. Bild: Martial Trezzini. Robert Smith

Då han sedan lämnar scenen, sist av alla, har han inte hunnit säga mycket annat än sitt ”K’you” (slarvigt thank you) till oss. Men nu går han ännu, ensam kvar på scenen, runt till alla kanter, längst fram, längst till båda sidorna, bugar, lägger sina händer över bröstet, tackar, går, vänder sig om, händerna över bröstet i en bugning ännu en gång, som om han på riktigt skulle ha svårt att lämna oss, går och vänder sig om, det osäkra leendet, som om han ännu hade så mycket han ville säga men inte hade ord.

Ja. Vi förstod, i alla fall.

Sammanlagt hann The Cure med 27 låtar i Helsingfors, en tredjedel av dem var från skivorna Disintegration (1989) och The Head on the Door (1985).

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje