Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Varken insmickrande eller tillrättalagt i Claes Anderssons postumt utgivna bok

Författaren Claes Andersson.
Claes Anderssons sista bok, "Busholmen nästa", utkommer postumt. Författaren Claes Andersson. Bild: Niklas Sandström Claes Andersson

”Otto satt på sin balkong och betraktade mänskorna där långt nere, skyndsamma, till synes planlöst rusande eller cyklande hit och dit. Varifrån kommer det oväntade men välkomna lugnet? När man vet att man är i sista kurvan just före upploppet och målsnöret är det som om ett underbart lugn skulle komma krypande som ett mjukt moln av lustgas. Här är jag i dag, tänker Otto, men troligen inte i morgon.”

Det är svårt att läsa Busholmen nästa utan att tänka på att bokens författare gick bort för knappt tre veckor sedan.

Döden blir med ens så påtaglig - inte minst i boken där författaren Claes Anderssons alter ego Otto flera gånger återkommer till döden. Än minns Otto vänner och familjemedlemmar som avlidit, än sörjer han över folk som fallit offer för krig och konflikter runtom i världen. Samtidigt är Otto medveten om att hans tid går mot sitt slut – döden har knackat på några gånger tidigare, men fått vända i farstun.

Döden är ett tema som Claes Andersson återvänt till gång på gång, inte minst i de tre böckerna om Otto.

I slutet av den första boken om Otto, som bär titeln Ottos liv (2011), skriver Claes Andersson till och med om sin förestående begravning och föreställer sig hur hans jazzmusikerkompisar spelar en ballad av Thelonious Monk och hur en av hans döttrar läser upp en dikt av Eeva-Liisa Manner.

Minnen och reflektioner

I trilogin om Otto (Ottos liv, Stilla dagar i Mejlans och Busholmen nästa) får vi följa författaren i hans vardag, och vi får ta del av såväl bekymmer som glädjeämnen.

Efter 24 år i villa i Esbo återvänder nu Otto till sin födelsestad Helsingfors och flyttar in på åttonde våningen i ett nybyggt höghus på Busholmen.

”Att flytta är som att dö en smula men också som att födas pånytt en smula”, konstaterar Otto som njuter av att cykla omkring i sina gamla hemkvarter, ta spårvagnen till centrum för uppköp eller bara strosa runt i den snabbt växande stadsdelen Busholmen där han gång på gång stöter ihop med någon bekant.

Utflykterna sätter igång minnen av vilka en del är skamfulla och smärtsamma, andra kärleksfulla och lidelsefulla.

Många minnen hänför sig till Ottos tid som praktiserande psykiater i Ekenäs och Helsingfors då Otto bland annat fick lära sig mycket om skrattets och humorns förlösande dynamik, andra till tiden som riksdagsledamot/kulturminister/partiordförande för Vänsterpartiet då han fick lära sig att tygla panik- och ångestattackerna som drabbade honom i talarstolen.

”Minnet är ett genialiskt bankfack – där finns precis allt som vi en gång placerat där, hela vår historia. Vi behöver inga kappsäckar, inga transportfordon, minnena är vår skugga.”

Pärmen till Claes Anderssons bok "Busholmen nästa".
Efter 24 år i villa i Esbo återvänder nu Otto till sin födelsestad Helsingfors. Pärmen till Claes Anderssons bok "Busholmen nästa". Bild: Förlaget M Claes Andersson

Engagemanget och omsorgen för de utsatta och utstötta i vårt samhälle är påtaglig, liksom rädslan för vad den ökande ojämlikheten och främlingsfientligheten kommer att resultera i.

Dagligen tar Otto del av nyheter från när och fjärran, och oron för den växande högerpopulismen och nationalismen samt världsledarnas nyckfullhet och skamlöshet är stor.

”(V)ärlden styrs med ett minimum av kunskap, ansvar och humanism”, slår Otto fast.

Varken insmickrande eller tillrättalagt

Otto beskriver sig som en social eremit, en enstöring som drabbats av anomi – ett existentiellt bristtillstånd som Otto antar att utlösts av samhällets brist på sammanhängande normsystem.

En känsla av laglöshet, gränslöshet och osäkerhet sprider sig, och Otto går in för att rannsaka sig själv:

”Vad är viktigt i livet? Finns det osjälvisk kärlek? Vem är du, i själva verket? Avgör situationen och omständigheterna våra val och handlingar, eller finns det verkligen goda och onda mänskor? Och vidare: Vad allt kan bli följden av att bli lurad, förrådd, sviken och övergiven?”

Det gäller att vara skonsam mot sig själv och sina tillkortakommanden, att söka försoning med det som smärtar och ömmar.

Med underfundig humor och mild självironi tecknar Claes Andersson ett självporträtt som varken är insmickrande eller tillrättalagt.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje