Hoppa till huvudinnehåll

Fulda Gap i Tyskland – slagfältet där slaget till all lycka uteblev: "Vi utgick från att det är här det tredje världskriget kan börja"

Rasdorf. På höjderna i bakgrunden byn Point Alpha
Natogeneralernas stora rädsla var att Sovjetarméns pansarvagnar skulle ta vägen genom den naturliga korridoren, i sydvästlig riktning mot Frankfurt, över floden Rhen och vidare in i Frankfurt. Rasdorf. På höjderna i bakgrunden byn Point Alpha Bild: Yle / Johnny Sjöblom Tyskland,Rasdorf

För 70 år sedan var den tyska delningen ett faktum. Dagen i maj år 1949 då det dåvarande Västtyskland fick sin grundlag, kan ses som den dag som cementerade den efterkrigstida ordningen.

Delningen betydde samtidigt att Tyskland mycket väl kunde bli ett nukleärt slagfält i ett möjligt krig mellan öst- och västblocken.

– Vi var redo. Vi var redo att starta ett blodbad och det visste de nog på den andra sidan, säger amerikanen Bill Hutton.

Han tjänstgjorde under 1970- och 80-talen i elva år på en av det kalla krigets allra hetaste platser, stället som i Natos språkbruk betecknades som Fulda Gap.

Karta med området Fulda Gap.
Karta med området Fulda Gap. kalla kriget,kartor,Fulda Gap

Hutton och jag står inne i en tidigare amerikansk manskapsbarack böjda över en stor karta som visar vad det egentligen handlar om.
Kartan visar de centrala delarna av Tyskland och den tidigare gränsen mellan Väst- och Östtyskland.

Flera gula pilar sträcker sig från det sydvästligaste hörnet av DDR in i Västtyskland.

Pilarna står för de möjliga riktningarna för Warszawapaktens anfall.

”Här kan tredje världskriget börja”

Mitt inne bland pilarna på kartan finns också en röd punkt som visar platsen där vi befinner oss just nu.

Det är på Huttons tidigare tjänstgöringsort, den amerikanska observationsposten Point Alpha som i tiderna låg fast vid gränsen mellan Väst- och Östtyskland.

Point Alpha ligger uppe på en höjd ungefär 25 kilometer nordost om staden Fulda i mellersta Tyskland och platsen kan ses som själva ingången till Fulda Gap.

Här bildar den relativt platta terrängen en öppning mellan bergen och Natogeneralernas stora rädsla var att Sovjetarméns pansarvagnar skulle ta vägen genom den naturliga korridoren, i sydvästlig riktning mot Frankfurt, över floden Rhen och vidare in i Frankrike.

Därför lurpassade man på varandra just här och båda sidor var beväpnade till tänderna.

Bill Hutton i tornet på den amerikanska M60 stridsvagn han håller på att restaurera
Bill Hutton i tornet på den amerikanska M60 stridsvagn han håller på att restaurera Bill Hutton i tornet på den amerikanska M60 stridsvagn han håller på att restaurera Bild: Yle / Johnny Sjöblom Tyskland,stridsvagnar,Bill Hutton

– Det här var nog en plats där man kände allvaret. Vi utgick från att det är här det tredje världskriget kan börja, säger Hutton.

I Napoleons och Pattons fotspår

Den lilla orten Rasdorf ligger i en lågt sluttande dalsänka strax nedanför observationsposten Point Alpha.

Orten med sina omkring 1 700 invånare ligger vid den medeltida handelsvägen Via Regia som i tiderna band stora delar av Väst- och Östeuropa samman.

För Rasdorf har ortens placering ändå inte bara fört med sig handel och välstånd. Det geografiska läget kunde mycket väl också ha betytt slutet för den lilla byn.

Om det kalla kriget någonsin skulle ha hettat till skulle Rasdorf knappast längre existera. Det läge som gynnade handelsmännen var förstås också intressant för de militära planerarna.

Samma öst-västliga passage som under det kalla kriget fick benämningen Fulda Gap hade nämligen utnyttjats också förr.

Det var här Napoleons soldater drog sig tillbaka efter det förlorade slaget vid Leipzig 1813.

År 1945 använde den amerikanske generalen Pattons styrkor korridoren för sin framryckning mot floden Elbe i öst.

Därför var rädslan stor för att sovjetiskt pansar i något skede skulle rulla i motsatt riktning och därför rustade Nato upp för krig just här.

Det fanns i Tyskland visserligen också andra möjliga anfallsriktningar, som låglandet söder om Hamburg och den så kallade Hof-korridoren i norra Bayern, men ett lyckat anfall genom Fulda Gap skulle samtidigt effektivt ha splittrat Natostyrkorna i Västtyskland i två delar.

”Visste aldrig om det var allvar”

– Vår uppgift var att hinna slå ut minst tre av fiendens pansarvagnar. Det tränade vi för varje dag, säger den nu 73-årige tidigare vagnchefen Bill Hutton.

Han använder sig av ordet hinna, men går aldrig desto närmare in på vad det egentligen står för.

Helt konkret betydde det att försvararna i sin planering utgick från att man i nödfall var tvungen att stoppa en minst tre gånger starkare angripare.

I Huttons fall gällde det alltså att förstöra tre fiendevagnar innan man själv slogs ut – alltså med största sannolikhet dödades.

Just den här aspekten av tjänstgöringen är han genom hela intervjun förtegen om även om han konstaterar att de egna förlusterna sannolikt skulle ha varit enorma.

– När larmet gick visste vi aldrig om det var övning eller allvar. På så sätt så var det nog en rätt hård press att tjänstgöra här, konstaterar Hutton.

Gränsen mellan Öst- och Västtyskland hade många krökar och innan DDR byggde ut gränsanläggningarna fanns det en uppenbar fara för  att hamna på fel sida.
Gränsen mellan Öst- och Västtyskland hade många krökar och innan DDR byggde ut gränsanläggningarna fanns det en uppenbar fara för att hamna på fel sida. Gränsen mellan Öst- och Västtyskland hade många krökar och innan DDR byggde ut gränsanläggningarna fanns det en uppenbar fara för att hamna på fel sida. Bild: Yle / Johnny Sjöblom Tyskland,gränsområden

Om inte de konventionella vapnen räcker till...

Kepsen på Huttons huvud pryds av ett rödvitt emblem, prytt med bilden av en svart stegrande häst. Samma motiv finns också på ett litet pins på hans gröna munkjacka.

Emblemet står som symbol för det amerikanska elfte bepansrade kavalleriregementet, allmänt kallat ”Blackhorse Regiment” efter den svarta hästen.

Det omkring 5 000 man starka regementet var mellan åren 1972 och 1991 stationerat vid den innertyska gränsen och var samtidigt den enhet som skulle ha tagit emot den hårdaste stöten vid ett eventuellt anfall genom Fulda Gap.

Fulda Gap bjuder på relativt platt mark mellan bergen
Fulda Gap bjuder på relativt platt mark mellan bergen Fulda Gap bjuder på relativt platt mark mellan bergen Bild: Yle / Johnny Sjöblom Fulda Gap,Tyskland

Och stöten kunde ha blivit hård. Bakom gränsen fanns nämligen den sovjetiska åttonde gardesarmén och den sovjetiska första gardespansararmén, med en sammanlagd styrka på över 100 000 soldater och omkring 1 000 stridsvagnar.

Den amerikanska femte armékåren, dit också Huttons regemente hörde, var visserligen siffermässigt underlägsen, men man utgick från att man skulle kunna stå emot ett anfall tills reserver kunde sättas in.

En sammandrabbning skulle i vilket fall som helst ha lett till ett av de största pansarslagen genom tiderna. Och inte nog med det...

– Om man i något skede hade märkt att anfallet inte går att stoppa med konventionella vapen, så hade man från Natos sida sannolikt tytt sig till kärnvapen, säger Danny Chahbouni som arbetar för Point Alpha-stiftelsen som upprätthåller den tidigare observationsposten.

Slutet på civilisationen

Förutom stridsvagnar, attackflygplan, stridshelikoptrar och hela den dåtida konventionella vapenarsenalen var delar av de amerikanska styrkorna också utrustade med taktiska kärnvapen.

Om försvaret inte höll kunde man alltså använda kärnminor eller artillerigranater med kärnladdning för att stoppa de sovjetiska stridsvagnarna.

Inom östblocket hade man förstås liknande tankar. Om anfallet stoppades var en möjlig utväg att spränga sig igenom med hjälp av kärnvapen.

Danny Chahbouni arbetar för Point Alpha-stiftelsen
Danny Chahbouni arbetar för Point Alpha-stiftelsen Danny Chahbouni arbetar för Point Alpha-stiftelsen Bild: Yle / Johnny Sjöblom Tyskland,Point Alpha

– Man kan utgå från att det här helt säkert skulle ha betytt slutet på civilisationen i Centraleuropa och därtill fanns ju alla möjligheter att eventuella krigshandlingar här snabbt skulle ha eskalerat till ett tredje världskrig med strategiska kärnvapen, säger Chahbouni.

Civilbefolkningen i området visste förstås om att man satt på en krutdurk. Det fanns mycket militär på plats och hela tiden hölls det stora övningar.

Tidvis ordnades här också stora fredsdemonstrationer och fredsrörelsen var dessutom aktiv när det gällde att försöka kartlägga vad som planerades.

Men vad som egentligen kunde ha hänt är fortfarande inte helt klarlagt.

– Vad gäller till exempel användningen av kärnvapen och kemiska stridsmedel, så är de här planerna fortfarande hemligstämplade, säger Chahbouni.

Kalla kriget intresserar igen

I dag, snart 30 år efter murens fall, är ändå alla soldater borta och det är inte mycket annat än den kvarblivna amerikanska observationsposten som vittnar om att det här fanns en gräns mellan två olika världar.

Uppifrån det amerikanska vakttornet kan man i dag se människor som rastar sina hundar i den stump rekonstruerad östtysk gränsanläggning som ligger nedanom tornet.

– För Tyskland betydde slutet på det kalla kriget att man inte längre var ett tilltänkt slagfält. Många av våra yngre besökare kan i dag ha lite svårt att förstå att det inte alltid har varit så, säger Chahbouni.

Men där det militärstrategiska intresset för området har, om inte helt dött ut så åtminstone slumrat till så har däremot intresset för Point Alpha-museet blivit större under de senaste åren.

– Sedan den ryska annekteringen av Krim är de geopolitiska motsättningarna igen tydligare. När man på nyheterna talar om INF-avtal och medeldistansrobotar i Europa så är det kalla kriget igen på agendan och det betyder i förlängningen att folk också kommer hit till oss, konstaterar Chahbouni.

Den tidigare soldaten Bill Hutton är i alla fall glad över att få vara tillbaka för att restaurera en pansarvagn som finns på museiområdet.

– Vi stod emot hotet och vi fick fortsätta att leva i fred. Och när jag i dag ser på det återförenade Tyskland så är jag övertygad om att allt vårt hårda jobb här har burit frukt, säger Hutton.

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes