Hoppa till huvudinnehåll

En rädd pojke i en trasig familj bland brutna språk, kärlek, våtservetter och läskiga Jesusbilder

Författaren Adrian Perera i Centralparken.
Författaren Adrian Perera har i höst kommit ut med sin första roman: Mamma. Författaren Adrian Perera i Centralparken. Bild: Yle/Vilhelmina Öhman Adrian Perera

Författaren Adrian Perera debuterade 2017 med diktsamlingen White Monkey. I höst har Perera kommit ut med sin andra bok Mamma.

Vår kulturreporter Vilhelmina Öhman tog en promenad med Perera i Centralparken i Helsingfors för att tala om skräck, brutna språk, romanskrivande och om familjen som tema.

Det är sommar i början av 1990-talet. En pojke tillbringar sitt sommarlov ensam hemma tittandes på Talespin (Luftens hjältar) och ätandes frukostflingor. Hans mamma jobbar på fabrik. Pappa träffar han en gång i veckan.

Det händer konstiga saker i pojkens ensamhet - han är övertygad om att saker byter plats i radhuslägenheten och att ting kommer till liv. Det är förgrunden till Adrian Pereras roman Mamma.

En underliggande atmosfär av obehag och skräck

Perera berättar att han började skriva på Mamma ganska fort efter White Monkey, men att han då inte riktigt fick ihop det. Men att han efter att ha läst My Absolute Darling av Gabriel Tallent fick tag på en känsla.

My Absolute Darling är ingen skräckroman, men jag noterade att där fanns grepp, som byggandet av en jobbig atmosfär och hur man lyckas få läsaren att känna obehag och oro. I den romanen fokuseras det dock mycket på våld. Och jag ville skriva något som kunde fånga obehag och skräck, men utan att förlita mig på våld och grova skildringar, berättar Perera.

Pojken Anthony, eller Tony som han kallas, förmedlar ett starkt obehag i sin ensamhet och utsatthet. Jag frågar Perera vad huvudkaraktären Tony egentligen är rädd för.

– På ett plan är han rädd såsom barn är rädda. Allt för honom är besjälat, allt lever. Tavlor lever, gräset lever. Men på ett annat plan, eftersom hans föräldrar har skilt sig, är han rädd för att han kommer att mista dem ytterligare. Han är också medveten om att hans mamma, på grund av sin invandrarbakgrund, behandlas annorlunda än andra. Så att hans mamma ska skickas hem är också något han är jätterädd för att ska hända.

Författaren Adrian Perera i Centralparken.
Perera ville skriva något som kunde fånga obehag och skräck, men utan att förlita sig på våld och grova skildringar. Författaren Adrian Perera i Centralparken. Bild: Yle/Vilhelmina Öhman Adrian Perera

Om man har läst Pereras debutdiktsamling White Monkey (2017) märker man att det finns flera teman som återkommer i Mamma (2019). Jag undrar om White Monkey var myllan eller grogrunden till Mamma.

– Nog kan man säga det. Man kan också säga att jag har bristande fantasiförmåga. Nej, men White Monkey och Mamma delar vissa utgångspunkter. Det finns en mamma med invandrarbakgrund, en pojke, ett heterosexuellt förhållande, en skilsmässa och fabriksarbete, säger Perera.

Men Perera säger också att om man hänger upp sig på teman missar man vad som blir annorlunda i den här romanen.

– Eftersom jag har tänkt mig en helt annan genre och en helt annan form så inverkar det på innehållet. Jag kan tänka mig att White Monkey rent språkligt är myllan till Mamma för jag håller fortfarande på att utveckla mitt skrivande, säger Perera.

Brutna språk och översättningar genom ett barn

Mamman i Mamma talar både singalesiska, engelska, svenska och finska. Anthony talar engelska och svenska, men han har problem med stavning.

Perera berättar att han i romanen Mamma jobbar mycket med språk och speciellt med vad han kallar brutna språk. Inspirationen kom delvis från en situation han var med om julen 2017.

– Min mamma behövde gå till läkaren och läkaren pratade främst finska och kunde inte förklara på svenska eller engelska vad problemet med min mamma var. Jag kunde därför inte förklara vidare för mamma. Det slog mig då att få människor talar sitt språk felfritt. Jag ville få med det, det brutna språket, i romanen, säger Perera.

Romanformen gav Perera en möjlighet att få fram det brutna språket.

– För att fånga bördan med att översätta, som i det här fallet läggs på ett litet barn, tänkte jag att det enda logiska skulle vara att använda fotnoter, säger Perera.

Anthonys egna tankar kommer i romanen fram via fotnoter, alltså som kommentarer till den själva flytande texten.

– Tony är ett bångstyrigt barn. Han översätter bara saker som han tycker är intressanta och enligt vad han själv förstår, vilket inverkar mycket om det är en situation där till exempel en läkare eller en myndighet försöker förklara något. Fotnoten blev därför ett mycket intressant redskap att jobba med, säger Perera.

Familjen som scen

Det är Tony som får tala med myndigheterna, med sjukvårdspersonal och polis, och fungera som tolk. Jag får bilden av att Tonys mamma lever i ett slags utanförskap.

– Jag skulle absolut säga att hon på grund av sin bakgrund, sin invandringsstatus och sin språkförmåga, både att hon har många språk och att hon inte kan uttrycka sin felfritt på svenska, gör att hon inte kan åtnjuta de rättigheter som hon borde ha. Hon behöver ha Tony som tolk. Samtidigt brottas hon mycket med skuldkänslorna att Tony måste bära henne, säger Perera.

Tony i romanen vill vara ett barn och de vuxna önskar att han skulle få vara det. Men alltid är det inte så lyckligt ställt för alla om man inte har haft det så bra förspänt ekonomiskt, säger Perera.

– För mig handlar boken om kärlek och vad det innebär att vara ett barn. Det är något som syns i hur Tony förhåller sig till sin pappa. Pappan är sur för att Tony inte får vara ett barn. Samtidigt tar pappan ut sin egen bitterhet och osäkerhet på Tony som om Tony skulle vara en terapeut, vilket jag tror att många föräldrar och människor gör sig skyldiga till. Vi förhåller oss till varandra enligt behov, säger Perera.

"Var är pappa?"

Fast romanen heter Mamma så är pappan en viktig karaktär. Men han är en frånvarande förälder. Anthony säger ofta: “var är pappa?”.

Det är som om pappan våldsamt understryker att Tony är “pappas pojke” för att han är så frånvarande.

– Pappan är för tillfället den mest fascinerande karaktären enligt mig. Han är jättestark. Han beskrivs i bara muskler och styrka. Tony ser honom som en gud. Men han är samtidigt jättesvag. Han måste hela tiden känna att han är värdesatt och värderad. Pappan har förlorat sitt äktenskap och sitt barn. Därför kändes det för mig ganska logiskt som en stor rädsla för honom att alltid påpeka och befästa att Tony är hans barn. Samtidigt pågår det en maktkamp mellan föräldrarna i bakgrunden och vad det innebär att älska Tony, säger Perera.

Jag undrar varför Perera tycker att familjen är så intressant och varför familjen fungerar som en bra scen i en roman. Perera säger att det känns som mest när det är en familj. Att det är där han vaknar till.

– En familj är en situation där folk kommer att såra varandra i sin kärlek. Det är nästan ofrånkomligt. Du kan inte ha barn utan att de kommer ta skada av att du finns. De kommer inte att kunna växa upp utan att du kommer att ha problem med det.

Vi återkommer till skräcken.

– Om vi tänker på det som du frågade först om skräckgenren: att tala om skräck är inte samma sak som att inte tala om kärlek. Jag tänker att en familj är en bra plats att leka med en genre, leka med stora känslor och leka med vad det är att finnas, säger Perera.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje