Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Scener ur en rebellisk flickas liv

Eva Odrischinsky i Jerusalem.
Eva Odrischinsky skriver om sin judiska familj i boken "Som alla andra". Eva Odrischinsky i Jerusalem. Bild: Abie Troen Jerusalem,Israel,judendom,eva odrischinsky

Som tjugoåring trotsade Eva Odrischinsky en av familjens absoluta och oskrivna lagar: ”Du ska icke sätta din fot i Tyskland, än mindre hava ett förhållande med en tysk”.

Förhållandet med den tyska mannen tog dock snabbt slut, men strax därefter hade Eva ett kort men intensivt förhållande med en högt uppsatt PLO-politiker under en stor internationell fredskonferens i Helsingfors.

När Eva ligger där i den stora sängen på det nybyggda hotellet Hesperia konstaterar hon att hon och Daoud (namnet är fingerat) är ett bevis på att det kan finnas en lösning på konflikterna mellan israeler och palestinier:

”Som kommunister vet vi att människans sanna plats i världen inte bestäms av hennes nationalitet eller religiösa tillhörighet – de utgör enbart manifestationer av falskt, borgerligt medvetande, av kapitalismens ’ideologiska överbyggnad’ - utan av hennes position på klasskartan.”

Många gånger har den rebelliska Eva blivit kallad till faderns arbetsrum för en ”pratstund”, men frågan är vad som hänt om föräldrarna (eller det judiska samfundet, för att inte tala om den israeliska säkerhetstjänsten) fått reda på att deras Eva hade ihop det med en palestinier (och tillika kommunist).

Inte riktigt som alla andra

I boken Som alla andra. Min judiska familj och jag skriver Eva Odrischinsky om sin uppväxt som en minoritet i minoriteten, som judinna i en i stort sett finlandssvensk miljö.

Sedan år 1998 bor Eva Odrischinsky i Jerusalem, en stad som hon levandegör i antologin Jerusalem. En bok som hjälper dig att gå vilse (2011).

Varken Jerusalem eller Israel intar någon nämnvärd plats i den nu aktuella boken – här ligger fokus i första hand på uppväxtåren i Helsingfors.

I Som alla andra tar författaren med oss på en rundvandring i en familjehistoria som har sina rötter i Vitryssland. Till Finland kom familjen via Viborg därifrån de blev evakuerade. I Helsingfors tog bröderna Jascha och Petja över den trävaruhandel som deras far grundat.

I slutet av 1940-talet gifte sig fadern Jascha (som var finskspråkig) med Frejdele, en judinna från Sverige, och därmed blev kontakterna till det svenskspråkiga Finland också tätare.

Eva började skolan i Zillen, medan hennes yngre bror Alexander fick lov att gå sin skolgång på finska i den judiska skolan med motiveringen att ”åtminstone pojken ska lära sig judiska traditioner och seder!”

Somrarna och julloven firar familjen på Lepolampi pensionat 30 kilometer väster om Helsingfors. Här samlas ett flertal mångkulturella och mångspråkiga judiska familjer för att bada, sola och skvallra:

”Bland de sina kunde Leppisjudarna tillåta sig att knäppa upp västen lite mer än bland gojim. Med dem fick man ständigt akta sig för att verka fräck eller obildad eller vad de allt tänkte om en, ge dem vatten på sin kvarn”, konstaterar Eva och kommer in på ett resonemang om utanförskap och främlingskap. Om att känna sig udda och apart bland sina likar, vilket var fallet i hennes eget fall.

För Evas del fanns en vilja och en önskan om att vara ”som alla andra”, framför allt som hennes vänner i den finlandssvenska skolan. Även om hon innerst inne visste att hon var allt annat än likadan som de.

Som en liten parentes kan jag konstatera att en av Evas bästisar var Monica ”Mokke” Kollman vars far Stefan Kollman under andra världskriget hade tillbringat en tid på ett arbetsläger i Lappland.

Stefans bror med fru och barn hörde till de judar som Finland lät sända iväg till Auschwitz i november 1942. Om deras öde kan man läsa mer här.

Om att hitta en riktning

I familjen Odrischinsky var judendomen och religion inget man pratade om särdeles mycket. Man gick i synagogan på de judiska helgdagarna och följde en del judiska seder och bruk – mestadels för att det hörde till men inte av någon djupare övertygelse, verkar det som.

På 1970-talet anslöt sig Eva till minoritetskommunisterna, gick runt med svartvit palestinasjal runt halsen och skanderade olika slagord.

Judendomen, religion och tro var inget som upptog den tjugoåriga Evas tankar i någon större utsträckning.

Men med tiden börjar Eva leta efter någon form av riktning i tillvaron.

Ett underhållande kapitel i boken handlar om hur Eva under en kort tid vistades på ett kollektiv i Bourgogne i Frankrike där man levde enligt ett program dikterat av utomjordingar. Dieten var strikt reglerad och bestod av frukt, råa grönsaker, ost och nötter. Av yoghurt fick man nämligen aids och vatten var illa för njurarna.

Att man inte nödvändigtvis alltid levde som man lärde är ett uttryck för den franska grundinställningen där man kombinerar stringens med laissez-faire, logik med galenskap och allvar med lek, konstaterar Eva Odrischinsky.

Pärmen till Eva Odrischinskys bok "Som alla andra".
Pärmen till Eva Odrischinskys bok "Som alla andra". Bild: Förlaget M litteratur,eva odrischinsky

Tillbaka till rötterna

Kombinationen allvar och lek är också något som kännetecknar Eva Odrischinskys sätt att skriva om sin familj och sin uppväxt. Det är underhållande och informativt på samma gång.

Här finns en lätthet och ett humoristiskt tonfall som ibland slätar över resonemang som kan väcka debatt, som till exempel konflikten mellan Palestina och Israel, eller slitningar mellan sekulariserade ”vanejudar” och ortodoxa judar.

När Eva skriver om sin mors död finns här dock en påtaglig smärta och sorg som bottnar i ovetskap om vad som egentligen hände den där dagen då modern valde att ta sitt liv. Saknaden efter maken som dött i hjärtinfarkt fyra år tidigare bidrog antagligen till beslutet.

Förhållandet mellan mor och dotter präglades av avstånd och oförståelse, och Eva beskriver modern som ”en pratsam men om allting viktigt tigande individ”.

Men på jiddisch var modern suverän.

Enligt Eva talade modern Helsingfors vackraste jiddisch, och hon levde upp i de stunder då hon fick chansen att växla några ord med dem i församlingen som talade språket på samma nivå som hon.

Eva anmäler sig till en sommarkurs i jiddisch i Oxford och känner att hon via språket kommer närmare sin avlidna mor och de judiska rötterna:

”Efter att ha sökt mig själv på olika håll och alltid gjort det i enlighet med vad som legat i tiden, känner jag nu en dragning till det som varit. Jag kom fram till att mitt egentliga modersmål är jiddisch, mammas mustiga första språk, och mitt egentliga hemland, om man nu alls kan tala om ett sådant, är den lilla östeuropeiska shtetteln, Spelman på takets judiska by.”

Som alla andra ger en intressant inblick i delar av det judiska samfundet samtidigt som vi får ta del av en kvinnas väg från ung rebell till nyfiken sökare med rötterna stadigt förankrade i den judiska myllan.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje