Hoppa till huvudinnehåll

Harry Potter sprängde dörren till Veeras otrygga barndom – i ny dokumentär flyter terapi och rollspel ihop

Bild på Veera Lapinkoski invirad i en slängkappa i snön.
Veera blickar ut mot världen. Tonislav Hristovs dokumentärfilm Veeras magiska liv väcker många tankar. Bild på Veera Lapinkoski invirad i en slängkappa i snön. Bild: Pirkanmaan elokuvakeskus lajv,Veera Lapinkoski

Om du hör till dem som avfärdat rollspel som en lek bland andra skall du se Tonislav Hristovs nya dokumentär. Här möter du den unga Veera Lapinkoski som bearbetar sitt förflutna på många sätt.

Någon minut in i filmen ser vi huvudpersonen Veera sitta i en buss där hon försöker färga delar av sitt hår blått med en tuschpenna.

När hon väl når slutdestinationen har hon klätt sig i en svart slängkappa och vandrar med ett gäng andra svartklädda mot ingången till en maffig byggnad någonstans i Polen.

Här skall de under några dygn studera vid den fiktiva inrättning som fostrat den fiktiva gestalten Harry Potter – och de skall göra det i verkligheten.

Eller nåja, en slags semiverklighet.

Quidditch-träning, Tyskland, våren 2016.
Nästan på riktigt. Såhär ser Hogwarts ut i filmversionen av Harry Potters värld. Quidditch-träning, Tyskland, våren 2016. Bild: All Over Press Quidditch,Harry Potter -filmer

Men de gör det på allvar. Graden av allvar inser vi senast då flera av de inblandade bryter ihop. Däribland Veera.

Den laddade ceremoni under vilken de förväntas bränna upp föremål som representerar plågsamma minnen blir för mycket för henne.

Gränsen mellan verklighet och fiktion flyter ihop. Är det rollkaraktären som gråter – eller är det hon själv?

Och vilken hemlighet är det hon bär på?

Lång process

Regissören Tonislav Hristov mötte Veera Lapinkoski när hans film Love & Engineering hade premiär för sex år sedan.

De pratade en del och han fick snart veta att hon var en aktiv larpare — en som ägnar sig åt "live action role play".

— Efterhand kom jag underfund med att larpandet för hennes del handlade om något mer än att klä ut sig och leka i skogen, berättar Hristov.

En man som ler.
Intresserad av verkligheten. Filmen om Veera är Tonislav Hristovs sjätte dokumentärfilm. En man som ler. Bild: All OverPress/EPA-EFE/HAYOUNG JEON Tonislav Hristov

Här hade han grundstommen till en ny film; en kvinna som bearbetar sitt förflutna och som i slutskedet måste konfrontera detsamma. Men produktionsprocessen visade sig bli lång.

Finansieringen drog ut på tiden och man tvingades filma i olika sjok. Under många år.

— Det här är den sprödaste film jag gjort och någonstans halvvägs började jag tvivla på att det skulle bli något. Folk tappade intresset, energinivån sjönk.

Men småningom föll bitarna på plats och i år tog de prestigefyllda festivalerna i såväl Sundance som Berlin emot berättelsen om Veera.

Stark huvudperson

Det är omöjligt att inte fängslas av filmens huvudperson - en ung kvinna som vid sidan av att ha en stark närvaro på duken är både analytisk och emotionell.

Veera förmår verbalisera sina tankar och känslor både i intervjuer och under terapisamtal. Samtalar gör hon också ofta med brorsan Ville vars hjärna tagit skada i sviterna efter en febersjukdom han hade som liten.

Syskonen Ville och Veera tittar upp mot en lampa med varmt sken.
Syskonkärlek. Ville och Veera har en nära relation. Syskonen Ville och Veera tittar upp mot en lampa med varmt sken. Bild: Pirkanmaan elokuvakeskus Tonislav Hristov,Veera Lapinkoski

Mellan de introspektiva sessionerna kastar hon sig hängivet ut i rollspelsvärlden. Dessa rollspel som tidigt öppnade tidigare slutna dörrar inom henne själv.

Hon var elva år första gången hon åkte från hemmet utanför Ylivieska för att delta i en rollspelshappening. Det var ett gäng Harry Potter-entusiaster som samlades i Uleåborg och hon visste genast att hon landat rätt.

— Jag minns exakt hur det kändes! Jag var vansinnigt nervös, men upplevde samtidigt att jag för första gången någonsin var bland likasinnade.

Porträtt på skådeseplaren och parparen Veera Lapinkoski.
Utanför rollen. Veera Lapinkoski har ägnat sig åt rollspel sedan hon var elva år. Porträtt på skådeseplaren och parparen Veera Lapinkoski. Bild: YLE / Silja Sahlgren-Fodstad lajv

— Mitt i spelet ställdes jag - världens blygaste, tystaste, mest inbundna barn - inför en situation där jag måste reda ut en konflikt med en annan rollkaraktär.

— Situationen hade inget med mina trauman som Veera att göra utan berörde rollkaraktärens problem - men via den kunde jag släppa ut något jag burit inom mig.

— Jag glömmer det aldrig. Det var min första erfarenhet av att kunna ge utlopp för känslor utan att någon dömde mig för det. Det var en helt otrolig fiilis, säger Veera med ett leende.

Olika sorters terapi

Det är en sak att leva ut sina känslor i ett rollspel, en annan att vara sig själv inför kameran. Men Veera tvekade inte – hon hoppas kunna hjälpa andra genom att dela med sig av sin historia.

Syskonen Veera och Ville sitter på golvet och pratar i dokumentären Veeras magiska liv.
Öppet utan att vara utlämnande. Veera och Ville bjuder på sig själva. Syskonen Veera och Ville sitter på golvet och pratar i dokumentären Veeras magiska liv. Bild: Pirkanmaan elokuvakeskus lajv,Veeras magiska liv

Delar med sig gör både Veera och de övriga familjemedlemmarna och Hristov - som är mest känd för filmen The Good Postman, 2017 - är medveten om sitt ansvar.

Ett ansvar han anser att man alltid har som dokumentärfilmare.

— Det är enormt viktigt att inte överskrida några gränser. Man måste låta dem man filmar behålla sin värdighet – man får inte utnyttja någon, säger regissören som också fick tillgång till gamla hemvideor.

Bilder som gör starkt intryck på åskådaren.

— Jag brukar vanligen inte använda arkivmaterial i mina filmer, förklarar Hristov som inledningsvis inte ens tittade på materialet han fått. Men när han väl gjorde det fann vissa scener snabbt en plats i berättandet.

— Även om bilderna kan vara glättiga på ytan så får de en att ana att det här är en familj med problem, konstaterar han. Du kan känna det.

Farligt att spela med känslor?

Vid sidan av att vara ett visuellt snyggt och emotionellt laddat paket är Veeras magiska liv också en dokumentär som väcker många tankar.

Som får en att undra om vi inte alla skulle må bättre av att släppa loss i rollspelsform.

Återskapad strid mellan mongoler och annat folkslag.
Anfall!! Live action role play kan se ut på många sätt. Återskapad strid mellan mongoler och annat folkslag. Bild: Yle/Public domain/Sgt. G. S. Thomas strider,ryttare,Hästar,mongoler,rollspel,Historiskt återskapande,reenactment and LARP

Samtidigt kan jag inte låta bli att undra om det är vettigt att använda larpandet som terapi – kan det inte gå över styr?

Hristov säger att han som novis när det gäller larpande lärde sig mycket under inspelningen i Polen.

— Det intressanta är att de har ett så kallat ”free room” - ett rum dit du kan gå för att samtala med en psykoterapeut om du känner ett behov av att skaka av dig karaktären du spelar.

—Det kände vi i teamet inte till så vi hivade in alla våra saker i det tomma rum vi hittade. Men så dök det upp en kille som behövde hjälp och då kastades vi ut, ler Hristov som talar varmt om rollspelsgemenskapen.

— En sak som är briljant är att den som larpar aldrig ifrågasätter de andras rollkaraktärer. Var och en agerar som hen är skriven, eller som den hen vill vara.

Veera går vidare

Larpandet kan alltså beskrivas som en frizon där allt är möjligt - där det inte finns några gränser för vem eller vad du kan vara.

Förr Veeras del har rollspelandet fortsatt men också utökats med nya varianter. Idag studerar hon till skådespelare i Skottland - i dagarna inleds det sista året av den treåriga utbildningen

Hon tycker att alla - inte bara blivande skådespelare - i något skede borde testa att spela rollspel. Vid sidan av allt annat erbjuder de fantastiska möjligheter att jobba med sin empati för andra människor.

När jag mot bakgrunden av filmen frågar var gränsen går mellan terapi och rollspel svarar hon att den ena formen är mera analytisk medan den andra erbjuder ett fält där du kan leva ut dina känslor.

— När du lever i rollen försvinner alla filter. Fokuseringen på spelet gör att du klär av dig allt det som vanligen håller dig tillbaka, säger hon innan hon avslutar med att konstatera: det är inte terapi, det är frihet.

Veera Lapinkoski poserar framför superhjältar i biofoajé.
Nytt spel med roller på kommande. Snart blir Veera Lapinkoski skådespelare. I verkligheten. Veera Lapinkoski poserar framför superhjältar i biofoajé. Bild: YLE/Silja Sahlgren-Fodstad lajv,Veera Lapinkoski

-

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje