Hoppa till huvudinnehåll

Kommentar: Regeringen åkte spårvagn i 5 minuter, steg av och började slira - väljarna får allt svårare att veta vad som gäller

Regeringen på spårvagnen.
Den nyutnämnda regeringen åkte spårvagn till sin första presskonferens. Regeringen på spårvagnen. Bild: Lehtikuva regering,Antti Rinne,Anna-Maja Henriksson,Juha Sipilä,Li Andersson

Drygt två månader har gått sedan en brokig men enig regering tog sjuans spårvagn från Ständerhuset till centrumbiblioteket Ode för att presentera sitt program. Nu påminner ordningen i regeringen mera om treans spårvagn på fredagskvällarna förr i världen, skriver Svenska Yles politikreporter Magnus Swanljung.

Treans spårvagn var egentligen två linjer, 3T och 3B. Under många år körde de i en åtta genom Helsingfors innerstad. Inte sällan saknade många av de slumrande passagerarna ett klart mål med sin resa. Det förekom tvister ombord.

Annat var det när regeringen åkte sjuans spåra den korta sträckan från Ständerhuset till Helsingfors centrumbibliotek Ode.

Glädjen och gemenskapen visste inga gränser när partiledarna för SDP, Centern, De gröna, VF och SFP skulle presentera sin gemensamma programförklaring.

Ingen stack under stol med att programmet bestod av kompromisser. Men det var kompromisser man var fullständigt överens om hela den fem minuter långa resan.

Sen steg man av och började omedelbart rådda.

De gröna och Centern på kollisionskurs

När miljöminister Krista Mikkonen (Gröna) sa nej till ökad skogsavverkning för att förse nya cellulosafabriker med råvara tappade ordföranden för riksdagens miljöutskott Hannu Hoskonen (C) fattningen.

Mikkonens utspel stred enligt Hoskonen helt mot regeringsprogrammet och skulle leda till arbetslöshet och förlorade investeringar.

När inrikesminister Maria Ohisalo (Gröna) förklarade att Finland ändrat sin flyktingpolitik i en mer human riktning gick ordföranden för Centerns riksdagsgrupp Antti Kurvinen upp i limningarna.

Enligt Kurvinen hade Ohisalo uppenbart inte läst regeringsprogrammet.

Att Centern och De gröna har skäl att gnabbas inför väljarna är förstås förståeligt.

Regeringen består av fem partier och är ideologiskt splittrad. Det är inte alls märkligt att det finns olika åsikter om allt möjligt inom partierna.

Men när stats- och finansministern inte är överens om vad regeringsprogrammet säger om valperiodens absolut viktigaste fråga – sysselsättningen – blir det svårare för väljarna att hänga med.

Lintilä och Rinne helt i osynk

Vid socialdemokraternas sommarmöte meddelade Antti Rinne (SDP) att man omedelbart skrotar den giljotin i aktiveringsmodellen som hotar arbetslösa med sänkta bidrag. Då harklade sig finansminister Mika Lintilä (C).

Enligt Lintilä säger regeringsprogrammet tydligt att aktiveringsmodellen ska skrotas först när man utrett de sysselsättande effekterna och fattat beslut om andra motsvarande åtgärder.

Samma tolkning gör man inom SFP. Riksdagsgruppens ordförande Anders Adlercreutz kräver att inga beslut om aktiveringsmodellen ska fattas innan man har klara kalkyler på vad de leder till.

Lika otydliga signaler sänder Rinne och Lintilä ut inför höstens avtalsförhandlingar på arbetsmarknaden.

När Rinne i en intervju för Yle lovar att finländarnas köpkraft inte kommer att sjunka kontrar Lintilä med att pengarna saknas och att budskapet till arbetsmarknaderna “inte låter så klokt”.

Bråket om utbildningspengar svårt att begripa

Nåja, att det tidigare statsministerpartiet Centern måste försvara sin egen sysselsättningspolitik är förstås också det begripligt. Men när finansministern närmast på pin kiv drar mattan under regeringens andra stora löfte – att satsa på utbildningen – blir logiken ännu svårare att följa.

I regeringsprogrammet står att universitetens och yrkeshögskolornas grundfinansiering ska öka med 60 miljoner euro.

När Lintilä i sitt budgetförslag prutade summan till 15 miljoner kan det inte ha varit svårt att förutspå reaktionerna hos såväl undervisningsminister Li Andersson (VF) som den samlade högskolevärlden.

Dessutom lyckas finansministern med konststycket att råka i offentligt gräl med forsknings- och kulturminister Hanna Kosonen från det egna partiet.

Med tanke på frågans höga symbolvärde och att 45 miljoner i budgetsammanhang är kaffepengar känns grälet bisarrt.

Inte känns det mera genomtänkt när Vänsterförbundets Li Andersson i en intervju för Svenska Yle förvirrar medborgarna genom att påstå att regeringen omvärderar Finlands EU-politik.

Då hinner Samlingspartiets ordförande Petteri Orpo knappt förklara hur ansvarslöst det är innan statsminister Antti Rinne dementerar och Andersson pudlar.

Rinne tror på lugn efter Centerns ordförandeval

Demokrati mår för all del bra av en levande diskussion, men när regeringspartierna mer eller mindre konsekvent gör vitt skilda tolkningar av regeringsprogrammet blir det lite svårt för medborgarna att veta vad man ska förvänta sig.

Väljarnas konsumentskydd haltar liksom.

Till Ilta Sanomat konstaterade statsminister Antti Rinne i veckan att man inom regeringen inte har “så förfärligt olika åsikt” om vad som står i regeringsprogrammet.

Han tänker nu vänta i en månad för att se om situationen lugnar ner sig efter Centerns ordförandeval.

Tro det.

När man följer regeringens utspel framstår livet för dem som i tiderna ägnade sina dagar åt att åka runt i treans spårvagn som målmedvetet.

Läs också

Nyligen publicerat - Inrikes