Hoppa till huvudinnehåll

Jag tänker hela tiden på katastrofer, säger Malin Kivelä som skrivit en roman om en baby som föds med hjärtfel

Malin Kivelä
Malin Kivelä Bild: Yle/Marit Lindqvist Malin Kivelä

Det finns kompetens, det finns statistik, det finns elektricitet, det finns krishjälp. Det här går att fixa, tänker jaget i Malin Kiveläs roman Hjärtat när det står klart att blåsljudet som hörs från hennes nyfödda babys kropp är ett medfött hjärtfel.

Diagnosen lyder ”koarktation”, det vill säga en lokal förträngning i aortabågen som innebär att blodet inte kommer åt att flöda runt normalt i delar av kroppen.

Modern försöker hålla barnet levande genom oupphörlig viljestyrka och koncentration i förhoppning om att den egna tankekraften skall räcka till att rädda barnet.

- Jag ville beskriva en situation som man inte kan kontrollera. I den värld, och i det samhälle jag lever i kan man ha en illusion av att allt går att ordna. Tanken finns att bara du gör på rätt sätt, gymnastiserar, äter grönsaker och läser mycket går allt bra. Det kan vara nog så svårt att förstå och att acceptera att man inte kan styra och kontrollera allt. Människor kan insjukna och dö, till exempel, konstaterar Malin Kivelä.

För jaget/mamman i romanen är det svårt att förstå att man inte kan få reda på orsaken till hjärtfelet:

- Vad var det som gick fel? Var det cidern hon drack i graviditestvecka sju eller värkmedicinen hon tog som gav babyn hjärtfel? Hon har aldrig tagit för givet att hon ens kan få barn. Ingen kan berätta vad som gick fel även om det bevisligen var något som gick fel. Man vill ju ha en förklaring. För mamman är babyns sjukdom ett slags misslyckande. Hon är ju en människa som gör allt rätt, hon röker inte, hon är inte elak … så visst är hon väl värd att få ett friskt barn?

Pärmen till Malin Kiveläs roman "Hjärtat".
Pärmen till Malin Kiveläs roman "Hjärtat". Bild: Förlaget M Malin Kivelä

I början av romanen konstaterar mamman att hon alltid sökt sig till sprickorna, bristningarna, mellanrummen, avgrunderna ”där det sker som inte kan beskrivas med ord”, ravinerna där ”vad som helst kan hända”, men när hon så plötsligt står på katastrofens brant ser hon det stabila, det lugna och trygga i ett nytt ljus.

- Jag känner givetvis igen mig i min romankaraktär. Jag längtar själv hela tiden efter spänning, säger Malin Kivelä

- Men det som till sist sker kan ju vara något väldigt otrevligt och då blir det goda med en tillvaro där allt bara rullar på som vanligt tydlig. I boken Transit skriver Rachel Cusk att frihet är ett hem du lämnar och aldrig kan återvända till.

Drömmar och fantasier som livlinor

Berättelsen i Hjärtat präglas av en ständig oro och rädsla för vad som kan ske.

Mamman befarar givetvis det värsta, och när det två veckor gamla barnet ska opereras står hon vid sängen och konstaterar att hon ser på honom som något hon kanske skall komma att förlora.

- Själv går jag hela tiden och tänker på katastrofer så där rent teoretiskt. Jag oroar mig över allt som kan hända, framför allt då mina närstående. Men när något hemskt verkligen inträffat på riktigt är det en annan sak. Jag bär på en stark känsla av att allt ska gå bra, det är en form av överlevnadsinstinkt. Man är nog aldrig någonsin förberedd på riktiga dödskatastrofer.

När en kris eller katastrof drabbar en är det viktigt att ha livlinor att grabba tag i.

I Hjärtat flyr jaget/mamman in i drömmar och fantasier om bl.a. ett antal kvinnor som lever i en koloni vid en bortglömd ökensjö ute på den amerikanska stäppen.

Kvinnorna blir en bild för den längtan efter frihet som mamman bär på – en dröm om det ansvarslösa och oberoende livet, och fritt från automatiskt dikterade roller.

- Jag tycker själv att boken handlar mycket om frihet och om motsatsen till frihet. Jag skulle säga att just frihetslängtan är ett centralt tema i berättelsen.

- Drömmar och fantasier har jag alltid haft med i mina böcker. I krissituationer kan det vara drömmarna och fantasierna som håller livsviljan uppe. Själv fantiserar och drömmer jag mycket. Jag har svårt för vardagslivet och det praktiska knegandet.

Det självupplevda som botten i berättelsen

I dag finns ett stort sug efter autofiktion, att få ta del av författarens egna sanna upplevelser och erfarenheter.

Men Hjärtat är en roman, även om berättelsen bottnar i Malin Kiveläs egna erfarenheter.

- Ett av mina barn föddes med hjärtfel. Jag kände ett starkt obehag och motstånd att överhuvudtaget gå in i den här berättelsen och att skriva om detta.

Mamman i boken konstaterar att man inom psykologin brukar tala om att det är viktigt att skapa distans till det hemskaste genom att erkänna och benämna det, men att det i hennes fall inte fungerade: ”Det som var fel kunde inte sättas på papper. Det behövde tvärtom glömmas, sekund för sekund, för att klaras av (---).”

- Jag ville absolut inte skriva om mitt liv rakt av, vilket många kanske är besvikna över. Den stora utmaningen för mig var i alla fall att hitta ett språk som inte var alltför emotionellt belastat, för enkelspårigt eller för uppenbart. Jag ville komma förbi detta helt och hållet och gå någon annanstans med min berättelse.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje