Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Ett porträtt av författaren som ung - Sanna Tahvanainen skriver om Sylvia Plath

Författaren Sanna Tahvanainen.
Författaren Sanna Tahvanainen. Bild: Cata Portin Sanna Tahvanainen

Körsbär i snön är en berättelse som det vibrerar om. Likt Sylvia Plath är den rik på nyanser, lekfull, sensuell och lockande, porlande som champagne och glittrande som en paljettklänning. Men hela tiden finns här en oro och en ängslan som ger den röda färgen en nyans av svart.

Det finns ett antal inledningar på böcker som etsat sig fast – en del av dem har blivit ikoniska klassiker, som den första meningen i Sylvia Plaths roman Glaskupan:

”Det var en besynnerlig, kvav sommar, den sommaren de skickade makarna Rosenberg till elektriska stolen, och jag visste inte vad jag gjorde i New York.”

Det är sommaren år 1953 och romanens jagperson,19-åriga Esther Greenwood, har vunnit en tävling där priset är att få jobba på en intellektuell modetidning under en månad.

Tillsammans med elva andra tjejer bor Esther på hotell Amazonen, ett hotell enbart för kvinnor.

Under månadens lopp kryssar tjejerna mellan modevisningar, stjärnspäckade cocktailpartyn och glammiga galapremiärer. Det verkar vara ett heltidsjobb att frottera sig med societeten och man undrar när flickorna överhuvudtaget hinner skriva något för magasinet.

Sylvia Plaths bok "Glaskupan".
Sylvia Plaths bok "Glaskupan". Sylvia Plath

Glaskupan baserar sig på Sylvia Plaths egna erfarenheter och beskriver en ung, begåvad flickas obändiga vilja att omfamna världen och en längtan efter att bli en uppburen författare.

Efter månaden i New York återvänder Esther till barndomshemmet i Wellesley och besvikelserna sköljer över henne. Hon blir inte antagen till den skrivarkurs hon spetsat sig på och livet känns kvävande och meningslöst. Hon blir snabbt beroende av sömntabletter och självmordstankarna avlöser varandra. Snart blir Esther intagen på sjukhus där hon behandlas med elchocker.

Kvinnor med viljor av järn och självförtroende av stål

Under de senaste åren har Sanna Tahvanainen ägnat sig åt att gestalta och levandegöra några intressanta kvinnoöden i romanerna Bär den som en krona (2013) om drottning Victoria av England, och Den lilla svarta (2016) om modeskaparen Coco Chanel.

I dag utkommer romanen Körsbär i snön som handlar om Sylvia Plath och den kvava sommaren 1953 i New York då hon tillsammans med ett antal andra unga tjejer gavs möjlighet att jobba på modemagasinet Mademoiselle.

Det var sommaren då allt ställdes på sin spets. Det var sommaren då livet vred sig kring sin axel och ingenting längre var som förut.

Pärmen till Sanna Tahvanainens roman "Körsbär i snön".
Pärmen till Sanna Tahvanainens roman "Körsbär i snön". Bild: Schildts & Söderströms förlag Sanna Tahvanainen,Sylvia Plath

Det som förenar Victoria, Coco och Sylvia är en oomkullrunkelig tro på den egna förmågan, en vilja av järn och ett självförtroende av stål.

Alla tre hade svårt att anpassa sig till de snäva och förutbestämda roller som kvinnor förväntades foga sig i. De ville ha frihet och självbestämmanderätt. De ville ha makten och kontrollen över sina liv.

De tre kvinnorna bär på en stor hängivenhet, en måttlös hunger och en aptit på livet som framför allt är en stark drivkraft, men som också är en kraft som kan slunga ner en i mörkaste förtvivlan.

En Sylvia Plath i pluralis

Det finns en uppsjö av böcker och filmer (både spelfilmer och dokumentärer) om Sylvia Plath. Varje minut av hennes liv är dokumenterat och 56 år efter sin självvalda död har hon många hängivna läsare världen över.

I Körsbär i snön har Sanna Tahvanainen fått förhålla sig till all denna kult(ur) som omger Sylvia Plath, men framför allt till Sylvia Plaths egna texter – inte minst Glaskupan som Sylvia Plath gav ut under pseudonymen Victoria Lucas endast några veckor innan hon begick självmord.

Och visst kan man höra ekon av Glaskupan i Körsbär i snön – här finns episoder och berättelser som sammanfaller, detaljer som går igen. Men samtidigt som man kan höra Sylvia Plaths röst mellan raderna är texten omisskännligt Sanna Tahvanainens egen.

Körsbär i snön är en berättelse om den unga Sylvia som är lite för mycket. Hon är såpass yvig och spretig, vittfamnande och bångstyrig, att hon känner att hon borde skrivas i pluralis:

”Jag borde heta Sylvior, inte Sylvia. Sylvior Plathor. Jag är pluralis, inte singularis. I mig finns hur många Sylvior som helst. En på varje sida. Ibland ännu flera.”

Svältfödd på äventyr och sex

Sylvia sprudlar av förväntningar och ambitioner när hon anländer till New York i juni 1953 för att tillsammans med 19 andra unga kvinnor praktisera på modemagasinet Mademoiselle i fyra veckor.

Och vilken oförglömlig månad det blir!

Mademoiselle-flickorna kastar sig handlöst (för att inte säga huvudlöst) ut i det pulserande New York-livet, utmanar gränser och varandra.

New York 1941.
New York på 1950-talet. New York 1941. Bild: Wikimedia commons New York,1941

"Körsbär i snön” är ett rött läppstift med mycket svart i som Sylvia älskar – hennes rödmålade mun skriker i protest mot den konventionella klädsel med hatt och handskar som Mademoiselle-flickorna beordras bära.

Det passionerat röda står i bjärt kontrast till det svala och behärskat vita.

Körsbäret står också för oskulden, kvinnans jungfrudom. Det förföriska och lockande.

Sylvia är en rastlös själ som vill uppleva, se och erfara. Hon vill känna blodet pulsera i varje cell, i varje por, i varje andetag. Hennes eld är den största i New York, och hon är svältfödd på äventyr och till intet förpliktigande sex.

Sylvia kommer till New York för att få möjlighet, och för att kunna ge sig själv tillåtelse, att vara en annan – hon vill vara mer frigjord, lössläppt och hängiven.

Hon kommer till staden med en dröm om att bli den författare hon vet att hon bär inom sig.

För de flesta Mademoiselle-tjejer är vistelsen i New York de sista veckorna av frihet innan livet som hemmafru i en fyrkantig villaförort väntar, men Sylvia ser New York som en hållplats på vägen till ”litterära utmärkelser, priser, utgivning och män, män, män”.

Barbizon Hotel i New York.
Barbizon-hotellet i New York där Sylvia Plath och de andra Mademoiselle-flickorna bodde sommaren 1953. Barbizon Hotel i New York. Bild: Wikimedia commons Barbizon Hotel,Barbizon 63

Men ingen vet att hon gömmer en strumpa full av sömntabletter under madrassen i rummet på femtonde våningen på Barbizon Hotel. Och i halsen har hon en liten svart panikfågel som bor i en bur, som lever i mörkret av mörker. En gråsparv klädd i korpens fjäderdräkt.

En panikfågel det är svårt att leva med, men som hon inte skulle vilja vara utan: ”Det kan hända att min rädsla och mitt skrivande är samma sak. Det betyder att jag inte har något skrivande utan Panikfågeln.”

”Jag svävar för högt och sjunker för djupt”, konstaterar Sylvia vars liv är som en vandring på en högspänningsledning.

Ständigt balanserar hon mellan förhoppningar och besvikelser, frigörelse och begränsningar, övermodig självmedvetenhet och bristande självförtroende.

Även om hon är stjärnstudent med toppbetyg bär hon på mindervärdeskomplex (enkla hemförhållanden, dålig ekonomi, frielev på Smith College) som hon gör sitt bästa för att dölja med alltför mycket läppstift och en förförisk klänning i svart shantung.

Ett inkännande porträtt

I Körsbär i snön tecknar Sanna Tahvanainen ett sensibelt och inkännande porträtt av en ung Sylvia Plath som ofta ter sig som en sparv i tranedans, eller som Askungen på villovägar.

Samtidigt är hennes ambitioner högt ställda och hon arbetar målmedvetet för att nå sitt mål:

”Jag är inte stället pilen skjuts ifrån, jag är själva pilen som skjuts. Som darrar av förväntan på sin väg genom luften.”

Körsbär i snön är en berättelse som det vibrerar om.

Likt berättarjaget är den rik på nyanser, lekfull, sensuell och lockande, porlande som champagne och glittrande som en paljettklänning. Men hela tiden finns här en oro och en ängslan som ger den röda färgen en nyans av svart.

PS: På Yle Arenan kan man just nu se en dokumentär som handlar om Sylvia Plath och tillkomsten av romanen Glaskupan.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje