Hoppa till huvudinnehåll

Filmrecension: Smärta och ära – Antonio Banderas spelar kultregissören som gjorde honom till stjärna

Antonio Banderas i simbassängen som Salvador Mallo i Smärta och ära.
Med huvudet ovanför vattenytan. Antonio Banderas simmar lugnt och står stark i Pedro Almodóvars "Smärta och ära". Antonio Banderas i simbassängen som Salvador Mallo i Smärta och ära. Bild: Manolo Pavón Pain and Glory,Antonio Banderas

År 1982 får en okänd nittonåring vid namn Antonio Banderas sin första filmroll. Regissören heter Pedro Almodóvar och är också ny i branschen. Trettiosju år senare gör de sin sjunde gemensamma film – och cirkeln sluts.

Den medelålders filmregissören Salvador Mallo (Antonio Banderas) är trött. Trött och lätt uppgiven. Kroppen värker, själen är vilsen och karriären har fastnat i ett pausläge.

När filmarkivet i Madrid bjuder in honom till en diskussion om en av hans tidiga succéer gör det förflutna sig påmint. Med påtaglig styrka.

Valen han gjorde, grälen som fortfarande grämer, passionen som fick tillvaron att glöda.

Och innan dess – barndomens magiska upptäckter. Närheten till mamma (Penélope Cruz), kärleken till filmen.

Idel välbekanta element

Det krävs inte många sekunder innan Smärta och ära (Dolor y gloria ) leder in åskådaren på välbekanta visuella gator. Hela duken vibrerar av allt det vi lärt oss förknippa med Almodóvar.

De starka färgerna bland vilka det röda alltid är lite rödare än rött. Lite likt ett utropstecken som pockar på uppmärksamhet.

Blodigt, hett, sensuellt.

Salvador och Zulema. Antonio Banderas och Cecilia Roth spelade mot varandra redan 1982 - i Almodóvars "Passionens labyrint".
Grön gubbe säger gå, röd tant säger stop. Antonio Banderas och Cecilia Roth spelade emot varandra redan 1982 - i Almodóvars "Passionens labyrint". Salvador och Zulema. Antonio Banderas och Cecilia Roth spelade mot varandra redan 1982 - i Almodóvars "Passionens labyrint". Bild: Finnkino Pain and Glory,Antonio Banderas,Cecilia Roth

Vackra människor i snygga interiörer och talande miljöer. Människor vars känslor inte sällan balanserar på gränsen till nervsammanbrott.

Människor som inte drar sig för att ge uttryck för dessa känslor. Vare sig det handlar om frustration eller ilska, kärlek eller åtrå. Människor som vägrar väja för det tabubelagda.

Men trots allt det välbekanta är det något som gör att man har svårt att tränga igenom ytan.

Ojämn rytm

Det är inte svårt att dra parallellen mellan Pedro Almodóvar och filmens fiktiva regissör Salvador Mallo.

Det är inte svårt att se filmen som en presentation av de källor ur vilka kultregissören bakom filmer som Matador (1986), Allt om min mamma (1999) och Tala till henne (2002) hämtat sin inspiration.

Salvador Mallo spänner blicken i den han talar med.
Med blick för bilder. Regissören Salvador Mallo iakktar sin omgivning på samma sätt som Pedro Almodóvar. Salvador Mallo spänner blicken i den han talar med. Bild: Manolo Pavón Pain and Glory,Antonio Banderas

Tydlig är även kärleksförklaringen till filmen som konstform, till blickens och den enskilda bildens betydelse.

Det som det däremot är svårt att få grepp om är rytmen. Ansatsen är tydlig och slutet magiskt – men däremellan finns det gott om lååånga transportsträckor.

Dialogavsnitt som hotar att mala sönder den emotionella laddningen. Möten som borde vara laddade, men som rinner ut i sanden.

Vackra tillbakablickar som inte alltid får fotfäste i berättelsens nuläge.

Vackert – trots allt

Det som håller liv i helheten är inte helt oväntat skådespelarna. Banderas har i ett flertal sammanhang talat om det befriande i att äntligen få vara någon annan än den sedvanliga ”Antonio Banderas”.

Själv använder han ord som ”energisk och dynamisk” för att beskriva vad han menar, men han kunde lika gärna ha sagt att Hollywood gärna kallat in honom när rollistan skrikit efter en snygg “latino lover”.

Och visst gör han sin Mallo med bravur, en trött man med ett vemodigt stänk av kärlek kvar i blicken.

Det är lätt att förstå varför han kunde lämna årets Cannesfestival med det prestigefyllda skådespelarpriset i sin hand.

Penélope Cruz som spelar regissörens mamma tvättar kläder vid ett vattendrag.
Mamma. Penélope Cruz är färgstark - som alltid. Penélope Cruz som spelar regissörens mamma tvättar kläder vid ett vattendrag. Pain and Glory,Penélope Cruz

Även Penélope Cruz gör intryck – trots att hon kämpar om uppmärksamheten vid sidan av filmens givna ögonsten, tioåriga Asier Flores i rollen som den unga Salvador Mallo.

Faktum är att det är en bild av Flores som man bär med sig efter filmen. För någonstans i slutändan landar Smärta och ära i en insikt om hur viktigt det är att bli sedd. Sedd och bekräftad.

Om och om igen.

Dne unga Salvador med sin mamma och en hop andra kvinnor under tvättdagen vid ett vattendrag.
Ren lycka. Barndomens soliga glädje förevigad i Almodóvars "Smärta och ära". Dne unga Salvador med sin mamma och en hop andra kvinnor under tvättdagen vid ett vattendrag. Bild: Manolo Pavón Pain and Glory

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje