Benedict Cumberbatch gestaltar den politiska outsidern Dominic Cummings som vände Storbritanniens politik upp och ner. Men filmen ger också ett uttryck åt landets systemkollaps efter folkomröstningen 2016.
Brexitkrisen i Storbritannien tog en ny och riskabel vändning då premiärminister Boris Johnson den 28 augusti bad drottningen om lov att avsluta parlamentets nuvarande session i förtid. Det är ett kuppartat drag för att bryta dödläget i den brittiska politiken.
Genom att sätta parlamentet ur spel under de sista kritiska veckorna innan brexitdatumet 31 oktober gör Johnson det väldigt svårt att förhindra brexit utan ett avtal. Utspelet har väckt häftiga reaktioner i hela landet.
Arkitekten bakom den radikala manövern spekuleras vara Johnsons huvudstrateg Dominic Cummings, som står i centrum för HBO:s utmärkta spelfilm Brexit: The Uncivil War (2019). Cummings ledde den okonventionella Vote Leave-kampanjen under folkomröstningen om Storbritanniens EU-medlemskap, och myntade bland annat den vinnande kampanjsloganen ”Take Back Control”.
I filmen gör Benedict Cumberbatch en hisnande stark rolltolkning av Cummings. Filmen går kärnfullt igenom händelseförloppet fram till Leave-sidans chockartade seger i folkomröstningen i juni 2016.
Men framför allt ger filmen en skärrande inblick i de känslolägen och det samhällstillstånd som utgjorde grunden för Europas kanske största politiska omvälvning under 2000-talet.
Släpp lös vreden
I det som känns som filmens nyckelscen står Dominic Cummings (Cumberbatch) framför ett fönster på kontoret där Vote Leaves ledningsgrupp planerar sin kampanj.
Det är kväll och gatornas gula ljus lyser in genom fönstret. Glesa tunga regndroppar slår mot fönsterglaset och kastar sina skuggor över hans ansikte.
I ljuset utifrån ser det ut som om droppar tröga som olja rinner över hans hud. Det liknar inte svett, det ser ut som om hans hud smälter, som om hela hans kropp var gjord av vax som hettas upp.
Cummings liknar missnöjet vid oljefyndigheter, dolda fickor av ilska och bitterhet som i tysthet byggts upp över långa tider. Det enda de behöver göra, säger han, är att ta reda på var de finns, borra hål på dem och låta vreden spruta fram av sitt eget tryck.
I scenen vid fönstret då skuggspelet får honom att se ut som om han smälter är det som om han blickar in i landets framtid och ser den upplösning som ligger framför dem. Det blir en kraftfull liknelse för den kris som Storbritannien lever idag.
Mot sammanbrottet
Filmen visar hur Cummings anlitar det kanadensiska it-bolaget AggregateIQ (med nära kopplingar till Cambridge Analytica) för att bedriva en aggressiv reklamkampanj på sociala medier.
Med AggregateIQ:s hjälp pumpar Vote Leave ut en miljard annonser på Facebook med ogrundade påståenden som kampanjen aldrig ställs till svars för, eftersom valmyndigheterna aldrig får se dem.
Annonserna ses bara av de användare den datadrivna kampanjen bedömer som mottagliga för budskapet. Men deras innehåll kommer att dominera debatten också i mainstreammedierna.
Tonläget i debatterna blir allt hätskare medan folkomröstningen närmar sig, och kulminerar i mordet på parlamentsledamoten Jo Cox. I den uppskruvade stämningen är det som om språket självt förlorar sitt fäste, och alla försök till diskussion urartar i skrik och förolämpningar.
I en annan nyckelscen ingriper Remainkampanjens ledare Craig Oliver (spelad av Rory Kinnear) i en fokusgruppsdiskussion som tar en obehaglig vändning. En kvinnlig deltagare bryter samman och skriker att hon har fått nog av att se sitt liv bli sämre medan folk kallar henne för rasist eller säger åt henne att hon inte fattar.
Det är också stunden då Oliver inser att slaget är förlorat – Leave-sidans kampanj inleddes för tjugo år sedan med en stadig ström av Euroskeptiska artiklar, medan politikerna gärna skyllt ifrån sig på EU då det varit fördelaktigt för dem. Att vända den trenden på några veckor är omöjligt.
Politisk doldis
Fram till i somras var Dominic Cummings en politisk doldis bakom betydligt synligare Brexitprofiler som Nigel Farage och Boris Johnson.
Men när Boris Johnson tillträdde som premiärminister i juli utsåg han Dominic Cummings till sin främsta rådgivare, och det framstår nu som ett tecken på imponerande politisk insikt att manusförfattaren James Graham valde att göra Cummings till huvudpersonen för sin dramafilm om Brexit.
Benedict Cumberbatch gör en kolossal rollprestation som Dominic Cummings: intelligent, hänsynslös, kompromisslös, okarismatisk, osympatisk och charmlös. Han är också en outsider i politiken och det finns något lustfyllt i att se honom skälla ut självgoda engelska överklasspolitiker och förpassa dem ut i marginalen.
Men i sin rolltolkning gör Cumberbatch något mer än den ståtliga skådespelarens trick att ”spela ful”. I scenen vid fönstret då skuggspelet får honom att se ut som om han smälter är det som om han blickar in i landets framtid och ser den upplösning som ligger framför dem. Det blir en kraftfull liknelse för den kris som Storbritannien lever idag.
En utdragen kedjereaktion
På sitt sätt är det svårt att beskriva vad som driver den kris som i tre år har förlamat Storbritanniens politiska liv och som har splittrat samhället tvärs över de traditionella politiska skiljelinjerna.
Filmens titel kallar brexit för ett inbördeskrig, men krisen påminner mer om en härdsmälta. Då Storbritannien till omvärldens bestörtning röstade för utträde i juni 2016 började en utdragen kejdereaktion generera en fruktansvärd energi som fått alla konventionella politiska ramverk att smälta och ge vika.
De gamla maktpartierna står underligt lamslagna medan väljarstödet skiftar häftigt mellan olika kortlivade alternativ.
Och hela tiden fortsätter reaktionen att generera hetta utan att det finns något sätt att stoppa den, och likt en massa av lava glider Storbritannien långsamt men till synes oundvikligen mot ett avtalslöst Brexit.
