Hoppa till huvudinnehåll

Essä: ”Jag vill ju bara att någon ska älska mig” - om att vara ofrivilligt singel

abstrakt bild av en kropp som ser på ett hjärta
abstrakt bild av en kropp som ser på ett hjärta Bild: Anna-Sofia Nylund illustration

Att älska utan att bli älskad. Att konstant vara kär, men vänja sig vid att de egna känslorna inte besvaras. Michaela von Kügelgen skriver om ofrivilligt singelskap och skammen som kopplas till det.

Jag har så gott som hela mitt liv varit kär i någon.

Jag vet inte om jag ska skylla på Disneys prinsesshistorier, på tv-serier eller nittiotalets popmusik med Backstreet Boys och Bryan Adams i spetsen, men redan i lågstadiet skriver jag kärleksbrev. Det här är tiden före sociala medier eller ens sms.

Jag är inte mer än nio år gammal men så klart dödligt kär i någon av killarna i klassen. Uppenbarligen är jag inte det minsta nervös över att bekänna min kärlek: jag tänder värmeljus, lyssnar på de smörigaste låtarna av Bryan Adams och skriver med blyertspenna på doftande brevpapper.

Pirrig men glad skickar jag iväg brev efter brev. Fysiska kärleksbrev som aldrig blir besvarade.

Ändå har jag inget minne av att jag skulle ha känt mig ledsen eller nedslagen. Jag betar av killarna turvis, min kärlek är aldrig selektiv. Däremot är den konstant. Lika konstant är ointresset från killarna.

Vi vill, bör och måste vara två

Tvåsamhetsnormen, att vi måste vara två i ett förhållande för att må bra, tillsammans med tanken om heteronormativ romantisk kärlek är väldigt härskande än i dag.

Det här trots att kvinnor för länge sedan slutat para ihop sig med män på grund av ekonomiska eller andra praktiska skäl – och trots att vi i Norden har fler singelhushåll än någonsin.

en kvinna sitter på en gunga vid stranden, det är solnedgång. Gungan bredvid henne är tom.
en kvinna sitter på en gunga vid stranden, det är solnedgång. Gungan bredvid henne är tom. solnedgång,ensamhet

Men att para ihop sig tycks ändå vara meningen med livet, åtminstone på något plan.

I den självbiografiska essän Nuckan uttrycker Malin Lindroth det med följande ord: ”Vi vill vara två. Bör vara två. Måste vara två.”

Genom åren har mitt vill utvecklats till ett måste.

Breven jag skickade i lågstadiet har för länge sedan bytts ut mot otaliga meddelanden till killar på Tinder, Facebook, Whatsapp, Happn, Telegram, Instagram. Ibland till och med ett helt vanligt sms.

De korta meddelandena komponeras med mindre eftertanke än kärleksbreven och definitivt utan några tända ljus, men min längtan är lika konstant som på nittiotalet.

Fler än en gång har jag tänkt att jag borde avinstallera alla appar på min telefon för att låta bli att skriva ytterligare ett meddelande som får ett kallt och avvisande svar. Eller i värsta fall inget svar alls.

Jag vet inte hur många gånger jag blivit ghostad. Ett nej svider, men inget svar svider ännu mer. Efter ett tag börjar jag känna mig osynlig.

Också i New York längtar singeln efter kärlek

Trots att singeln fått ett ansiktslyft är ensamheten fortfarande ihopkopplad med ett utanförskap. Oberoende av om man valt sitt singelskap själv eller ej så är det fortfarande lite udda år 2019.

Alla vill väl dela sitt liv med någon?

Vid millennieskiftet för tv-serien "Sex and the city" fram det glamourösa singellivet med cocktails, dyrt mode och ett oändligt antal män som kvinnorna tar för sig av.

Speciellt i början av serien är tonen lättsam men så småningom blir det uppenbart att nästan alla fyra kvinnor känner en avgrundsdjup längtan efter att dela livet med någon – fastän några av dem knappt vill erkänna det.

Carrie, Charlotte, Miranda och Samantha dejtar sönder New York i jakten på kärlek. Kvinnornas vänskap genomsyrar serien men faktum kvarstår: endast vänskap räcker inte. De vill ha kärlek. De vill dela sitt liv med någon.

De vill vara en av två.

Bild på Renée Zellweger ur den första Bridget Jones-filmen.
Renée Zellweger som Bridget Jones Bild på Renée Zellweger ur den första Bridget Jones-filmen. Bild: imago/United Archives/ All Over Press Bridget jones's diary,Renée Zellweger

Helen Fieldings böcker och sedermera filmer om Bridget Jones kom ungefär samtidigt som "Sex and the city", men porträtterar ett annorlunda singelskap. Det finns en våg av hopplöshet över Bridget.

Oroliga släktingar och vänner frågar: Vad är det för fel på dig Bridget? Varför är du ensam? Varför vill ingen ha dig? Antagandet är, så klart, att det är något fel på en kvinna i trettioårsåldern som är singel.

Och precis som jag längtar Bridget efter kärlek och ett förhållande där hon kan vara en av två. Till slut börjar hon faktiskt tro att det är något fel på henne för att hon är singel.

I början av filmen "Bridget Jones dagbok" ligger hon i soffan och röker, dricker vin och lyssnar på "All by myself" av Celine Dion. Inga nya meddelanden i telefonsvararen, bara Bridget och ensamheten.

Många känner igen sig i hopplösheten som skildras.

Det är antagligen en orsak till att Bridget blir en ikon och symbol för singelkvinnor – hon visar att det är okej att vara singel.

Trots att hon får ett lyckligt slut, eller kanske just därför, är hon otroligt älskad. Om Bridget fick sitt happily ever after, varför skulle inte jag få det samma?

Men jag blir dumpad gång på gång och efter mitt senaste uppbrott skriver jag till en vän att jag inte vill ha någon som är perfekt, jag vill bara ha vanlig jävla vardag.

Gondoleja ja muita veneitä Venetsian Canal Grandella, taustalla Rialton silta.
"Romantiska" städer som Venedig (och New York) är ofta fonden för berättelser om kärlek Gondoleja ja muita veneitä Venetsian Canal Grandella, taustalla Rialton silta. Bild: EPA/Jochen A. Krause Italien,Venedig,Rialto,Canal Grande,gondoler

”Du behöver ingen man”

”Jag tror fortfarande att mångas jakt på tvåsamhet sker tvångsmässigt eller per automatik, som en följd av en kultur där tvåsamt älskande är den enda bild av en älskad människa som tolereras.”

Malin Lindroth tar fasta på att tvåsamheten härskar – i populärkulturen men också i det riktiga livet.

Själv har jag alltid genomsyrats av tanken på att bli någons flickvän. Att vara ihop.

Det dröjer tills jag fyller tjugofem.

Länge är jag förvånad över att mannen jag är kär i faktiskt vill vara med mig. Det är en så ovan känsla, ett felaktigt beslut från hans sida.

Jag är säker på att han kommer att inse det vilken sekund som helst.
Samtidigt känner jag mig värdig. Det finns en man som jag får kalla min pojkvän. Jag har ett förhållande. Jag är normal.

Silhuett av en kvinna som kikar ut genom ett fönster och håller en tung gardin åt sidan.
Norden har flest singelhushåll Silhuett av en kvinna som kikar ut genom ett fönster och håller en tung gardin åt sidan. ensamhet,anorexi

Fem år senare är jag singel igen. Allt är precis som förr.

Välmenande vänner tröstar mig med att säga att jag är en stark och självständig kvinna som inte behöver en man. Som om allt det som gör ont någonsin handlat om ett rationellt behov.

Nej, jag behöver ingen man i mitt liv, men under mina singelperioder har jag nästan konstant längtat efter någon.

Jag brukar jämföra det här med någon som har babyfeber.

Skulle du någonsin säga till en person med barnlängtan att hon inte behöver ett barn? Att hon klarar sig utan. Att hon är stark och självständig.

Efter varje uppbrott och avslutat förhållande är det svårare att tro att någon någonsin ska kunna fylla det där hålet av längtan. Det är som missfall efter missfall efter missfall.

Så snälla, säg inte att jag inte behöver en man när det är det jag allra mest längtar efter.

Tatuerar mina hjärtesorger på armen

Jag letar efter böcker som berättar om singelskap men hittar mest något som kan klassas som självhjälpsböcker. Jag lånar en egenutgiven bok på finska på biblioteket.

I början skriver författaren att hon är nöjd över att vara singel och inte det minsta bitter, men ju längre jag läser lyser besvikelsen igenom orden och meningarna.

Författaren påstår att hon är en av de där självständiga kvinnorna som inte behöver någon och klarar sig utan kärlek, men det känns mest som ett ihåligt mantra hon upprepar för sig själv. Att bli bortvald är bland det mest smärtsamma som finns.

Jag slutar läsa och lämnar tillbaka boken på biblioteket.

Jag tatuerar mina hjärtesorger på min arm. En tunn, svart linje som går spikrakt upp och ner. En hjärtkurva "because I wear my heart on my sleeve" som Shakespeare uttryckte det.

Foto från Julia & Romeo på Nationalteatern.
Den shakespearska kärleken, lite omtolkad på Nationalteatern Foto från Julia & Romeo på Nationalteatern. Bild: Tuomo Manninen Finlands nationalteater,William Shakespeare,Olli Riipinen

Jag blir kär, serverar mitt hjärta på silverbricka gång på gång och säger, nej bönar, snälla ta mig. Jag vill att du ska ta mig.
Och många tar mig. Vissa för en kort stund, en för flera år.

Men hittills har det alltid slutat på samma sätt. Jag står kvar med brustet hjärta och undrar vad som hände.

Stora fysiska skador lämnar alltid ärr, men ärren i hjärtat syns inte utanpå. Inte förrän nu.

Ironiskt nog gör det inte alls ont när nålen förevigar alla de gånger som gjort mer ont än allt annat.

Förminskar dejtandet till roliga historier

Jag pitchar en idé om att ska skriva en bok om Tinder, men får höra att det är ett urvattnat ämne. Jag tolkar det som att det inte finns intresse för en sådan bok. Att den inte har någon säljpotential.

Ett drygt år senare kommer Fuckboy – Praktisk handbok i konsten att dejta på Bookmark förlag och några månader senare ger Schildts & Söderströms ut Tinderdejten med samlade historier från finlandssvenskars eskapader på Tinder.

För mig som dejtat mycket är det jag läser i böckerna inget nytt. Jag känner igen den raljerande tonen och avståndstagandet.

Ju längre avstånd en tar från misslyckade dejter, desto enklare är det att klassa dem som något ”roligt”.

Otaliga gånger har jag själv berättat historier från mina dejter för vänner och lockat fram skratt efter skratt. En gång säger en kompis till mig att ”det är så roligt att umgås med dig för att du alltid har så sjuka historier”.

Jag klappar mig själv på axeln och bjuder på det. Kanske är jag lite som en Bridget Jones i mina vänners liv. Så länge jag kan skratta åt eländet behöver jag kanske inte gråta?

Men för varje dråplig historia är det som om mitt eget skratt är mindre äkta.

Det är så lätt att bli clownen, hon med de roliga historierna. Jag älskar att underhålla andra och humor är mitt bästa vapen för att tackla livet, men jag börjar fundera på om jag inte gör det på min egen bekostnad.

När jag med hjälp av humor förminskar det som gör ont förminskar jag mig själv. Krymper och smulas sönder.

Man och kvinna som står tätt inpå varandra på en gata på kvällen
Parförhållandet som den ultimata bilden av lycka Man och kvinna som står tätt inpå varandra på en gata på kvällen Bild: (c) Chris Chabot 2013. CC BY-NC 3.0 dejting

Singelskammen

Humorn var också min utgångspunkt för att skriva en bok om Tinder. Med åren har det blivit tydligt att de inte är de roliga och sjuka historierna jag vill skriva om. Jag vill skriva om något annat.
Jag vill skriva om det som gör ont. Om att hoppas och kraschlanda.

Om att bli kär för att efter en tid, kort eller lång, bli dumpad av en man som går vidare som om inget hade hänt.

Kvar står jag. Singel och förvirrad.
Och jag skäms.

Singelskapet ter sig som en konstant skam över att misslyckas i livet.
Att vara singel är ett tillstånd man helst ska komma ut ur. Gärna så fort som möjligt. Som singel är det inte okej att vänta på kärlek, man ska jobba hårt för att hitta den.

Heli Vaaranen på Befolkningsförbundet myntade för några år sedan begreppet nolltid. Alltså den tid som en singel inte har någon chans att träffa en potentiell partner.

Som singel får man inte åka ut till landet med ett kompisgäng över helgen – om där inte finns någon annan singel är det nolltid.

Det är också nolltid att ligga hemma en fredag kväll eller att göra vad som helst annat än det som kan leda till ett förhållande. Är man singel och letar efter kärlek ska man uppenbarligen göra vad som helst för att lyckas.

Som singel känns ett förhållande nämligen som den ultimata bekräftelsen på att man har lyckats.

För mig är mitt singelskap ett bevis på att jag inte duger. När ”alla” andra har någon så har jag ingen.

Claire Foy och Matt Smith under inspelningarna av Netflix-serien The Crown.
Är det kulturen som får oss att längta efter en prins att dela sorg och glädje med? Claire Foy och Matt Smith under inspelningarna av Netflix-serien The Crown. Bild: Copyright Rex Features Ltd 2012/All Over Press Claire Foy,Matt Smith,Netflix,The Crown

Visst har jag vänner och familj, men det har de flesta med förhållanden också. Så det känns som en klen tröst.

Några veckor efter att en lovande start med en ny man blivit ett fult avslut säger jag en smaklös kommentar på en kompis möhippa.

Jag ångrar det än i dag, men just där i den stunden är jag så trött på att vara ensam. Att vara den som lyssnar på andras gulliga historier.

Samma sommar går jag en varm och vacker julikväll på Helsingfors gator. Ensam. Mina vänner är upptagna med sina förhållanden i vackra skärgårdsmiljöer, nästan ingen är i stan.

Ingen kan dela den här kvällen med mig.

Solglasögonen gömmer tårarna medan jag promenerar hem.

Vem är jag om ingen älskar mig?

I en värld där vi fyller våra flöden med perfekta liv vill jag också kunna göra en kärleksuppdatering som säger ”kolla på mig, någon älskar mig, jag har bevis på det, se så fina vi är ihop”.

Ett förhållande är ett sätt att visa att man är värdig och att man duger för någon.

För vem är jag om ingen älskar mig? Existerar jag? Klart det, men jag känner mig inte värdig – antagligen för att jag är så marinerad i den norm av lycklig kärlek vi omringas av.

Är min kärlekslängtan skapad av samhället? Är jag ett praktexempel på en människa som vill vara som alla andra?

Kanske, men jag tror inte min längtan bara handlar om att få leva enligt normen. Den handlar om att på riktigt få vara en av två, att älska och bli älskad.

Men jag skäms för att jag längtar ihjäl mig efter någon som vill vara ihop med mig.

Jag skäms för att jag är singel.

Jag skäms för att jag ligger runt fastän jag njuter av det.

Jag skäms varje gång något lovande med en ny kille tar slut eller bara rinner ut i sanden.

En person på en lång brygga tittar mot horisonten.
En person på en lång brygga tittar mot horisonten. Bild: Unsplash sorg,ensamhet,Pir

Malin Lindroth skriver om en manskör som sjunger ”Inte du. Inte du. Inte du.” Inte den här gången heller.

Jag skäms också för att jag använder så mycket av min kapacitet till att längta efter man och kärlek. Kan jag verkligen vara en självständig kvinna och feminist med denna konstanta kärlekslängtan?

Har mina vänner rätt, borde jag strunta i att hitta kärlek?

Jag klarar mig själv.
Jag behöver ingen.
Men jag vill inte vara ensam.
Jag vill verkligen inte.

Så jag blir kär. Gång på gång blir jag kär. Glömmer allt som gjort ont för en chans att bli en av två.

Kärleken genomsyrar mig och plötsligt upplever jag en ny sorts skam. Jag älskar för mycket, känner för stora känslor, borde dämpa mig.

Rådet lyder: visa inte för tydligt att du är intresserad, för då tappar motparten intresset.

Det är alltid pinsamt att vara den som älskar mer. Eller som Lena Andersson skriver i Egenmäktigt förfarande: "Den som bromsar bestämmer alltid. Den som vill minst har mest makt.”

Men jag kan inte bromsa och begränsa mig. Jag vill så mycket. Eller innerst inne vill jag ju bara att någon ska älska mig.

Kärleken kommer när du minst anar det

”Att prata om olycklig kärlek gick bra så länge allt ordnade upp sig på slutet. Men vem ville prata om ensamliv? Alla insisterade på att romantiken kommer. Så lärde vi oss att det finns ett tillstånd så förfärligt att det inte ens fick med ord beröras.”

Malin Lindroths Nuckan är en ärlig berättelse om singelskap som gör ont. Hon gömmer sig inte bakom en fasad av humor, hon bortförklarar inte.

Hon berättar hur det är att vara en modern nucka. En som är ensam.
Efter ett förhållande i tjugoårsåldern har hon inte haft ett romantiskt förhållande med någon. Efter det har femton män sagt nej till henne.

Manskören mässar så att det dånar.
Nej.
Nej.
Nej.
Nej.
Nej.
Nej.
Nej.
Nej.
Nej.
Nej.
Nej.
Nej.
Nej.
Nej.
Nej.

Trots alla nej runtomkring oss envisas vi med att säga att romantiken kommer eftersom alternativet är för hemskt att tänka på. Än mindre att uttala. Precis som Lindroth skriver.

Det finns någon för alla upprepar vi för våra singelkompisar. Kärleken kommer när du minst anar det.

Också Bridget fick sitt lyckliga slut, så det kommer att gå bra för dig och mig. Så klart.

Författaren Michaela von Kügelgen.
Michaela von Kügelgen Författaren Michaela von Kügelgen. Bild: Förlaget/Niklas Sandström michaela von kügelgen

Att bli bortvald

Men tänk om det inte blir så?

Vem ska tala om den skam som förknippas med att inte vara älskad? Vem ska skriva om att bli bortvald, att vara ensam, att aldrig hitta någon som är redo att älska en?

Så länge som vi bygger vårt samhälle på tvåsamhet och romantisk heteronormativ lycka kommer det att finnas en uppsjö av människor som känner sig utanför. Människor som blir bortvalda, som inte får sina lyckliga slut.

Det kommer ett sextonde nej och knäcker. Och ändå är det nästan ingen som pratar om det här. Vi tiger och vi skäms.

Jag ställer mig kritisk till att samhället ser ut så här och önskar att jag personligen kunde tänka mig något annat än ett monogamt och heteronormativt förhållande, men jag vet att det är just det jag vill ha.

En livspartner att dela både glädje och sorg med, någon att vakna och somna bredvid nästan varje dag i resten av mitt liv.

Jag känner att jag vill, bör och måste vara en av två. Hur mycket jag än skäms för det.

Michaela von Kügelgen är författare och frilansjournalist.

Har du en essä, eller en idé till en essä? Hör av dig till sebastian.bergholm@yle.fi

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje