Hoppa till huvudinnehåll

Traumat efter andra världskriget kan föras vidare i flera generationer - såväl gammal som ung kan behöva tala ut

Splitter och bråte på gatan efter bombardemang.
Förödelse efter Sovjetunionens första luftangrepp mot Helsingfors. Lönnrotsgatan 30 november 1939. Splitter och bråte på gatan efter bombardemang. Bild: SA-Kuva vinterkriget

Söndagen den 1 september är det åttio år sedan andra världskrigets utbrott. Många år har gått, men fortfarande påverkar kriget det psykiska måendet. Obearbetade krigstrauman kan föras vidare i flera generationer i form av familjevåld, psykiskt illamående och depression.

Gunilla Björkqvist är psykolog, med rötterna i Sundom i Vasa och verksam i Stockholmsområdet.

Björkqvist är legitimerad psykolog och har arbetat med krigstrauman hos bland annat irakiska flyktingar i Stockholm. Från år 2008 har hon också intervjuat finländska krigsveteraner och lottor om deras krigsupplevelser och trauman, för sin kommande doktorsavhandling.

Personligen har hon intervjuat över 150 krigsveteraner och ett trettiotal lottor, både finsk- och svenskspråkiga. Dessutom har assistenter hjälpt till och gjort ytterligare ett 40-tal intervjuer. För en del av de intervjuade var det första gången de verkligen berättade om sina krigsupplevelser.

- En av de första dagarna av min semester sommaren år 2004 stod jag hemma i trädgården i Sundom och tänkte att här är så lugnt och skönt jämfört med de irakiers berättelser och minnen från kriget som jag hört i mitt arbete som psykolog. Men så insåg jag att det fanns många (finländska, red. anm.) personer som varit i kriget som bodde i husen runtomkring. Jag ville inte att de skulle dö utan att ha fått berätta sina historier.

En kvinna i kavaj.
Gunilla Björkqvist. En kvinna i kavaj. Bild: Photographer Robert Björk 2016 psykologi,Psykiskt trauma

- Jag tänkte att någon borde intervjua veteranerna, någon annan än jag. Jag höll på med min egen doktorsavhandling om irakiska flyktingar och tänkte att jag måste satsa min tid på den. Men så kom tanken till mig ”men du kan göra det”. Jag blir berörd då jag tänker på det, för det blev en väldigt viktig tanke för mig.

Gunilla Björkqvist hade redan i början av 1990-talet börjat fundera på att intervjua de finländska krigsveteranerna och lottorna. Bland annat hörde hon en norsk forskare berätta om sitt försök att starta ett projekt där de skulle intervjuas, ett försök som misslyckades. Hon tänkte att då psykologen i fråga med sin stora erfarenhet inte kunde starta ett sådant projekt, skulle det knappast lyckas för henne heller. Sommaren 2003, då hon läste om den kommande filmen Framom främsta linjen, kom tanken åter att det vore viktigt att dokumentera de finländska veteranernas erfarenheter i forskning.

När Gunilla Björkqvist började tala om sina funderingar att intervjua finländska krigsveteraner mötte hon en hel del skepsis. Ingen hade tidigare intervjuat så pass gamla veteraner och forskarkollegor trodde att veteranernas minne skulle svika.

År 2004, då krigsfilmen Framom främsta linjen kommit, tog Gunilla Björkqvist kontakt med Harry Järv, som filmen handlar om, och han tyckte att hennes idé var värd att satsa på.

Om man då jämför irakiska flyktingars krigstrauman och våra finländska veteraners krigstrauman, vilka slutsatser kan man dra?

- Vi människor reagerar på samma sätt då det gäller traumareaktioner. Men krigen ser ju annorlunda ut nu än när Finland låg i krig. Många av de irakiska flyktingar jag har arbetat med har också blivit torterade. De har alltså varit utsatta ensamma, som enskilda personer, för traumatiska situationer, medan de finländska veteranerna också var en del av en grupp och nästan alla i samma årskullar var utsatta för samma situation. Jag har använt samma formulär då jag forskat kring irakierna och finländarna. I framtiden då jag presenterar mina forskningsresultat kan jag säga mer om vad man ser för likheter och olikheter.

En soldat står vid ett brinnande förråd.
Krig sätter djupa spår. Soldat under fortsättningskriget. En soldat står vid ett brinnande förråd. Bild: SA-Kuva fortsättningskriget

För många av de finländska veteranerna var det första gången de på riktigt talade om sina erfarenheter av kriget och trauman när Gunilla Björkqvist intervjuade dem.

- Exempelvis möttes jag i dörren av frun till en finskspråkig veteran. Hon sa till mig att han är en mycket tystlåten man. Jag tänkte att jag tar det försiktigt och frågar lättare frågor först. Men då jag satte mig med honom så hann jag endast ställa en fråga om var han befunnit sig under kriget. Han började genast berätta och talade i tre timmar. Jag behövde nästan inte ställa några följdfrågor.

- För honom, liksom för andra veteraner, var det viktigt att berätta vad de varit med om. Jag har också träffat sådana som varit rädda för att berätta, för de visste att de kunde få mardrömmar om kriget av att tala om det. Då sa jag alltid att vi tar det lugnt och i din egen takt och du får säga till då det inte längre känns okej att berätta mer. Steg för steg kunde hela berättelser komma. Det blev terapeutiskt för veteranerna att berätta. För en del kunde berättelserna återaktivera traumaminnen och reaktioner. Då var jag glad att jag hade min kliniska erfarenhet av att ha arbetat som psykolog med många som varit i krig, så att jag i samma stund kunde hjälpa dem tillbaka till ”här och nu”.

En soldat står i en skyttegrav. Skog syns i bakgrunden.
Det är viktigt för många veteraner att få tala ut om sina erfarenheter. Bild från en skyttegrav i Rukajärvi. Fortsättningskriget, april 1943. En soldat står i en skyttegrav. Skog syns i bakgrunden. Bild: SA-Kuva fortsättningskriget

Kroppskännedom är viktigt för ett sunt själsliv, enligt Björkqvist. Fysiskt arbete och till och med dans kan vara gynnsamt för att behandla krigstrauma.

- Dans tror jag faktiskt kan ha sin betydelse. Professor emeritus Charles Westin beskriver dansen som motsats till tortyr. I traumaterapier är det väldigt viktigt, kroppen har en väldigt stor betydelse. Vad känner du i kroppen? Var spänner det? Man jobbar mycket med att kroppen ska slappna av. Dansen ger tillgång till positiva känslor. Beroende på musiken kan man också komma nära känslor av sorg. Också skogsarbete har varit jättebra, tror jag, för det hjälper att komma i kontakt med kroppen.

Obehandlade trauman kan löpa genom flera generationer, och det befaras att vi i Finland fortfarande flera generationer senare är påverkade av att så många finländska män och kvinnor var i kriget. Hur skulle du säga att vi påverkas i dag?

- Jag har stött på ångest och nedstämdhet i möte med finländare, och samtalat om deras släktingar från morfars och farfars generation som var i kriget. Sedan har vi funderat hur föräldrarna varit och om de kan ha reagerat på ett visst sätt till följd av att föräldern i farfars och morfars generation var i kriget och hur det kan ha påverkat den jag talat med. Då är det ofta som om pusselbitar fallit på plats, och ångesten och nedstämdheten har lättat. Men jag tror att det också kan komma till uttryck i familjevåld och i känsla av att det finns tomma hål i själslivet.

händer som håller i varandar. Det är händer på äldre mänskor. Kan tolkas som dans eller gruppgymnastik eller yoga.
Dans kan lindra psykiska trauman. händer som håller i varandar. Det är händer på äldre mänskor. Kan tolkas som dans eller gruppgymnastik eller yoga. Bild: Mostphotos äldreboende,serviceboende,äldre,dans,yoga

Vad är det då med barnen till krigsveteraner, vilken form av beteenden kan man härleda till de här krigsupplevelserna?

- Kriget kan ha påverkat de finländska veteranernas barn på samma sätt som ett barn som i dag lever med en förälder som missbrukar alkohol och utsätter familjen för våld genom det. Barnet kan ständigt leva i rädsla, ständigt vara på sin vakt, aldrig kunna vara trygg inombords eller veta att när som helst kan pappa reagera men jag vet inte riktigt när. Då kan barnen ta för vana att skanna av läget, och det kräver mycket psykisk energi. Barnen blir på sin vakt och kan bli tysta och inte våga anförtro sig till föräldrarna om de har bekymmer, så det skapar mycket ensamhet också.

I förhållande till de äldre generationerna kan barn också utveckla en osund vana av att jämföra sig med de äldre, vilket ofta skapar press att prestera.

- Det kan förekomma en känsla av otillräcklighet, att inte vara duktig eller att inte klara av tillräckligt. Man kämpar för att visa att man är duktig och klarar av att prestera. Det här kan komma ur en medveten eller omedveten jämförelse med pappan eller far-/morföräldern som var med i kriget och de tunga sakerna han var med om där. Det kan bli en svår och smärtsam jämförelse, och den kan kännas omöjlig att lösa.

Krig härjar än i dag i flera oroshärdar, är de här problemen något vi alltid får räkna med som en följd av krig?

- Så länge vi kan hålla det mänskliga i oss, så länge vi är levande människor och har ett friskt själsliv, så kommer vi att reagera på krig. Det är fasansfullt den dag, om det skulle bli så, att vi inte reagerar på krig. Vårt själsliv och det mänskliga, det humana hos människan, är då så skadat och förstört så att vi inte längre reagerar.

Jessica Morney intervjuade Gunilla Björkqvist i Vega i dag den 30 augusti.

Läs också

Nyligen publicerat - Inrikes