Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Kiveläs språk lämnar spår i mig som läsare

Porträtt av författaren Malin Kivelä.
Hjärtat är Malin Kiveläs fjärde roman. Porträtt av författaren Malin Kivelä. Bild: Niklas Sandström, Förlaget Malin Kivelä

Det värsta som kan hända en person händer. Ett barn föds med ett hjärtfel och dör om det inte blir opererat.

Den nyförlösta mamman stannar kvar på avdelningen. Hon sover på en madrass på golvet, hon har sina få saker på en hylla. Personalen tänkte inte att hon skulle stanna så länge.

Men hon stannar. För att hålla ett litet liv vid liv.

Det här är premissen för Malin Kiveläs roman Hjärtat.

De forslar blod från hjärtat, varje sekund, varje sekund. Nu händer det, nu, och nu.
― Malin Kivelä, Hjärtat

Jag älskar Malin Kiveläs poetiska sätt att skriva - de korta meningarna som är lågmälda och stilla, men samtidigt sprängfyllda av känslor.

Men att Kivelä är en skicklig författare visste jag redan efter hennes tredje roman Annanstans (2013) som belönades med Svenska YLE:s Litteraturpris.

Hjärtat är Malin Kiveläs (f.1974) fjärde roman.

Hon har förutom det skrivit tre barnböcker, medverkat i fyra antologier och översatt barnböcker från finska till svenska och skrivit pjäser för både Radioteatern och Teater Viirus.

Hennes sommarprat från 2017 där hon talade om om Simona Kossak, Pentti Linkola, konsumism och klimat kan jag fortfarande tänka på ibland.

Jag återvänder utmattad till doften av mediciner, spädbarnhjässor, blodigt avslag, vinterskor, desinfektionsmedel, skräck, kaffe. Det har gått fyrtiotvå minuter. Jag hänger av mig ytterkläderna så fort jag kunde, över krokar, klädhängare, hatthylla. Vantarna föll på golvet. Och jag återvände till sjukrummet, plötsligt inte fort nog, och där var barn som var blå och barn som var alldeles för tidigt födda och såg ut som ödlor och där var anbud om sjukhuspräster och du sov allt mer nu.
― Malin Kivelä, Hjärtat

Kivelä lyckas vara både en trygg och en utmanande författare. Hon känns trygg för att hon har hittat sitt eget språk, men hon lyckas också ständigt förvåna och utmana sina läsare.

Hon är inte en tråkig eller förutsägbar författare, så att säga.

Kivelä lämnar spår i mig som läsare. Hennes språk förmedlar stunderna vad det innebär att leva ett (mänskligt) liv.

När han så till sist verkligen fördes iväg till operationssalen, sent den där tredje söndagen vi var intagna, önskade jag honom lycka till, smekte honom stadigt så han i sin hud skulle minnas det goda med att leva. Snart skulle han sväva nedsövd med öppen bröstkorg utom min kontroll. Jag sa: Jag väntar på dig här. Jag sa det högt. Jag tänkte att om han inte kom tillbaka så hade han i alla fall ett liv som inte bara var ett lidande. Ett kort liv, men inte bara hemskt.
― Malin Kivelä, Hjärtat

Att för första gången inte behöva vara till lags

Hjärtat förmedlar bra jagets, kvinnans, känsla av att känna sig innesluten i sig själv.

Hon är inte apatisk. Men allt är obestämt och hennes tid har stannat upp för att hennes nyfödda barns hjärta inte för ut blodet i den lilla kroppen som det ska.

Det finns en förträngning i hennes barns hjärta och i hennes liv. Allt runtomkring tappar sin lilla mening. Allt handlar om att vaka, om att vandra i snön när hon orkar med det.

För första gången i sitt liv bryr kvinnan sig inte om att hålla uppe stämningen, vara tacksam eller ens säga någonting.

Pärmen till Malin Kiveläs roman "Hjärtat".
Omslaget är skapat av Ulla Donner. Pärmen till Malin Kiveläs roman "Hjärtat". Bild: Förlaget M Malin Kivelä

Jag ska inte glömma det vackra omslaget: en blandning mellan naturvitt, ljusblått och blodrött. Ett hjärta i centrum med iskristaller i silver.

Ulla Donners omslag är det vackraste omslaget i hela höstens utgivning enligt min mening.

Så här vill jag att en bok ska kännas – både ut- och invändigt.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje