Hoppa till huvudinnehåll

Är alla klimatforskarna överens om klimatkrisen och dess orsaker? Nej, men spelar det någon roll?

En bild av jorden med Marcus Rosenlunds kommentarstämpel.
Det finns gott om dem som är beredda att kasta försiktighetsprincipen på sophögen och glatt ignorera alla risker och kasta mer kol under pannan, baserat på den pyttelilla sannolikheten att några enstaka tvivlare har rätt, skriver Marcus Rosenlund. En bild av jorden med Marcus Rosenlunds kommentarstämpel. Marcus Rosenlund

Då osäkerhet råder om en ny teknik eller ett politiskt beslut är farligt eller inte, då ska det betraktas som farligt, också om säkra vetenskapliga bevis saknas. Det här slår den så kallade försiktighetsprincipen fast. Varför accepteras det här allmänt som rimligt utom då det gäller klimatet, trots att vi har säkra bevis, frågar Svenska Yles vetenskapsredaktör Marcus Rosenlund.

97% av klimatforskarna är överens om att den globala uppvärmningen är ett faktum och att människans aktivitet är den huvudsakliga orsaken till den. Det här är ett argument som brukar kastas fram med jämna mellanrum.

Hänvisningen till 97% bottnar sannolikt i en studie från 2013, publicerad i Environmental Research Letters där forskarna gick igenom 11 944 vetenskapliga artiklar med sökorden “global warming” (global uppvärmning) eller “global climate change” (global klimatförändring).

Av dessa tangerade 4 014 artiklar direkt orsakerna till den senare tidens globala uppvärmning, och 97,1% av de här artiklarna stödde det vetenskapliga konsensus som säger att människan är orsaken till uppvärmningen.

En annan metastudie från 2017, gjord av James L Powell, chef för National Physical Science Consortium i USA, plöjde genom 54 195 vetenskapliga artiklar skrivna under åren 1991 till 2015. Av de artiklarna höll 99,4% med om att uppvärmningen var ett faktum och att vi orsakar den.

Andra motsvarande studier har landat på siffror från 91 till 97%.

Journalistiken och klimatet - såhär resonerar vi på Svenska Yle

I Yles etiska regler konstateras att vi "tar hänsyn till relevanta fakta och olika perspektiv" samt att vi vågar "fråga och ifrågasätta."

Det konstateras också att vi ska "främja en pluralistisk samhällsdebatt" och att våra program "mångsidigt ska spegla olika åsikter".

Detta är grundläggande värderingar i all vår journalistik.

Men det betyder inte att alla åsikter per definition är likvärdiga ifall det finns en etablerad, vetenskapligt belagd konsensus kring en fråga. Klimatfrågan är en sådan fråga, men det finns också andra, till exempel en del hälsofrågor.

Att framställa olika sidor i en debatt som skenbart likvärdiga kan nämligen skapa ett slags "falsk balans" i vår rapportering, som inte överensstämmer med verkligheten.

I så fall uppfyller inte journalistiken ett annat centralt villkor, nämligen att ge en så sanningsenlig bild som möjligt av det som sker.

Nu finns det ju förstås de som påpekar att det inte spelar så stor roll hur många vetenskapsmän som är överens om vår roll i uppvärmningen. De pekar på det faktum att det fanns en tid då en förkrossande majoritet av vetenskapsmännen var säkra på att jordens kontinenter inte rör på sig eller att månens kratrar är av vulkaniskt ursprung. Också en liten minoritet kan med tiden visa sig ha rätt.

Det stämmer ju i och för sig, men för det första: den generation av forskare som i dag uttalar sig om klimatet har oerhört mycket bättre utrustning till sitt förfogande, och mycket mer högkvalitativ data och överlag kunskap att backa upp sina argument med än alla tidigare generationer sammanlagt. Vetenskapen har gått framåt en hel del sedan det tidiga 1900-talet då man var övertygade om att ingen kontinentaldrift existerade.

Och för det andra så är insatserna oändligt mycket större den här gången, beträffande klimatfrågan. Huruvida Eurasien och Amerika glider isär eller inte rör väldigt få människor i ryggen i deras vardagliga liv.

Däremot, huruvida vi håller på att värma upp jordens klimat med katastrofala följder, det är bokstavligen en fråga om liv eller död för en stor del av alla som lever idag, för att inte tala om de ännu ofödda.

Vi är mer eller mindre tvungna att dra rätt slutsatser nu, och agera utgående från dem. Det kommer med största sannolikhet inte några flera chanser.

Den generation av forskare som i dag uttalar sig om klimatet har oerhört mycket bättre utrustning till sitt förfogande, och mycket mer högkvalitativ data och överlag kunskap att backa upp sina argument med än alla tidigare generationer sammanlagt

Det finns en princip som tillämpas bland annat av EU och inom offentlig förvaltning. Den kallas försiktighetsprincipen. Den slår fast att då osäkerhet råder om huruvida exempelvis en ny teknik, eller en politisk åtgärd kan skada allmänheten eller miljön, och vetenskaplig konsensus saknas om tekniken eller åtgärden är farlig, ska tekniken eller åtgärden betraktas som farlig.

Bevisbördan faller på verksamhetsutövaren, och på dem som hävdar dess ofarlighet.

Med andra ord, till och med då det inte råder full säkerhet om huruvida någonting är farligt eller inte, så ska myndigheterna förhålla sig till detta någonting med en sund misstänksamhet, som om det vore farligt. Guilty until proven innocent, liksom.

Försiktighetsprincipen låg till exempel som bas för avtalet om biologisk mångfald som ingick i handlingsprogrammet som antogs av FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro 1992.

Om den biologiska mångfalden hotar försvagas märkbart eller utrotning hotar, får bristen på säkra vetenskapliga bevis inte användas som ett skäl för att låta bli att vidta åtgärder som eliminerar hotet eller mildrar dess konsekvenser”, slår avtalstexten fast. Samma princip ligger också som grund för klimatkonventionen från samma konferens.

Vi är mer eller mindre tvungna att dra rätt slutsatser nu, och agera utgående från dem. Det kommer med största sannolikhet inte några flera chanser.

I dagens läge kan man ju som sagt inte ens skylla på att konsensus skulle saknas då det kommer till den globala uppvärmningen och dess orsaker. Oavsett vilken metastudie du väljer att hänvisa till så är de klimatskeptiska referentgranskade vetenskapliga artiklarna i en försvinnande liten minoritet.

Ändå finns det gott om dem som är beredda att kasta försiktighetsprincipen på sophögen och glatt ignorera alla risker och kasta mer kol under pannan, baserat på den pyttelilla sannolikheten att några enstaka tvivlare har rätt.

Det är ett ganska vågat hasardspel, om man frågar mig.

Tänk dig följande: du har en bro som leder över en brusande, livsfarlig fors. 99 av 100 brobyggnadsingenjörer säger att bron är livsfarlig och kommer att rasa ned i forsen när som helst. Skulle du skicka ut dina barn på bron baserat på vad den där ena ingenjören säger, att “det är ingen fara, bron håller nog”?

Skulle du vara lite mer benägen att skicka ut dina barn på bron om det “bara” var 97 av de 100 ingenjörerna som säger att bron är livsfarlig? Eller 91? Eller 50? Var går gränsen?

Ändå finns det gott om dem som är beredda att kasta försiktighetsprincipen på sophögen och glatt ignorera alla risker och kasta mer kol under pannan

Jag vet inte med dig, men jag skulle känna mig olustig inför tanken på att mina barn går över bron om bara en enda av de 100 ingenjörerna säger att bron är livsfarlig. Kalla mig konstig, men jag blir lite nojig när mina barns liv står på spel.

Trots det här finns det alldeles tydligt gott om folk som inte tycker att man behöver lyssna på de där 99 ingenjörerna, för dels så blir det dyrt och barnen blir försenade från skolan om vi blir tvungna att ta omvägen via den nya bron längre uppåt vägen. Och dels så har den här ena ingenjören en väldigt övertygande Youtube-video där han säger att de övriga 99 ljuger! Titta själv!

Det här är på riktigt logiken som ligger som grund för en stor del av de långsiktiga beslut som världens beslutsfattare tar just nu, från Vita huset till Virböle. Det är som om försiktighetsprincipen aldrig ens existerat.

Hur blev det så här? Hur tänkte vi då?

Läs också

Vetenskap

Nyligen publicerat - Vetenskap