Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Westö och Itkonen skriver om #metoo, miljöångest och manlighet

Juha Itkonen och Kjell Westö i Vintertrådgården i Helsingfors.
Juha Itkonen och Kjell Westö i Vintertrådgården i Helsingfors. Bild: Johanna Bruun Juha Itkonen,Kjell Westö,Vinterträdgården (Helsingfors)

”Visst ska vi skriva också om halsstarrigheten, orimligheten, oresonligheten och mörkret som finns i människan?” undrar Kjell Westö i sitt första brev till Juha Itkonen i 7 + 7. Brev i en orolig tid som utkommer idag. Och visst präglas breven av självrannsakan och uppriktighet. Läsaren både utmanas och upplivas.

Utgångspunkten för boken 7 + 7. Brev i en orolig tid är att två av Finlands mest hyllade och lästa författare ombeds skriva brev till varandra under en period på 18 månader, från hösten 2017 till våren 2019.

De är flyktigt bekanta från olika författarsammanhang och inte minst fotbollsplanen eftersom båda två spelar i författarnas fotbollslag FC Kynä.

De är inte bästis och bundis med varandra, däremot nyfikna på hur den andra förhåller sig till tillvaron, samhället och dagspolitiken. Och inte minst författaryrket, faderskapet och föräldrarollen.

För Juha Itkonen (40+) ter sig vardagen småkaotisk med fyra små barn som kräver tid och uppmärksamhet. Kjell Westö (60-) däremot har nyss gift om sig och de vuxna barnen är utflugna.

I breven varvas privatlivets vedermödor, glädjeämnen och tillkortakommanden med dagsaktuella samhällspolitiska ämnen och frågor som berör författarskapets villkor.

Båda två har fått smaka på framgångens sötma, men också blivit bemötta med såväl avoghet och avund, som oförståelse och oginhet – både av kolleger och av kritiker som gett nedsablande kritik.

Det pinsamma och skamfulla får ta plats

Westö och Itkonen delar med sig av egna erfarenheter, sparrar och stöttar varandra i hur man på bästa sätt kan försöka förhålla sig till offentligheten, till sårbarheten och inte minst till det förgågna – både i verkligheten och i fiktionen.

Nostalgi är nämligen något som båda blivit anklagade för i sina verk, vilket väcker ett visst mått av irritation: ”måste det alltid dras likhetstecken mellan ett starkt intresse för det förflutna – antingen det egna och andras – och nostalgi?” undrar Westö.

I sina verk skildrar såväl Itkonen som Westö ofta tidens gång, och historiska skeenden speglas via olika människoöden.

När Itkonen undrar vad han ska skriva om ifall han inte skriver om tidens gång (”Vad finns det annat att skriva om?”), replikerar Westö med att det djupa intresset för tiden inte gör dem till vare sig nostalgiker eller sentimentalister:

”Inte ifall vi tolkar ordet nostalgi som benägenhet att längta, sukta efter något som förflyktigas. Personligen suktar jag inte, jag skildrar.”

Juha Itkonen och Kjell Westö i ett vintrigt Helsingfors på pärmen till duons bok "7 + 7. Brev i en orolig tid".
Juha Itkonen och Kjell Westö i ett vintrigt Helsingfors på pärmen till duons bok "7 + 7. Brev i en orolig tid". Bild: Förlaget M Kjell Westö,Juha Itkonen

Brev för brev kan man se hur en vänskap och ett större förtroende växer fram mellan skribenterna.

Den tilltagande tilliten gör att man också vågar skriva om pinsamheter och skamfulla händelser, man dristar sig också till att gå in i familjerelationer som präglats av sorg och oro – som när Westö skriver om moderns depression som präglade en stor del av hans uppväxt, eller när Itkonen är bekymrad över sin far och hans diffusa sjukdomssymptom.

Medelålders vita män sticker ut hakan

”Visst ska vi skriva också om halsstarrigheten, orimligheten, oresonligheten och mörkret som finns i människan?” undrar Westö i sitt första brev, och det är ju för väl att man gått in för att vara ärlig och uppriktig även om man riskerar att slå hål på bilden av ”två välartade män” som talar för sig själva i offentligheten. Att man är beredd att dra upp några repor i den välpolerade lacken.

Och visst sticker Itkonen och Westö ut hakan – inte minst i frågor där två medelålders vita heterosexuella män ur den övre medelklassen med vissa mått av privilegier upplever att samhällsdebatten blivit alltför snedvriden eller ensidig.

Det gäller inte minst den #metoo-våg som dragit fram över världen sedan senhösten 2017.

Enligt Itkonen och Westö är det givetvis viktigt att diskutera sexuella trakasserier och misogyn manlighet, men samtidigt anser de att det finns en risk för att diskussionen blir kontraproduktiv.

Kjell Westö konstaterar att det i varje massrörelse finns en drevpotential. Hur behjärtansvärd målsättningen än är finns det alltid ett frö till mobb och lynchjustis i varje rörelse som samlar stora skaror anhängare och påhejare.

Att ”den som vill försvara en utsatt människogrupp eller kultur mot fördomar och rasism ibland ser sig tvingad att idealisera den utsatta gruppen. Uppsåtet är gott, men då brottslighet, kulturellt betingad tunnelsyn, mänsklig låghet och mänskliga tillkortakommanden finns i alla länder och i alla grupper, blir resultatet ibland konstigt. Och en bieffekt av skyddsmanövern kan också bli att man skyldiggör någon annan människogrupp lite extra”, skriver Westö i ett försök att analysera det han anser vara radikalfeminismens blinda fläckar.

Westö och Itkonen efterlyser en mer nyanserad diskussion där alla män inte ställs vid samma skampåle.

Kjell Westö och Juha Itkonen dricker kaffe.
Kjell Westö och Juha Itkonen dricker kaffe. Bild: Johanna Bruun Kjell Westö,Juha Itkonen

Flygskam och miljöångest

Kjell Westös böcker har blivit översatta till tjugo språk vilket givetvis innebär en hel del resor till olika litteraturfestivaler och bokhappenings runtom i världen. Det betyder också ett stort antal flygtimmar och ett koldioxidavtryck som är vida större än gemene mans.

Klimatförändringarna och vårt ansvar för miljön är centrala teman i korrespondensen mellan Itkonen och Westö. Det ömma samvetet och den goda viljan står ofta i konflikt med en önskan om att se världen och att utöva sitt yrke.

De två författarna är smärtsamt medvetna om motsägelserna, om skenheligheten och den dubbelmoral som de själva ger uttryck för.

Trots att man har all kunskap och är medveten om vilka konsekvenser ens eget handlande (eller icke-handlande) har, förefaller det vara svårt att agera fullt ut, att avstå från en semesterresa till Teneriffa eller att tacka ja till en arbetsresa till Los Angeles.

Samtidigt som man försvarar och urskuldar sina egna val beklagar man sig över att världsledarna och majoriteten av den superrika eliten sviker sitt ansvar i klimatfrågan. Det räcker inte med att vanligt folk försöker dra sitt strå till stacken på gräsrotsnivå.

Westö skriver att han borde plantera 10 000 träd för att kompensera för resorna han gjort under sin senaste turné – han har planterat 7.

Men, såsom Westö också konstaterar, bromsar varje egoistisk handling förändringen till det bättre. Således har var och en av oss ett ansvar.

7 + 7. Brev i en orolig tid är på många sätt ett tidsdokument samtidigt som vi får inblickar i författarnas privata jag.

Även om Itkonen och Westö tänker lika om det mesta känns texten varken utslätad eller tillrättalagd, censurerad eller granskad med pk-glasögon.

Samtidigt som författarna utmanar och uppmuntrar varandra att vara ärliga och självrannsakande i sitt meningsutbyte, känner sig läsaren likaså både utmanad och upplivad.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje