Hoppa till huvudinnehåll

”Nog känns det sjukt”

I fjol rasade idrottslivet samman för Camilla Richardsson och föräldrarna fick betala hyran – nu är hon bättre än någonsin

Förra hösten låg Camilla Richardsson skadad och otröstlig på soffan och plågade sig själv genom att se vännerna löpa i EM. Sedan kom sveket från Finlands olympiska kommitté. I år förväntade hon sig en misslyckad säsong – men mot alla odds är Vasa IS-löparen i rekordform och tävlar i VM. Mest förvånad är hon själv.

Fjärrkontrollen till Camilla Richardssons tv har en knapp som är så sliten att det knappt går att urskilja texten ”Netflix”.

Hinderlöparen lutar sig bekvämt bakåt i soffan i sin lägenhet i Vasa och trycker i gång streamingtjänsten.

– För ett år sedan hade jag stenkoll på allt som fanns här. Så är det inte längre, säger Richardsson medan hon planlöst scrollar genom utbudet.

Ibland är det små marginaler som gäller.

Om inte Richardsson hade tagit ett snedsteg i en vattengrav under FM i Jyväskylä i fjol hade hon fått stirra på löpbanan i Berlin i stället för på sin tv-ruta.

I stället fylldes sensommaren och hösten av tomhet och en monoton, galenskapsframkallande alternativträningsvardag. Vattenlöpning, tv-tittande, sömn. Vattenlöpning, tv-tittande, sömn …

Camilla Richardsson sitter på läktaren.
Camilla Richardsson hade mycket tid för reflektion i fjol höstas. Camilla Richardsson sitter på läktaren. Bild: Yle/Sebastian Backman Camilla Richardsson

Men det var då. Nu är hon i lysande form, har putsat på sina personbästa i flera repriser och har inte koll på att Stranger things tredje säsong släppts.

Ett ögonkast på Richardssons enhörningsprydda väggkalender vittnar om hur långt hon kommit sedan hon kastade bort kryckorna: Diamond League, lag-EM, Europas landskamp mot USA – och förstås VM.

Egentligen skulle det inte gå så här. Richardsson var inställd på att säsongens skulle bli ett mediokert mellanår.

Se Sportlivs minidokumentär om Camilla Richardssons resa från tvivlet under skadeperioden till den lysande hindersommaren i år, i klippet nedan.

Camilla Richardsson sneglade ofta avundsjukt på motionärer i fjol på hösten. Vattenlöpning var inte ett kul substitut.

Det var i simhallen som hon fick domen.

Visst, hon hade stigit snett i en vattengrav då hon tog sitt andra raka hinderguld i Kalevaspelen två dagar tidigare. Visst, foten hade gjort ont. Men den var bara stukad, väl?

Innerst inne visste Richardsson att det var värre ställt än så. Men att få höra att hon måste ha en löppaus på upp till fyra månader och att hon kunde glömma EM i Berlin kom ändå som en chock.

– Jag hade satsat så hårt och det kändes som om allting försvann på tio minuter. Det var som om någon drog mattan under mig.

Det var katastrof. Jag satt hemma hela dagen och funderade om jag skulle kolla på EM eller inte

Det tunga beskedet följdes av en vecka av förnekelse. Richardsson vägrade att acceptera situationen. Hon tänkte: det löser sig på något sätt och jag kan nog springa i EM.

Men mirakelåterhämtningen blev naturligtvis inte av.

De två första veckorna tillbringade Richardsson på soffan utan att göra någonting. Det kändes som om ingenting spelade roll.

– Det var katastrof. Jag satt hemma hela dagen och funderade om jag skulle kolla på EM eller inte. Alla kompisar sprang ju där så jag lade på sändningen, men inte var jag direkt glad över att se på mästerskapet.

Skip Instagram post

View this post on Instagram

This pretty much sums up my feelings during the past 24h. I know that crying won’t make my foot better (but in case it does I’ll continue doing it for a couple of days) It’s going to take time, but I’ll be back 💪🏼 And thank you for all your sweet messages! 💕 . . . Trying to find something positive; I still got to do some really good races this year. I’ve proven that hard work pays off and damn I worked hard this year! Been doing everything as good as I possible could and I wouldn’t change a thing. I’m so thankful for the tremendous work my coach has putten in for me and it makes me really sad that we didn’t get to show what we worked for at Europeans. Break down, cry out and refocus 🌟

A post shared by Camilla Richardsson (@camillarichardsson) on

Snart kallade simhallen. Richardsson – som aldrig tidigare varit allvarligt skadad under elitkarriären – fick bekanta sig med vattenlöpning och spinning för att hålla upp konditionen.

Det var roligt i början, men kärleken till alternativträningen falnade snabbt.

– Det tog jättemycket tid och då man kommer till simhallen den där tionde gången samma vecka tänker man nog att ai saakeli, är det inte nog? Det var supertungt mentalt.

Richardssons räddning var att hon var duktig på att spela sympatikortet.

Jag tror nog att vissa tänkte att nu ringer Camilla igen, bäst att trycka av det här

Det var många vänner som tyckte synd om henne. Vänner och familjemedlemmar fick snabbt lära sig vad som gällde då telefonen darrade och "Camilla" syntes som uppringare. Det lät ungefär så här:

– Vill du komma och vattenlöpa? Det är så jättesynd om mig, jag har brutit foten, säger Richardsson med ett stort skratt.

Slutade inte folk att svara när du ringde?

– Jag tror nog att vissa tänkte att nu ringer Camilla igen, bäst att trycka av det här.

Men Richardsson kämpade – och i november fick hon klartecken att börja löpträna igen. Det var en glädjens dag.

Men vad hon inte visste var att nästa bakslag lurade bakom hörnet.

Avklarad EM-gräns på två sträckor räckte inte: Richardsson blev ändå utan stöd. Det ledde till mörka tankar.

Förtroendebristen värre än uteblivna pengar

Då Richardsson skadade sig ett par veckor före mästerskapet i Berlin var hon EM-klar på två sträckor: 3 000 meter hinder och 10 000 meter.

Men det vägde lätt då Finlands olympiska kommitté delade ut stöd för säsongen 2019. I december fick Richardsson reda på att hennes namn strukits från listan med bidragstagare. Hon blev medveten om beslutet då hon läste nyheten på Yle Sportens webbplats.

Hon var både arg och besviken.

– Det kändes som att få sparken utan förvarning. Lite som lågstadiestilen när man skickade kompisen för att göra slut med sin pojkvän, sade Richardsson till Yle Sporten efter beslutet.

Man blir inte precis miljonär på att löpa hinder i Finland, stödpengarna betyder mycket för Richardssons satsning.

Camilla Richardsson ser på klockan.
Snabba tider betydde inte värst mycket. EM-missen blev bokstavligen sagt kostsam för Richardsson. Camilla Richardsson ser på klockan. Bild: Yle/Sebastian Backman Camilla Richardsson

Nu – ett knappt år senare – utvecklar Richardsson sitt resonemang. Hon beskriver det uteblivna stödet som ett hårt slag.

– Jag stod där som 26-åring och frågade pappa om han kunde betala min hyra. Men jag har fått det att gå runt. Jag fick en privat sponsor som gjort att jag kan satsa 100 procent i år.

Egentligen var det inte de uteblivna pengarna som var det största irritationsmomentet. Det som grämde mest var att olympiska kommittén vänt henne ryggen med VM, EM och OS på kommande inom 19 månader.

– Det kändes som att de inte längre trodde på mig, att jag blev den där idrottaren som är skadad och som det inte blir någonting av. Det tog jag hårdare än den ekonomiska biten.

Men Richardsson skulle verkligen bevisa tvivlarna fel. Och framför allt den kanske största tvivlaren av dem alla: hon själv.

Metviken i Vasa ligger ungefär ett stenkast från Richardssons ytterdörr. Här gör hon många av sina favoritpass på grus.

Camilla Richardsson andas tungt efter att hon löpt ett till varv i tuff fart vid favoritträningsplatsen Metviken i Vasa. Hon hukar sig ner och sticker ett litet hål i ett finger.

Det är dags att mäta laktatvärdet. Träningspasset får inte bli överdrivet tufft. Den lilla, blåa maskinen ger ett utlåtande och Richardsson ser nöjd ut.

Snart ökar hon farten igen.

I år har det inte funnits mycket tid för vila, takten har varit hisnande.

Hon klarade VM-gränsen i säsongens andra hinderstart och satte nytt personbästa i juli då hon korsade mållinjen på 9.35,27 i Joensuu. Veckan innan rekordloppet satte hon nytt personbästa på 5 000 meter i Lapinlahti.

– Det var två vilda veckor, säger Richardsson med ett leende.

Jag var väldigt tveksam till att det här året skulle bli till någonting alls

Imponerande, särskilt med tanke på att Richardsson förväntade sig ett mellanår. Träningssäsongen inleddes knackigt och säsongspremiären blev ingen höjdare.

– Jag var väldigt tveksam till att det här året skulle bli till någonting alls. Jag tänkte att det inte gör så mycket om den här säsongen faller mellan stolarna, nästa år är det ändå EM och OS, det är kanske viktigast.

För första gången på länge var det tungt att löpa.

– Folk brukar ju fråga mig hur man orkar springa två gånger per dag. Då brukar jag säga att det är jättekul, det är inga problem. Men de första veckorna kände jag nog samma sak, hur orkar man med det här? Hur går det ens?

Jukka Keskisalo, EM 2006.
Jukka Keskisalo: En meriterad löpare – och Camilla Richardssons tränare. Jukka Keskisalo, EM 2006. Bild: All Over Press Jukka Keskisalo

Då tvivlet var som värst spelade tränaren och finländska hinderrekordhållaren Jukka Keskisalo en viktig roll. Han insisterade gång på gång att hon visst kommer att lyckas, att formen kommer att komma. Till slut fick Keskisalo också rätt.

Men trodde han själv hela tiden på en snabb comeback i rekordfart?

– Nå, man måste i varje fall ge ett intryck av att vara självsäker, säger Keskisalo med ett snett leende.

Kom tillbaka starkare – på riktigt

Hur lyckades återhämtningen så bra? Svaret är att idrottsvärldens kanske största klyscha stämmer in på Richardsson: hon kom tillbaka starkare.

Då Vasa IS-löparen inte kunde koncentrera sig på löpträning satsade hon på att förbättra sina svagheter. Bakom rekordtiderna finns mycket oglamourös styrke- och stabilitetsträning.

Har du själv förvånats av din form?

– Jag har varit fånigt glad då jag löpt i mål på tävlingar för jag vet hur hårt jag jobbat och att det har varit galet tungt. Jag är kanske inte förvånad över tiderna jag gjort, för jag vet att jag har kapaciteten som krävs. Men jag är förvånad över att tiderna kommer med den här bakgrunden.

Nu gäller det bara att pressa på lite ytterligare – för säsongens höjdpunkt återstår fortfarande: VM i Doha.

En löpare på fall kan vara det jobbigaste hindret på banan. Det lärde sig Richardsson i VM 2017.

Revanschsugen.

Det är ordet som kanske bäst beskriver Richardssons känslor inför VM. Hon har inte bara blodad tand för det uteblivna stormästerskapet i fjol. Hon är också ute efter att ta revansch för förra gången hon tävlade i VM.

I London 2017 föll en löpare framför Richardsson och hon trampade snett då hon försökte väja. Resultatet blev en stukad fot och ett förstört lopp i ösregnet.

Det var extra smärtsamt, med tanke på att tiderna i försöksheatet verkligen inte var hisnande.

– Om jag hade gjort en lyckad start hade jag tagit mig till VM-final, så jag tog det jättehårt. Men den här gången ska jag bara ha bra minnen från VM. Jag känner på mig att det kommer att bli ett bra mästerskap.

Camilla Richardsson håller om sin vrist.
VM 2017 slutade i stor besvikelse i ett regnigt London. Camilla Richardsson håller om sin vrist. Bild: Srdjan Suki / EPA / All Over Press Camilla Richardsson

Målsättningen är att knipa en finalplats – men en tid på under 9.30 ligger också och gnager i bakhuvudet. En tid som skulle ge Richardsson chansen att uppleva det största som går för en friidrottare: ett OS. Tävlingarna i Tokyo beskriver Richardsson som den ultimata drömmen.

– Jag tror att jag har kapacitet att springa under OS-gränsen i år om jag har en bra dag. Det vore inte fel att göra det under VM.

OS-gräns eller inte – Camilla Richardsson har överträffat alla förväntningar. Då det är dags att summera säsongen om en månad kan man göra det med ett ord: succé.

Och det allra viktigaste: Nu är det Doha som gäller och inte Vasa simhall. Det står 3 000 meter hinder på almanackan och inte vattenlöpning.

Vad mer kan en elitlöpare begära?

– Det känns sjukt att jag för ett sedan år gick runt på kryckor och nu får besked om att jag får springa i VM och Diamond League. Det hinner hända mycket på ett år.

Sportliv med Camilla Richardsson sänds på Yle Fem klockan 19.48 söndagen den 8 september.