Hoppa till huvudinnehåll

Lotta Green: Aldrig förr har världen gått under så mycket som idag

illustration där skuggor av fan projiceras mot husväggar i en stad
Fan på alla väggar. illustration där skuggor av fan projiceras mot husväggar i en stad Bild: Lotta Green illustration

Som liten hörde Lotta att allt ändå barkar åt helvete, så hon konstaterade att det inte är någon större vits att ta livet på allvar. I sin kolumn funderar hon på vad man kan göra då fan är målad på alla tänkbara väggar:

När jag var tretton år fick jag höra av min bästa kaveris storasysters pojkvän att allting kommer att gå åt helvete. Inom tio år kommer mänskligheten inte att finnas kvar eftersom vi är förprogrammerade till att förinta oss själva, sa han. En katastrof kommer ta kål på oss alla.

Jag trodde faktiskt på honom. Han lät väldigt övertygande och jag tänkte att just så, ingen idé då att ta livet på något större allvar.

Tio år gick och ingenting hände. Där var man fortfarande, stretade på som man brukade.

Idag har min bästa kaveris storasysters pojkvän multiplicerats till tusen, tagit på sig forskarrockar, fått väldigt allvarliga miner och fyllt stadionstora utrymmen för att i alla världens skärmar konstatera: Allting håller på att gå åt helvete.

Om och om igen målar de fan på väggen och ropar att hallå, ser ni inte? Nej, säger vi. Inte ser vi.

Undergångens årtionde

Jag kan inte under min livstid påminna mig om att det någonsin har varit så många saker som på samma gång håller på att barka rätt åt skogen.

Är det inte något kärnkraftverk som knakar i fogarna så är det förödande torka, grundvattnet som riskerar ta slut, översvämningar, stormar, falska nyheter, smältande isar, algblomning, fundamentalister, föroreningar, barnarbete, modernt slaveri, utmärglade elefanter som stretar på i något turiststråk på andra sidan världen eller nu senast: ”jordens lungor” som håller på att brinna upp i Amazonas.

Tre brandmän står i gula kläder vid en skogskant i Amazonas som är täckt av rök.
"Brand kan orsaka permanenta skador på jordens lungor." Tre brandmän står i gula kläder vid en skogskant i Amazonas som är täckt av rök. Bild: imago images / Xinhua/ All Over Press Amazonas

Ärligt sagt, känns allt så på tok att jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till det, så jag skjuter det ifrån mig, lite som om det inte vore på riktigt.

Det där med att regnskogen brinner, att isarna smälter. Känns det inte mer som en film som sker i grannens teve, något som flimrar bakom fönsterglasen medan man går förbi?

Det där som är på riktigt, det är det man har i händerna, gräsmattan man går över, bussen man stiger på, filmen man ser på.

Är vi verkligen så funtade, att det inte är förrän det brinner på vår egen bakgård, som vi förstår att reagera?

Domedagen som spökar

Hela vår kristna kultur har en inneboende undergång i sig. De yttersta tiderna har ständigt funnits i faggorna, tecknen på att vi lever i dem, den ständiga domedagen som lurar än här, än där.

Vi har mer eller mindre fått lära oss att det finns två förhållandesätt till världskriser: Antingen ställer vi oss in på att vi inte kan göra någonting åt dem, eller så hoppas vi att hoten går om, lite som en förkylning.

Då vi nu uppenbarligen står inför något allvarligare än att det är stormaktsledare som Ronald Reagan och Leonid Brezjnev som gnabbas, så är vi plötsligt vilsna, kanske för att så få av de kriser som på olika sätt har lösts, verkar ha haft med våra handlingar att göra.

Scenen där Döden spelar schack med en riddare.
"Jag har redan länge gått vid din sida". Scenen där Döden spelar schack med en riddare. Bild: ullstein bild - United Archives / PictureLux / T/ All Over Press Det sjunde inseglet

Själva tanken kring att vi, med våra handlingar, faktiskt kan åstadkomma bestående förändringar, att vi faktiskt kan kräva det, verkar ännu vara något som vi fumlar kring, lite som en ny apparat som vi nyfiket närmar oss, utan att veta hur den fungerar.

Jag försöker ofta att låtsas att allt är helt okej, att det som jag till vardags håller på med spelar någon roll, fast det som händer utanför min bekvämlighetszon krafsar mig i nacken, väcker mig om natten, dunkar, sliter, vädjar och ropar att hallå.

Det är inte tillräckligt. Det där du gör, det är inte tillräckligt.

Vill du vara den som såg på film när torkan kom? Den som spelade dataspel när isarna smalt, som låg i badet när den sista trubbnoshörningen dog? Nej, ropar jag, det vill jag inte vara. Jag ropar nej flera gånger, men det hjälper inte.

Det dyker upp igen, nästa natt. Det lurar i fotändan, beredd på attack. Odugliga människa, säger det, vad tänker du göra? Vad kommer du att göra när allting går åt helvete? Jag vet inte, viskar jag. Jag vet inte.

Tankar som opium

Jag skulle så gärna villa kunna säga, att tiden vi lever i bara är något slags osäker svacka i vilken mänskligheten letar efter nästa steg, att det bara handlar om grundläggande omställningar som att förbättra vår energiförsörjning, se till att västvärldens liv och leverne måste sluta bero på systematiskt utnyttjande av lågavlönade länder och se till att pengar och resurser inte fördelas så urbota orättvist.

Måhända skulle en säkrare tillvaro och en känsla av att världen är mer rättvis, kunna etablera en känsla av samhörighet som skulle leda till att vi snabbare skulle kunna vrida våra enfaldiga huvuden åt det håll där skon verkligen klämmer. Komma fram till mer hållbara, långsiktiga lösningar.

Hur vi ska kunna se till att alla har mat och vatten, till exempel.

Hur jordens resurser ska kunna fördelas. Frågan är bara hur vi ska komma till den diskussionen? Gärna nu. Imorgon. Jag vill inte måla fan på väggen, men han är ju redan där, vi har inte mycket tid på oss.

Och jag tänker, att ska det här gå till så, att jag någon gång kommer hem och så är det på teven, att nu har det skett, nu är det ute med oss.

Ska vi verkligen vara den generation som visste att saker höll på att hända, men som var oförmögna att förhindra det, förrän det var för sent?

Det är en pissig roll att spela i världshistoriens drama, men ingen annan gör det för en.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje