Hoppa till huvudinnehåll

Förbundspennan: Idrottens kontinuerliga splittring

Willhelm Stenbacka.
Wilhelm Stenbacka är grenchef vid Finlands Svenska Orienteringsförbund. Willhelm Stenbacka. SFI,orientering,willhelm stenbacka

Inom många idrottsgrenar finns en oro över att utövar- och deltagarantal sinar samtidigt som föreningarnas och deltagarnas åldersstruktur förskjuts mot äldre.

Speciellt individuella, traditionella idrottsgrenar kämpar med denna or. Ungdomen söker sig istället till bl.a. lagsporter, nya urbana idrottsformer, e-sport och övriga fritidsaktiviteter.

På lång sikt leder denna utveckling till att traditionella individuella idrottsformer sektoriseras till allt mer speciella subgenrer inom idrottskulturen.

Exempelvis skidåkning, orientering och friidrott hör till grenar med långa, starka traditioner och en bakgrund som breda basgrenar, men i alla ovan nämnda grenar existerar en oro över sjunkande utövarantal och deltagarantal i tävlingssammanhang.

Vilken orsak ligger som grund till att dessa basgrenar inte längre utövas som allmänna idrottsformer av den stora massan idrottande ungdom?

En bakomliggande orsak är den internationella och även nationella idrottskulturens kontinuerliga splittring. Idrottsgrenar, idrottsformer, egentligen alla former av fritidsaktiviteter genomgår en kontinuerlig utvecklingsprocess där aktiviteterna förändras, specialiseras och därigenom splittras från tidigare gemensamma aktivitetsformer.

Som ett exempel kan lyftas upp cyklingen. Den vardagliga cyklingen har under 50 år utvecklats från att vara ett vardagsredskap till att vara specifik hobbyverksamhet eller tävlingsform där själva cyklandet tagit former som en uthållighetssport, extreme-sport, äventyrssport samt skicklighetssport.

Utöver hobby- eller tävlingsidrott fungerar cykling även som nyttomotion eller livsstilsval. Under tiden som denna fritidsaktivitet genomgått en splittringsprocess till många unika subkulturer har befolkningsutvecklingen stampat på ställe.

Samma antal potentiella utövare fördelas nu kontinuerligt bland flera och flera potentiella fritidsaktiviteter.

Matematiskt leder denna utveckling till att antalet utövare per aktivitet hela tiden borde minska. Det finns dock grenar och fritidsformer som undvikit denna utveckling, där stora bollsporter som innebandy och fotboll utvecklats både bland barn- och vuxna samt hobby- och tävlingsnivå.

Likaså har ett antal projektartade idrottsformer, såsom triathlon, vuxit exponentiellt bland den arbetsföra befolkningen.

Spel- och tävlingskultur

Idrotten och tävlandet har i Finland sina rötter i den vardagliga spel- och tävlingskulturen (på finska kisailukulttuuri), där invånare på små orter, i byar och i stadsdelar samlades för att lekfullt tävla.

Regler, spelplaner, stadion, banor etc. formades utgående från lokala omständigheter och överenskommelser.

Spontaniteten och den starka lokala samhörigheten ledde till att deltagarna, invånarna, idrottarna deltog i ett brett utbud aktiviteter och tävlingar när det ordnades – på vintern skidade man, på sommaren löpte, hoppade och kastade man.

Hade man tillgång till ett lämpligt hus med golv eller matta kunde man brottas eller tävla i styrkekamper när som helst. Väldigt få idrottare eller utövare specialiserade sig på enbart en gren eller aktivitet.

Idag har mer eller mindre alla idrottsgrenar specialiserats och standardiserats. Internationella och nationella grenförbund erhåller regelverk och standarder för tävlingsarrangemang, idrottsplaner etc.

Tävlingar måste följa vissa regler och förfaranden för att de kan godkännas som tävlingar. Deltagare måste höra till föreningar, ha licenser, kunna regler och i vissa fall känna till och följa en specifik skriven eller icke-skriven kod (uppförande, kläder, språkbruk).

Existensen av regler och uppsatta krav på deltagarens kompetens har olika följder. Dels försvarar de idrottslig rättvisa. Dels försvarar de deltagarnas säkerhet och integritet. Dels försvarar och säkerställer de kvalitativa tävlingsarrangemang.

Samtidigt utgör dock kraven och standarderna barriärer: deltagare kan inte spontant hoppa med i en grens tävlingsverksamhet, föreningar eller potentiella arrangörer kan inte arrangera ett evenemang om det inte uppfyller de standardiserade kraven.

Genom standardisering, höjda krav på arenor, stadion, planmaterial, homologiserade banor etc. har tävlingsidrotten visserligen höjt den idrottsliga kvaliteten på sina aktiviteter samt gjort den rättvis och allmänt mer jämförbar, men samtidigt har den blivit selektiv.

Tävlingsidrotten inkluderar dem som binder sig till dess krav. Tävlingsidrottare är inte längre vem som helst, tävlingsidrottare är de som är kompetenta och specialister på den specifika egna grenen.

Grenarna utgör nu satelliter i ett nätverk där varje knytpunkt har dess unika sammansättning standarder, regler, kutymer och auktoriteter. Däremellan försöker ett antal koordinatorer upprätthålla en diskussion och gemensam utveckling inom ett fält där alla drar åt olika håll.

Idrotten är idag inte närapå en sammansvetsad helhet eller samkultur, idrotten är idag en komplicerad konstruktion unika subkulturer. Och det är det som gör varje förening, varje förbund, varje gren och varje evenemang till unika historier och fascinerande fenomen.

Den traditionella förbunds- och föreningsbaserade idrotten arbetar visserligen för att möta kraven som ställs i dagens idrottskultur. I förbundspennan nästa vecka kommer vi att reflektera kring hur idrottsrörelsen bör reagera på denna kontinuerligt pågående splittringsprocess.

Hur ska idrottsrörelsen förvandla sin verksamhet så att man lyckas göra idrotten tillgänglig och lockande för nya generationer av utövare.

Wilhelm Stenbacka
Grenchef, Finlands Svenska Orienteringsförbund
Ombudsman, Finlands Svenska Skidförbund

Läs också

Nyligen publicerat - Sport