Hoppa till huvudinnehåll

”Jag väljer att leva ett så normalt liv som möjligt”

Med motion som medicin – blödande tarm stoppar inte ultralöparen Michaela Lindström

En blodig magsjuka är Finlands följande folksjukdom. Och Michaela Lindström ett levande exempel på att det inte hindrar en aktiv vardag. Läkare har varnat trebarnsmamman från Pargas för att springa – själv ser hon ultralöpningen som ett redskap mot IBD.

Smällen kom i september 2007.

Michaela Lindström kände sig sjuk. Hon var 25 år, skulle börja ett nytt jobb nästa vecka och hade en ettåring att sköta om hemma. Hon sökte sig till läkaren.

Det är bara en vanlig magsjuka, löd svaret. Läkarna skickade hem henne ett par gånger – innan allvaret klarnade.

Diagnosen: IBD, en inflammatorisk tarmsjukdom, närmare bestämt ulcerös kolit.

– Jag visste inte alls vad det handlar om och gjorde ju det man inte ska göra och började googla. Jag läste om stomipåsar och annat, och målade upp den värsta möjliga framtidsbilden, berättar Michaela Lindström nu i Sportliv.

Vad är IBD?

  • IBD (inflammatory bowel diseases) är samlingsnamnet på inflammatoriska tarmsjukdomar. De två klart vanligaste formerna är Crohns sjukdom och ulcerös kolit.
  • Autoimmun och kronisk sjukdom som det inte finns botemedel mot. Orsaken till sjukdomen är oklar. Sjukdomen smittar inte.
  • Vanligaste symptomen: magsmärtor, blodig och slemmig diarré, viktnedgång, trötthet.
  • Omkring 50 000 finländare lider av IBD och över 2 000 insjuknar varje år.
  • Drabbar oftast i åldern 15–35 år. Redan en folksjukdom (minst 1 % av befolkningen) bland unga vuxna, snart också hela befolkningen.
  • I relation till befolkningsmängd är Finland det näst värst drabbade landet i världen bakom Färöarna.
  • Finländska aktiva och före detta toppidrottare som lider av IBD: Teemu Ramstedt, Lauri Korpikoski, Esa Keskinen, Raimo Helminen, Conny Karlsson.

Lindström fick behandling, men sjukdomen gick inte att få under kontroll. Hon låg på sjukhus med jämna mellanrum och träffade andra med IBD. Kvinnor i samma ålder och samma livssituation som henne.

– Allt hände på en gång. Det kom på något sätt så plötsligt, minns hon tillbaka på det kaotiska första året.

– Jag hade levat helt ovetande, ett helt normalt liv. Och mittiallt var jag sjuk. Efteråt när jag tänkt tillbaka så förstår jag inte ens hur jag orkade igenom den perioden. För vissa mediciner var såna jag började kräkas blod av varje gång jag tog ett piller.


Michaela Lindström.




Michaela Lindström.
Bild: Yle/Janne Isaksson
löpning,michaela lindström

De senaste tolv åren har fört med sig såväl toppar som dalar. Det har varit perioder med svåra skov, vilket betyder att sjukdomen är aktiv, tillståndet förvärras och följden ofta är kortisondropp på sjukhus. Men även långa i praktiken symptomfria perioder.

Ett verktyg i kampen mot sjukdomen har varit löpningen.

– Nog har jag träffat på läkare som sagt att jag inte ska springa, som påpekar att löpningen kan vara dålig för magen. Men jag tänker att löpningen gör att jag är mindre sjuk i framtiden.

Se Sportlivs minidokumentär om ultralöparen Michaela Lindström på Yle Arenan eller klippet nedan:

Ville bevisa sin man fel

Löpflugan bet ordentligt efter att Michaela Lindström fått sitt andra barn för nio år sedan. Hon ville röra på sig och valde löpning eftersom hon kunde ta med barnen ut på sina joggingturer.

Kort därefter skulle hon redan anmäla sig till sitt första halvmaraton, men märkte att deltagaravgiften till maratonloppet bara var fem euro dyrare.

– Jag tänkte att jag får mera för pengar om jag väljer helmaraton. Jag kommer ihåg att min man sa att jag aldrig kommer att klara det, och då tänkte jag att ’jag ska nog fan visa honom!’, säger Lindström med ett skratt.

Sagt och gjort.

”Många gånger som man pratar med folk som inte springer så mycket, så säger dom att jag ’jag orkar inte, usch det är tungt och jag skulle aldrig orka mer än 10 kilometer’. Men jag tror man orkar mer än vad man tror – bara man kan springa tillräckligt sakta. Farten är avgörande.”

-Michaela Lindström

Hon fortsatte springa maraton och förbättrade sina tider, men märkte att väggen kom emot. Den späckade vardagen med heltidsjobb och tre barn begränsade träningsmöjligheterna.

– När jag upplevde att jag inte längre kunde förbättra min tid, så började jag snegla mer och mer på ultra. Kan jag inte springa snabbare, så kan jag i alla fall springa längre.

Sagt och gjort. Igen.

Skip Instagram post

Michaela Lindström sitter i en trädgårdsstol hemma i Pargas och scrollar igenom sitt digra bildflöde på Instagram. Vackra vyer, tunga tävlingar och läckra löppass varvat med en och annan sjukhusvistelse.

Hon sveper förbi årets höjdpunkt, 107 kilometer från Nikkaluokta till Abisko i de svenska fjällen i juli. Hon tänker tillbaka på de 53 kilometerna hon kämpade sig igenom i Ruka våren 2018 trots att hon nyss genomlidit ett skov.

Och hon ser fotona från en annan oerhört tung, men samtidigt väldigt känslorik tävling i Vuokatti sensommaren 2017, hennes första lopp över 100 kilometer.

– Jag kom tillbaka från en arbetsresa och åkte raka vägen in till ÅUCS på dropp. Det var en sommar då jag var jättemycket på sjukhus.

Skip Instagram post

Under de tre sista timmarna hölls varken vätska eller mat i henne. Och det var först under de avslutande 30 kilometerna de verkliga fjälltopparna tog vid.

Hon var ensam, det blev mörkt och började regna. Och magen protesterade – ordentligt. När Lindström korsade mållinjen i en ödslig idrottshall mitt i natten var hon totalt utpumpad.

– Just i det ögonblicket funderar man vad man riktigt håller på med. Men det är den där känslan efteråt, den är så häftig. Man glömmer allt det där tunga och jobbiga. Sen är det bara njutning. Jättejättemycket njutning.

”Dels jagar jag upplevelserna av den fantastiska miljön och atmosfären och alla intressanta människor man träffar under de tio, tolv, tjugo timmarna man är där ute. Dels kicken man får av att verkligen klara av det.”

-Michaela Lindström

De förtrollande tävlingsterrängerna och den speciella, varma gemenskapen ultralöparna emellan lockar Michaela Lindström att söka nya lopp, framför allt uppe i norra Norden.

– Men sen får det mig också att må bättre i vardagen, så jag orkar med allting.

Löpningen har kommit ett innebära en välkommen avkoppling när tarmen ställt till det. För det har den gjort upprepade gånger.

En blodig magsjuka

Efter det förfärliga första året har svackorna kommit med jämna mellanrum. Hon har i medeltal haft två skov per år, det vill säga gånger då inflammationen varit aktiv.

– Det handlar om små sår på insidan av tjocktarmen som blöder. Jag får ont i magen och ryggen, tappar matlusten och blir jättetrött, och har diarré med blod. Jag måste hela tiden se till att vara nära toaletten.

– Jag brukar förklara det för till exempel barnen att det ungefär är som en magsjuka. En rejäl magsjuka.

Michaela Lindström spelar fotboll med familjen.
Familjens yngsting Molly, 5, i duell med mamma. Till vänster Michaelas man, sjufaldiga finländska fotbollsmästaren Mathias Lindström. Michaela Lindström spelar fotboll med familjen. Bild: Yle/Janne Isaksson fotboll,michaela lindström

Hon har försökt upprätthålla en normal vardag också under sämre perioder, och ibland dykt upp på arbetsplatsen med en kanyl på handen efter en kortisonkur på sjukhuset på morgonen.

Med åren har hon ändå lärt sig att inte streta emot. När tarmen är på aggressivt humör är det total vila som gäller.

Hon har accepterat sin sjukdom. Sedan hon insjuknade har ytterligare nästan 15 000 finländare drabbats och IBD är inte längre genant att prata om, vilket Lindström upplevde i början.

– Jag har insett att jag inte på något vis är ensam. Men nog har jag ju funderat varför jag fått den här sjukdomen, att vad har jag gjort fel? Men ingen vet.

– I dagsläget finns inga botemedel. När man googlar så kan nån skriva att de blivit friska genom att de utesluter det och det och det och det, och nog har jag också prövat på alla världens dieter, men nu väljer jag att leva ett så normalt liv som möjligt. Vi äter mångsidigt och jag äter samma sak som familjen. Och just nu mår jag bra.

Michaela Lindström vid matbordet med barnen.
Michaela Lindström vid lunchbordet med sina två yngsta barn Molly och Viktor. Michaela Lindström vid matbordet med barnen. Bild: Yle/Janne Isaksson Matbord,michaela lindström

Löpningen som medicin mot sjukdomen

Så här ser den ut, som en penna. Jag tar den och sticker mig i magen.

Michaela Lindström visar upp sin medicinarsenal. Pillerburkar i köksskåpet och sprutor i kylskåpet.

Hon äter sju tabletter om dagen och injicerar därtill en biologisk medicin varannan vecka. Efter åratal av ovälkomna biverkningar och följdsjukdomar verkar rätt medicinering vara funnen, och Lindström har klarat sig utan skov hela året.

Lindström har inte gett upp löpningen, trots att en del läkare avrått henne och trots att sjukdomen påverkar träningen.

Under de senaste åren har flera toppidrottare öppet berättat om sin kamp med IBD.

– De har bevisat att man kan leva att normalt, aktivt liv. Jag tror idrotten stöder, att man mår bättre i sin sjukdom när man rör på sig.

– Jag tänker att måendet är starkt sammankopplat med stress och din livssituation. Det fysiska och psykiska välmåendet går hand i hand. Är det stress och jobbigt så börjar också magen må sämre. Och där har motionen varit jätteviktig. Jag märker att den hjälper mig så otroligt mycket.

Jag tänkte ’skitunge!’ när hon sprang förbi!― Michaela Lindström

Finby skidstadion i Pargas den sista augusti.

När starten går på Saaristo Trail har Michaela Lindström redan varit på plats i flera timmar. Hon är med och arrangerar evenemanget och har mycket att stå i före start.

Men nu är hon på väg. Hon springer endast sex kilometer och inte den för henne lämpligare distansen 18 kilometer. Efter sin egen prestation ska hon nämligen hinna ut längs rutten och dela ut saft.

Å andra sidan får hon chansen att springa tillsammans med äldsta dottern Amanda – som besegrar sin mamma med några sekunder.

Michaela Lindström springer i mål bakom dottern Amanda i Saaristo trail. Också sonen Viktor med.
Amanda Lindström, 13, i mål före sin mor, som också har sällskap av sonen Viktor på målrakan. Michaela Lindström springer i mål bakom dottern Amanda i Saaristo trail. Också sonen Viktor med. Bild: Yle/Janne Isaksson löpning,amanda lindström

– Det gick nog riktigt bra med tanke på att det här inte riktigt är min favoritsträcka, påminner Michaela.

Svider det att förlora mot dottern?

– Verkligen! Jag tänkte ’skitunge!’ när hon sprang förbi, säger hon med ett hjärtligt skratt.

Skräckscenariot inte längre lika otäckt

Michaela Lindström har redan följande tävling inprickad i kalendern: Gotland Ultra Marathon om några veckor. Då med en bekantare distans på omkring 50 kilometer.

Hon har inga tankar på att släppa ultralöpningen. Det är inte ett alternativ – inte ens fastän det som tidigare kändes som ett skräckscenario skulle bli verklighet.

”I och med att jag är en tävlingsmänniska får jag energikickar när jag plockar ryggar. Och speciellt när jag springer förbi män. Då kan jag tänka att ’hej, här kommer jag som kvinna och är mindre än dig och har de här magproblemen och springer ändå förbi dig’. På det viset kan jag använda sjukdomen som en sporre.”

-Michaela Lindström

– När det är som tyngst, när magen är som värst, tänker jag ibland att vi tar bort den här tarmen. Men det är klart, inte blir ju livet bara lätt efter det heller, konstaterar hon om att anlägga en stomi i magen.

Det är en operation läkarna bad henne förbereda sig på redan när hon för tolv år sedan fick diagnosen. Då skrämde beskedet.

När läkarna på nytt för ett par år sedan varnade att ett ingrepp kan bli aktuellt var hon inte längre lika rädd.

– Först tänkte jag oj nej, absolut inte, för jag vill inte sluta springa! Nu har jag mer börjat tänka att okej, hur funkar långlopp och hurdana kläder ska jag ha på mig?

– Händer det så händer det. Nog ordnar det sig. Allt brukar ordna sig.

Sportliv med ultralöparen Michaela Lindström på Yle Arenan (klippet nedan) och Yle Fem på söndag 15.9 kl. 19.48: