Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Om livets väsentligheter och tragisk kärlek i otidsenlig konstnärsroman

Författaren Martin Högstrand.
Författaren Martin Högstrand. Bild: Scriptum förlag Martin Högstrand (Författare)

Det finns en passage ungefär 2/3 in i Martin Högstrands nya roman, Claire, som känns talande och som, synes det mig, säger någonting väsentligt om helhetsstämningen i boken:

"Jag hade vänner och kunde diskutera livets väsentligheter; klassisk musik, filosofi, bildkonst och litteratur".

Jag menar, vilar det inte en i grunden otidsenlig, för att inte säga gammalmodig atmosfär över citatet? Och det här ska alltså ses som ett positivt omdöme:

Högstrand – eller hans jag-berättare Waldemar - har ju rätt i sina prioriteringar, i vad som är väsentligt.

Det tilltalar mig att dessa ”livets väsentligheter” fortfarande ges ett så självklart värde. I vårt av strikt ekonomiska värderingar styrda, snuttifierade tidevarv brukar dylika verksamheter, som kräver långsamhet och eftertanke inte ha hög status.

En liknande otidsenlig stämning genomsyrar för övrigt hela boken. Men mera om detta framöver, först några ord om författaren och handlingen.

Författare, matematiker och musiker

För mig är ålänningen Martin Högstrand en ny bekantskap, men Claire är faktiskt hans tredje bok. Sin debut gjorde han år 2010 med romanen Skymningsland och han har också gett ut diktsamlingen Mörk vår (2012).

Därtill är han verksam som matematiker och musiker.

Musiker, närmare bestämt pianist är också bokens huvudperson Waldemar Gedda. Titelns Claire är hans sambo och stora kärlek, en begåvad men skör konstnär, målare, som lider av återkommande depressioner.

Pärmen till Martin Högstrands roman "Claire".
Pärmen till Martin Högstrands roman "Claire". Pärmen till Martin Högstrands roman "Claire". Bild: Scriptum förlag Martin Högstrand (Författare),romaner,Pärmbild,finlandssvensk skönlitteratur

Det är kring dessa två som handlingen utspelar sig. Först befinner vi oss i Indien och därifrån flyttar vi oss till parets hemstad, Åbo, och slutligen också till Åland i ett par repriser.

Inget för vänner av spänning

Fast om det där med handling ska tilläggas att det inte finns mycket av sånt som kunde kallas action i boken. Inte för att det stör mig, det hade jag knappast väntat mig i den här genren.

Den som önskar sig kvalificerad spänning, raffel och effektsökeri göre sig icke besvär.

För som jag snabbt inser är det här en konstnärsroman och en kärlekshistoria av det slaget där tonen hålls sansad och distanserat sval. Den som önskar sig kvalificerad spänning, raffel och effektsökeri göre sig icke besvär.

Redan i inledningen ger Högstrand i alla fall prov på en av sina styrkor som författare, nämligen hans beskrivningar av miljöer och stämningar.

I vackra, impressionistiska bilder målar han upp huvudpersonens bussresa från Bombay tillbaka till landsbygden i delstaten Kerala (där han uppehåller sig under en vistelse i Indien).

Intialainen perhe vilkittaa kotitalonsa edustalla Keralassa.
Kerala, Indien Intialainen perhe vilkittaa kotitalonsa edustalla Keralassa. Bild: Tiina Jutila / Yle Indien,Kerala,Kast,kastväsen,Indiska oceanen,Arabiska havet,Ashtamudikkaayal,Ashtamudi Lake

Statiskt och episodiskt

Liknande stämningsbilder förekommer också i övrigt rikligt och Högstrands språk är på det hela taget njutbart. Det som däremot kan bli lite väl statiskt är uppbyggnaden.

Berättelsen framskrider i episodiska glimtar och till en början är jag lite oklar över kronologin.

Men så småningom blir det i alla fall klart att händelserna i romanen verkligen följer på varandra med sporadiska tillbakablickar här och där för att ge läsaren en inblick i karaktärernas bakgrund.

Till den statiska uppbyggnaden hör en viss störande vaghet, som bland annat tar sig uttryck i det här med min svårighet att bestämma kronologin.

Brist på konkreta detaljer

Vidare beskrivs ofta det som Waldemar gör och företar sig i rätt allmänna ordalag, typ:

Jag steg upp på morgonen och bryggde kaffe. Jag såg ut över Salutorget från min fönsternisch. Jag försökte spela lite piano och läsa tidningen.― Martin Högstrand: Claire

Så här kan livet fortskrida, som det förefaller, utan att hans tillvaro förändras särskilt: ” Månader gick. Året gick.” Som jag läser på ett annat ställe.

Flygbild över Salutorget i Åbo en livlig torgdag.
Salutorget i Åbo Flygbild över Salutorget i Åbo en livlig torgdag. Bild: Åbo stad Salutorget (Åbo),Åbo Svenska Teater,Knivdådet i Åbo 2017,Åbo,Åbo ortodoxa kyrka,torgförsäljning

Överlag hade jag gärna sett en tydligare konkretion i berättandet. Till exempel då huvudpersonerna för (citat) ”samtal om allt mellan himmel och jord”, hade jag velat läsa mer om vad det egentligen handlar om.

Utgör inte dessa samtal själva grunden för Waldemars och Claires kärlek?

För som jag uppfattar det tycks dessa samtal vara en viktig del av och ja, utgör de inte rent av grunden för Waldemars och Claires kärlek?

Dialogen där den förekommer, fungerar i och för sig oftast bra.

Att det sedan inte är helt lätt att slå fast vilken tid romanen utspelar sig i, ser jag inte på samma sätt som ett problem. Det här har snarare att göra med det otidsenliga draget jag var inne på inledningsvis och avsaknaden av obligatoriska tidsmarkörer finner jag som inbiten luddit snarast sympatiskt.

Waldemar använder en mobiltelefon – för att ringa med, märk väl

Inga datorer, inget googlande, inga sociala medier till exempel. Att Waldemar dock använder en mobiltelefon – för att ringa med, märk väl - tyder trots allt på att det rör sig om vår samtid ungefär.

Måleri, klassisk musik och brevväxling

I samma anda är det typiskt att Claires konstnärskap handlar om oljemålningar som jämförs med 1800-talets mästare, inte något modernt tvärkonstnärligt jox med video och internet.

Och Waldemars repertoar på piano består av idel klassiska namn som Bach, Beethoven och Schubert.

En dal med en spegelblank sjö i Klippiga Bergen.
Nationalromantiskt 1800-tals landskap av Albert Bierstadt En dal med en spegelblank sjö i Klippiga Bergen. Bild: Albert Bierstadt Albert Bierstadt,landskapsmåleri (verksamhet),nationalromantik,romantiken,Rocky Mountain Landscape

Inom bägge konstfacken visar Högstrand i alla fall prov på sakkunskap och inkännande. Men igen hade jag gärna sett tydligare detaljer, mer fakta och fördjupning, eftersom det är uppenbart att han behärskar sitt ämne.

Till yttermera visso skrivs det brev. Och av allt att döma handlar det om riktiga gammaldags brev, skrivna för hand med penna på papper, inte e-post.

Waldemars brevväxling utgör en del av romanens uppbyggnad.

Stämningen påminner om 1900-talets finlandssvenska dagdrivarlitteratur

Utan tvekan lider Claire, alltså romanen, i viss mån av den vaghet, avsaknad av fördjupning och detaljer, som jag lyft fram. Dessa brister uppvägs å andra sidan av tematiken och den genuina uppskattning av ämnen som konst och musik, som författaren påvisar.

Porträtt av Runar Schildt från 1910-talet.
Runar Schildt brukas räknas bland dagdrivarföfattarna Porträtt av Runar Schildt från 1910-talet. Bild: Apollo / Museiverket runar schildt

Och framför allt gillar jag också den otidsenliga stämningen som påminner om den finlandssvenska dagdrivarlitteraturen från början av 1900-talet.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje