Hoppa till huvudinnehåll

Filmrecension: AD Astra – Brad Pitt på jakt efter meningen med livet och på väg mot en Oscarsnominering

Brad PItt i närbild med astronauthjälm på huvudet.
Once Upon a Time in... Space. Brad Pitt går från klarhet till klarhet och lyser även i AD Astra. Brad PItt i närbild med astronauthjälm på huvudet. Bild: Twentieth Century Fox Brad Pitt,Ad Astra

På senare tid har rymdfärderna avlöst varandra på bio. AD Astra är ett konstverk som väcker mera tankar än känslor. På gott och på ont.

I en inte alltför fjärran framtid är rymdfärder ungefär lika exotiska som att ta flyget till Rovaniemi.

Mars är bara en hållplats på vägen mot andra planeter, astronautmunderingen en utrustning bland andra. Vid sidan av flytväst och cykelhjälm.

Människan har däremot inte förändrats nämnvärt – hon har bara fått mera spelrum. Fler galaxer att erövra och sprida kommersialismens glada budskap till.

Men någonstans på vägen har något gått fel. Det har uppstått störningar i de kosmiska elfälten och i samma veva har en farkost på jakt efter liv i främmande världar försvunnit.

Vad har hänt och varför?

Den frågan förväntas stjärnastronauten Roy McBride (Brad Pitt) hitta svaret på. Det var hans far (Tommy Lee Jones) som tjugosex år tidigare begav sig ut på den ödesdigra färden.

Nu är det upp till sonen att finna fadern.

Meditativt till max

Det är ingen tvekan om att regissören James Gray haft en tydlig vision och en stark känsla för vilken tonart han velat träffa.

Helheten är vacker, elegant, meditativt. Och välspelad – Brad Pitt har aldrig varit bättre.

Brad PItt tittar över axeln in i kameran.
Oscarsnominering på ingång? Brad Pitt övertygar för andra gången i år - senast i Once Upon a Time in...Hollywood. Brad PItt tittar över axeln in i kameran. Bild: Twentieth Century Fox Ad Astra,Brad Pitt

Inte bara anknyter filmen till en lång tradition av rymdskildringar med existentiella undertoner, den väcker också en mängd andra associationer.

Religiösa, litterära och filmatiska. Vid sidan av den obligatoriska Stanley Kubrick-kopplingen ligger det nära till hands att tänka i termer av ”Terrence Malick i rymden”.

Det handlar om att konfronteras med sig själv samtidigt som man vågar söka svar utanför den egna sfären.

Det handlar om att vara eller inte vara. Att försöka komma till rätta med sina emotioner och tillkortakommanden.

Djupt eller inte?

Personligen har jag svårt att hitta min plats i förhållande till denna film som av så många redan utmålats som ett mästerverk.

Bildernas skönhet är det omöjligt att värja sig mot och den långsamma rytmen är given i ett sammanhang som detta.

En astronaut på avstånd blickar ut över det karga Marslandskapet.
Öppna landskap. Frågan är hur väl man trivs i dem. En astronaut på avstånd blickar ut över det karga Marslandskapet. Bild: Twentieth Century Fox Ad Astra

Men det är något i tonfallet som hela tiden pendlar mellan genuina djup och pretentiösa glidningar över en välpolerad yta.

Det frekventa användandet av voice-over är å ena sidan nödvändigt för att hålla ihop intrigen, å andra sidan skapar det en distans till det vi ser.

Vi ser snarare än känner. Vi tar del av Roys reflektioner när de redan är formulerade – vilket gör att man inte alltid engagerar sig i vägen fram till dem.

Repliker som ”bortom vreden finns smärtan” eller ”sonen lider av faderns misstag” är nära att ta udden av vissa scener istället för att tillföra något.

Den ensamma mannen

Visst fungerar Roy delvis som en symbol för en mänsklighet på drift – men samtidigt är det svårt att blunda för hur långt helheten handlar om en man och hans väg.

Ett tema filmskapare i alla tider älskat att återkomma till – oberoende av genre.

Fadern och sonen. Kampen med hjälterollen. Behovet av att upptäcka och erövra.

Brad PItt poserar.
Mannen. Brad Pitt har insett att det inte är så lätt att vara ensamma Roy i rymden. Brad PItt poserar. Bild: Twentieth Century Fox Ad Astra,Brad Pitt

Det handlar om mod och styrka. Svårigheten att känna. Att våga visa vad man känner.

Det handlar om män som håller mänsklighetens fortlevnad i sina händer.

Av de två kvinnor som förekommer är den ena ett offer, den andra bara en slags bild av det som gått förlorat.

I rollen som Roys ex får Liv Tyler finna sig i att – bokstavligen – vara en gestalt som kameran inte alltid förmår ställa in skärpan rätt på.

Senast i rymden hade man önskat att könsroller och andra gränser kunde utmanas och omdefinieras. Men å andra sidan konstaterar Roy tidigt på tal om situationen på Mars: ”Här har vi skapat en kopia av allt det vi flydde från på jorden”.

Brad Pitt ser bekymrad ut i astronautdräkten.
Mycket att smälta. AD astra kan hänföras till uttrycket "per ardua ad astra" - "via svårigheter mot stjärnorna". Brad Pitt ser bekymrad ut i astronautdräkten. Bild: Twentieth Century Fox Ad Astra,Brad Pitt

En korrigering har införts - det har förflutit tjugosex - inte sjutton - år sedan Roys far begav sig ut på den ödesdigra resan.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje